Söndag 19 augusti - Tisdag 21 augusti - baseball och cykeltur i Tokyo
Tokyo. Kanske det bästa sist. Kanske. Tuff match mellan platser och upplevelelser. Brutal konkurrens. Men Tokyo kan vara vinnaren i VM-finalen. Semesterfinalen. Det är alltid något visst när man närmar sig att komma tillbaka till platser man gillar. Någonstans straxt efter Yokohama börjar det pirra i kroppen. Då är det bara runt 20 minuters tågresa kvar. Det går inte att se när Yokohama övergår till Tokyo. Storstadsregionerna är som gigantiska massor som vuxit samman till ett gemensamt väsen. När man stannar till kort vid Shinagawa (ungefär Stockholm Södra) då är pulsen nära maxnivå. Jag vill bara av nu och bli ett med Tokyo. Igen. Jag ser Shimbashi. Jag ser vårt hotell Dai Ichi från första vistelsen 99. Jag ser vimlet. Och myllret av alla andra tåg som är på väg till och från centralstationen. Fan va underbart. I fucking love this. Jag gillar till och med promenaden med väskorna genom de långa gångarna fyllda av människor på Tokyo Station. Man undrar ibland om man kommer hitta ut överhuvudtaget. Jag tror jag kan vara den enda i världen som går igång på den promenaden ..
Vi bor i Nihonbashi på Mandarin Oriental. Direkt när man kommer ut ur stationen och tittar åt norr så ser man den 38-våniga skrapan som huserar hotellet. Bara några minuters taxifärd från stationen. Det är faktiskt möjligt att gå med baggaget dit på cirka 15 minuter men det är smällhet ute så vi hoppar det. Nihonbashi betyder ungefär "japanska bron" och avstånden från Tokyo till alla andra städer i Japan räknas från en av broarna som går över floden som flyter genom området. Hotellet är ett av de bästa vi bott på under alla våra resor. Rummen, utsikten, atmosfären, läget och framför allt personalen levererar på en galet hög nivå. Här vill jag bo. För alltid .. Vi får ett rum på 33e våningen med en underbar view österut. Staden tar verkligen inte slut. Jag vaknar flera gånger mitt i natten under vår vistele och kan inte låta bli och gå upp och sätta mig på divanen som står intill fönstret. Och bara njuta när staden glimrar i mörkret.
Baseball. Jag har sett en baseballmatch live förut. På Yankee Stadium i New York. Nu såg vi Tokyo Swallows mot Hanshin Tigers från Osaka på Jingu Stadium. Det var en kul upplevelse. Men jag tror jag gjort mitt på baseball-matcher nu. Så roligt är det inte. Matcherna kan vara spännande men efter tre timmar så blir det för enformigt. Variationen är obefintlig. Stämningen känns annorlunda mot i USA iallafall - mycker mer av sånger och ramsor här. Och ett udda firande när hemmalaget tog poäng - alla fäller upp ett paraply och höjer och sänker det i takt med att hemmapubliken sjunger någon Swallows-sång. Rätt kul.
Vi träffar Vivian på vår årliga återkommande Tokyo-get-together. Det brukar vara i Lost-In-Translation baren på Park Hyatt men nu blev det på Shake Shacks uteservering i Shinjuku. Och därefter på något närliggande craft beer-hak. Stark och lite söt belgisk öl. Shit va bra. En gång om året är för lite att ses. Och jag blir avundsjuk varje gång. Hon bor i Tokyo och hon är fashion-journalist åt New York Times. Försäkringstjänsteman på Regeringsgatan har inte samma flärdfulla klang över sig. Som vanligt försöker hon övertala oss att flytta till Tokyo. Vi får se ..
Cykel i Tokyo. Första gången. Låter trafikfarligt på pappret. Är bara kul och rätt cykelvänlligt när man vill kommer igång. Åsa dissar cyklandet som vanligt så jag anmälde mig till en heldagstur hos Tokyo Great Cycling Tours. Två "guider" och fem andra cyklister gjorde Tokyo på två hjul under sex timmar. I 36-gradig värme .. De övriga cyklisterna bestod av en kinesisk student från Guangzhou (grannstad med Shenzhen som vi just var ) och en Belgisk familj på Japan-runt-resa. Cyklandet genom Odaiba, Roppongi, Toranomon och förbi kejsarpalatset är helt underbart. Och gruppen med guiderna är härligt kul det med. Pappan i familjen låter verkligen som Jean Claude Van Damme när han pratar engelska och kinesen visar sig spela saxofon och spelar upp på mobilen när han spelar sig favoritlåt Careless Whisper. Perfekt dag. Detta ska göras om nästa gång!
Torsdag 16 augusti - Lördag 18 augusti - Värmen i Japan
Tydligen skrev Japan i sin OS-ansökan att vädret här i slutet av juli och början av augusti är ”mild and ideal for sporting activities”. What a bunch of liars. Fake news på Trump-nivå. Typ. Varje gång vi har varit här under den perioden har det varit ett flertal dagar över 35 grader och luftfuktigheten är nästan alltid massiv. Det kommer vara tuffa förhållanden. Tydligen har Tokyo den 3e högsta medeltemperaturen i juli av alla OS-städer som arrangerats hittills. Bara Aten och Atlanta har haft högre. Och vem vet om två år hur det ser ut då.
Jag joggade två tidigare morgnar i Kyoto och det var rätt långt ifrån ideala förhållanden. Nära-dödenkänslan flåsade mig i nacken från första stegen .. Men Kyoto är samtidigt en underbar stad att både jogga och cykla i. Långa plana sträckor utmed kamogawa-floden med syrsor som spelar och hägrar som njuter av vattnet, mysiga nästan bilfria bostadsområden och så dyker det upp någon historisk byggnad var 50e meter. Svårslaget. Det är då man tänker att här vill jag bo.
Jag kan inga trafikregler eftersom jag inte har körkort så när jag cyklar själv som jag gjorde några timmar i Kyoto då är det cykelbud-style. Jag bara kör. Letar luckor mellan bilarna hela tiden. Sneddar som en galning även gatan fram och tillbaka. Skiter i alla rödljus. Underbart. Nästan ingen cyklar med hjälm här och 90% cyklar på trottoaren mest hela tiden. Ingen cyklar lika illa som mig dock..
Dagarna går. Alltför fort som alltid. Stenträdgårdar. Day trip till västkusten och havet. Yuzu-drinkar. Krökar en kväll med ett svenskt par som båda är psykologer. Några tempel till. Stanna tiden. Nu!
Nöje en lördagkväll i Kyoto. Ljuskonst. Som projiceras utmed en skogspromenad till ett Shinto-shrine. Stora plastbollar som byter färg och lyser upp omgivningen. Det är verkligen svårt att förklara hur det här kan vara magiskt. Japanska konstkollektivet Team Lab genomför den här konstinstallationen under några veckor i augusti och september här. Tillsammans med tusentals andra promenerar vi fram mellan plastbollarna i mörkret och tittar på hur träden byter färg. Allt ackompanjerat av plingande psykedelisk musik i bakgrunden. Immersive. Underbart.
Måndag 13 augusti - Tisdag 14 augusti - Kendo och utflykt till te-staden
Vi var i Kyoto 2009 första gången och jag har tappat räkningen hur många gånger vi varit här sedan dess. 7 gånger? 8 gånger? Fler? Attraktionerna tar inte slut här! Varje område kan ha en handfull tempel som alla är många hundra år gamla med sagolikt vackra trädgårdar. Det är bara att gå några minuter så ramlar man på något. Gillar man historia och fint bevarade byggnader tror jag inte att det finns en bättre stad i världen. Dessutom är Kyoto både underbart vacker, härligt pittoreskt och det är en fantastisk hub för att göra hundratals roliga utflykter till platser inom 1-2 timmar.
Förra veckan trodde jag min träningssvit skulle gå åt helvete. Magsjuk 1,5 dag, två dagar var flygdagar och det är direkt ohälsosamt att jogga ute mitt på dagen i bastuvärmen. Men jag vek inte ned mig. Fyra pass skulle bara in. Söndagens var det som krävde mer självdisciplin än jag visste jag hade. Bil till flygplatsen i Shenzhen på morgonen, 3,5 timmes flight till Osaka och därefter en dryg timmes tåg till Kyoto. Checkar in på hotellet vid 18-tiden och vid 18:20 står jag på löpbandet i hotellgymet. Fuck vad bra jag är ändå..
Guidade turer är i vanliga fall inte jag. Jag orkar inte lyssna mer än några minuter ändå. Sedan försvinner jag iväg och drömmer om annat. De flesta upplevelser på en semester är av visuell karaktär för mig eller känslomässig. Jag är inte tillräckligt intresserad av historierna runt omkring det vi tittar på. Eller så läser jag hellre om det själv på hotellrummet efteråt. Men samtidigt har jag känt att jag vill göra fler lite andra typer av aktiviteter också. Delvis aktiviteter där man själv är aktiv och inte bara betraktare och delvis vill jag få in mer social interaktion. Så jag bokade bland annat upp ett Kendo-träningspass för nybörjare i Kyoto via Airbnb (visste inte de hade aktiviteter också) och så bokade vi en heldagstur för bara mig och Åsa med en lokal guide via toursbylocals.com. Både blev en hit.
Det går givetvis att boka upp ett nybörjarpass i Kendo även hemma som vi bokade ett Muay Thai-pass i våras men det känns lite jävla coolare att göra det i Kyoto. Framför allt när det visade sig att den dojo (träningshallen) vi övade i var världens äldst bevarade Kendo-dojo och mest såg ut som ett Zen-tempel från en Kurosawa-film. Och att Tomoyoshi som höll i passet hade samuraj-blod i ådrorna från sin farfars far. Cool inramning. Det var 20-tal personer med på passet och de kom från världens alla hörn och bara det kändes rätt kul.
Åskan gick utanför och regnet vällde ned och stänkte in genom de öppna dörrarna så vi fick den här fåniga men härlilga Hollywood-film-känslan att vi tränade tillsammans inför slutfighten mot den mörka fienden. Och det blev väldigt tydligt när vi tränade att Kendo onekligen måste ha varit en inspiration för laserduellerna i Star Wars-filmerna. Jag blev Obi-Wan på några sekunder. Eventuella åskådare hade nog sett mer likheter med Mr Bean. Men iallafall ..
När jag bokade heldagsturen med guiden så kunde man antingen välja en "färdig tur" eller så berättar man vad man vill göra så syr man tillsammans ihop något. Det senare passar mig perfekt. Jag berättade att vi bland annat vill se ett sake-bryggeri och gå på en sake-provning och undrade hur man kunde kombinera det med något annat kul. Så mailade guiden några förslag och sedan får man ihop en plan. Och allt blev skitbra.
Vi åkte till Uji som i princip är te-huvudstaden i Japan. Japanerna tycker förmodligen det är te-huvudstaden i världen men Kina tänker kanske att det är Hangzhou som förtjänar det epitetet .. Hur eller hur - mycket av det bästa teet som produceras och exporteras vidare i Japan kommer från Uji. Det odlas, tillverkas och säljs te överallt. Går du in i en av de MÅNGA te-butikerna som finns här så kommer någon direkt med en bricka med koppar med färdigt gratis "prov-te". Det är mysigt men du behöver inte besöka många ställen innan du känner att nu räcker det med te.. Precis vid tågstationen finns världens tydligen äldsta te-butik där den nuvarande innehavaren är 24e generationens föreståndare. Traditioner traditioner ..
Jag tänkte att Uji nästan var en by eller ett litet samhälle men enligt wikipedia bor det ändå 185 000 människor där så den är större än Uppsala och skulle alltså vara Sveriges 4e största stad. Fascinerande.
Eftermiddagen är sen lunch på ett sagolikt mysigt och bra steakhouse. Vi hade aldrig hittat detta ställe utan guiden. Det finns ingenting som ens tyder på att det finns en restaurang från utsidan. Ingången ser ut som det ska leda till någons privata trädgård. Men wow. Där inne är alla platser utmed den barliknande lösningen där det grillas kött på en stekplatta (teppanyaki-style). Perfektion. Kan sitta där hela dagen.
Vår guide levererar service på en lyxnivå. När vi ska in i ett tempel som kan ha en del myggor så tar hon fram sprayburken och sprayar våra ben och armar. Och när vi ska smaka på vattnet som används till sake-produktionen så tar hon fram två pappersmuggar vi kan använda. Service och omhändertagande på högsta nivå. Me like.
Fredag 10 augusti-Lördag 11 augusti - Shenzhen
Shenzhen. Tech Capital of the East. Silicon Valley of Hardware. Happening place. Från 300 000 invånare i början på 90-talet till över 10 miljoner idag. Vill du uppleva en stad fylld av historia - åk någonannanstans. Och sentimentallitet hör inte hemma här - här byggs framtiden inte forntiden. Det här state-of-mind-resemål och inte för att se traditionella turistsighter. Det är fascinerande för att det brinner av energi och nybyggaranda. Världens 4e högsta skyskrapa (Ping An Building) på 599 meter blev färdig här förra året. Vår 360-kamera kommer från ett Shenzhen-företag och delar i din mobil gör det säkert.
Shenzhen är en stad för unga. Work hard, play hard och förhoppningsvis tjäna massa pengar på vägen. Vi ser mest unga människor oavsett om det är i tunnelbanan, i shopping-mallen eller i baren på hotellet. Och vi ser inte mycket västerlänningar alls faktiskt. På flighten var det bara vi och flera gånger i tunnelbanan var vi också de enda icke-asiaterna. Det hade jag inte riktigt räknat med - trodde inte vi skulle se så mycket andra turister men amerikanska och europeiska affärsmän trodde jag vi skulle se fler.
Vår flight gick redan 07:00 från Singapore så klockan ringde redan 04:20. Fy fan. Fattar inte vad som händer. På något sätt sitter vi på flighten utan att jag riktigt förstår hur det gick till. Småbumpigt. Landar i ösregnande Shenzhen vid 11-tiden. Effektiv flygplats. Swish, swish. Immigration. Baggage. Allting flyter perfekt. De hade en kul funktion vid immigration som jag aldrig varit med om förut. När man ska lämna fingeravtryck och fotas så ger datorn instruktioner på svenska eftersom jag lämnat över mitt svenska pass. "tryck vänster tumme.. " etc etc.. Imponerande. Sånt gillar jag.
Vi har lite otur med vädret under våra 48 timmar i staden. Mycket regn. Drygt 33 grader och en galen luftfuktighet. Tror kan vara bland den tyngsta luften jag andats. Blir lätt illamående efter ett tag. Här går iallafall de flesta i kortbyxor vilket verkligen inte alltid är standard i Asien. Funderar - är det så att det är mer kortbyxor i Kina än flera av de andra länderna. Blir osäker.
Alla är super-nice i Shenzhen och de flesta vi möter kan hygglig till bra engelska. Uttalet är ibland lite svårt att förstå men de anstränger sig verkligen oavsett om det var på hotellet, på Mcdonalds-restaurangen eller i arkadspelhallen vi besökte. Servicen kan i andra städer i Kina (exempelvis Beijing) varit på gränsen till lite brysk här och var. Men här var det bara vänlighet och försöka hjälpa till.
The Great Chinese Firewall. Inget Google. Inget Facebook. Inget Twitter. Inget Instagram. Ingen NY Times. Lite fler sidor för varje gång vi är där. Det är väl inget problem att klara sig utan sociala medier några dagar men man inser snabbt att det blir massa praktiskt bök av att inte kunna komma åt de apparna/web-sidorna. Du hittar en butik eller restaurang (via bing och inte via google..) och så undrar du hur du hittar dit. Länken på sidan tar dig givetvis till Google Maps och då blir det stopp.. Förut var det ofta möjligt att på västerländska dyrare hotell ha ett "fritt Internet" men det fungerade iallafall inte på vårt hotell denna gång och jag vet att det har pratats om att det måste strypas åt. Det går att komma ut på nätet via egen VPN-koppling men jag har förstått det som att det inte längre är lagligt. Vi får signa upp oss för WeChat eller någon annan kinesisk lösning nästa gång.
Onsdag 8 augusti-Torsdag 9 augusti - Nationaldag i Singapore
Såg en YouTube-video innan vi åkte på semestern när man åkte zip-line nedför ett berg på ”nöjesön Sentosa” (ungefär som Djurgården hemma) över regnskogen och ned över stranden till vattnet. Det såg ofarligt men kul ut. När man står uppe i tornet uppe på berget och väntar på den 450 meter långa turen - då är det inte ofarlig jag tänker .. Det ser galet högt och brant ut. Jag vill bara backa ur och springa därifrån. Jag kommer inte dö av att linan går av - jag kommer dö av skräck. Det här är fan inte jag någonstans. Men jag har lovat mig själv lite mer modig. Det går ju över på drygt 30 sekunder. Vi spänns fast i själva zip-line-linan. Hänger stilla i luften.
Nu åker den. Whoa. Va fort det går. Skräcken försvinner dock efter bara några inledande sekunder av total dödsångest. Sedan är känslan av att glida över träden och vidare ned mot stranden bara härlig. Åsa glider på en separat lina bara några meter bort. Maxhastigheten ska vara runt 60 km/h men man tappar greppet om fart och tid helt under den korta riden.
Ligger vid poolen. Det sköna med poolerna på lyxhotell (iallafall i Asien) är att det ofta är glest med folk. I Borobudur låg vi helt själva vid 40-meters-poolen och njöt och de gånger vi legat vid poolen här i Singapore har det bara varit vi eller max ett par/familj till. Framför allt är det skönt att slippa halvstökiga och högljudda barnfamiljer. Det kan döda vilken förmiddag som helst. Läser ”How to Disrupt Yourself” i poolstolen om hur förnya/förändra sig arbetsmässigt för att maximera sin anställningsbarhet. Intressant lösning även om det kanske inte är den optimala pool-boken.
Nationaldag I Singapore. Till stor del märks det lika mycket som hemma - det vill säga inte alls. Orchard Road är lika fylld av shoppare och restaurangbesökare som alltid. Tidningar och tv-stationer har full bevakning av ett stort firande vid Marina Bay Sands med uppträdanden, fyrverkerier och flyguppvisning. Men det är samma regel som alltid som gäller - hur mycket det än skrivs och pratas om något så är det alltid fler som inte bryr sig än som bryr sig. Det gäller både fotbolls-VM, Schlager-festival och det här. Fyrverkerier har vi sett för många både hemma och utomlands för att orka titta på. Det enda fyrverkeriet jag skulle ta en omväg för att se är när nyåret firas in i Sydney. Det ser grymt coolt ut med pyrotekniken framför Harbour Bridge och Operahuset. Vi åkte ju hem från Sydney dagen innan nyårsafton när vi var dör men det var för att det var nästan omöjligt att få hotellrum över nyår.
Vår hotellkedja Four Seasons har en app där man bland annat kan chatta med personalen. Funktionen fungerar verkligen förträffligt bra. Det är en ”chat-tråd” per hotell och man kan börja använda det direkt efter att hotellbokningen har gjorts. Jag har använt den flera gånger för att boka och ställa frågor i förväg. De svarar alltid imponerande snabbt och ofta men inte alltid är det enklare att text-mässigt kommunicera än att ringa. Man ska även kunna köra Facebook Messenger men har inte provat det. Vad använder jag den till? Bokat massage-tid, frågat när vi bör åka till flygplatsen, hjälp med biljetter till evenemang etc
Söndag 5 augusti - tisdag 7 augusti - Någon fyllde 50 ..
Vi lämnade Bali vid 12-tiden på söndagen och bara några timmar senare skakade jordbävningen på grannön Lombok så pass kraftigt att folk sprang ut på gatorna i panik även på Bali. Tur vi slapp det obehaget. Men på Lombok var det mycket mer än bara lite obehag. Det var en tragedi. Runt 350 döda. Fy fan.
Vi bor på samma hotell i Singapore som innan avstickaren till Indonesien. Ett smart drag då vi kunde lämna de stora väskorna på hotellet och åka med bara handbaggage. Vilken hit. Varför åker vi inte alltid med bara handbaggage? Så underbart enkelt och bekvämt. Inget att släpa på. Inget stå och vänta på baggage vid rullbanden på flygplatserna. Mersmak.
Appropå jordbävning så fick min mage ett kortare men kraftfullt skalv. Det blev en fin kväll med bara mig och toaletten. Man kan säga att vi bodde tillsammans och det var ett intensivt men kortvarigt förhållande. Vi skildes som vänner. Tror jag. En skiteffekt (hoho) blev att jag var i princip utslagen dagen därpå vilket givetvis var Åsas 50-årsdag. Så jag lyckades även få hennes stora dag att handla om mig. Det krävs en del talang och hårt arbete för att få till det ..
50 år. Går inte att fatta. Känns bara overkligt. Vad hände med åren? Och vad hände med de unga versionerna av oss? Vi var i Singapore första gången 1996 och då var vi 27 och 28 år gamla. In the blink of an eye är vi här nu 22 år senare och 22 år äldre. Och de 22 åren som kommer - de lär gå ännu snabbare och då är vi plötsligt 70. Obehaligt. Och deppigt. Men ett stort monumentalt bortom-alla-beskrivningar grattis till världens bästa fru. Att hon stått ut med mig i alla år både magiskt och ofattbart.
Det finns inte många telefonkiosker kvar här. Men nära hotellet står de kvar som vi ringde hem ifrån när vi var här första gången. Ler varje gång vi går förbi telefonerna. På den tiden använde vi kontanter mer än vi använde kreditkortet. Nu blippar man mobilen via Apple Pay både i Indonesien och i Singapore och man blir irriterad om det inte funkar.
Singapores nationdag närmar sig. Den 9e augusti fyller landet 53. Flera butiker spelar numer bara smöriga nationalistiska sånger hela dagarna där allt handlar om att Singapore är fantastiskt och hur alla är tillsammans som bröder och syskon hela i vått och tort. Smetigt.
Manhattan Bar. Asiens bästa bar 2018 enligt siten "worlds50bestbars.com". Bara några minuters promenad från vårt hotell. Och yes den levererade. Den osade klass redan innan de svarta trädörranra öppnas. Men utan att vara snobbigt. Servicen är bara underbart snygg och sofistikerad i alla detaljer. Till och med drinkmenyerna doftar lyx och härlig dekadens. Namnet säger temat. Old New York-känsla där drinkarna ska ge sken av olika perioder i Manhattans historia. Läckert. Och dyrt. Cirka 170-180 kronor för en cocktail. Du får dock de kanske godaste popcorn jag ätit som gratis tillbehör. Popcorn med någon typ av chilikrydda. Det låter inte gott alls men shit va bra det var. Jag lämnade startblocket på rekordtid och gick direkt in i hetsätarmode. Vi får se om magen går tillbaka till shit-mode igen efter den här snacks-måltiden ..
"Sabrina" av Nick Drnaso. Svårt efternamn att uttala det där. Det första seriealbumet att nomineras till Man Booker Prize (ungefär brittiska motsvarigehten till Pulitzer-priset eller Nobel-priset). Läste den vid poolen. Good shit. Inledningsvis känns den ödslig, svår och emotionellt distanserad. Men den lyfter och lyckas verkligen "catch the moment we live in". Fake news, social media goes insane, konspirationsteorier. Jävligt bra. Och nästan dystopiskt desillusionerande om vår samtid.
Craft beer och mikrobyggerierna är verkligen överallt. Och även udda eller iallfall oväntade hörn av världen brygger riktigt bra småskaligt öl. Vi drack importerade Hong Kong Pale Alen "Classic" i hotellbaren och det kanske inte var helt oväntat att det skulle leverera. Men även IPA:n levererad från ett litet bryggeri i Kambodja på kvarterskrogen smakade riktigt bra den med. Ölvärlden är verkligen roligare idag än för 25 år sedan.
Fredag 3 augusti-Lördag 4 augusti - Tillbaka på Bali
Bali. Vi var här för 17 år sedan. September 2001. Tre dagar efter att vi hade åkt vidare till Hong Kong föll tornen i New York. Bali har också haft sina våldstragedier. Det small bomber både 2002 och 2005. Och två av bomberna som detonerade 2005 var i Jimbaran i beachområdet nära hotellet vi bodde på både då och nu - Four Seasons Hotel Jimbaran Bay. Så bombhundar sniffar på bilen innan vi får köras in på området.
Bali är en mixed bag för mig. Det finns sagolikt vacker natur, massa snygg design och fantanstiskt vänliga människor. Men det är också ett helvetes underdimensionerat vägnät som gör att trafikstockningar i vissa delar av framför allt södra Bali gör att man sitter och hoppar av frustration i baksätet så fort det krävs att man är bilburen. Trafiken är hemsk helt enkelt. Dessutom är det rätt skräpigt och stränderna är inte finkorniga på vit Thailands-nivå.
Vi är bara här 3 dagar och sedan tillbaka till Singapore. När man har korta stopp överallt i början på semestern så blir man jagad av nästan destination hela tiden. Både i Singapore, Yogyakarta och på Bali har vi inte mer än hunnit komma till hotellet innan det börjar plinga i mobilen att vi kan checka in på nästa flight. Och sedan undrar nästa hotell med vilken flight vi kommer så de vet när vi tros komma till hotellet. Jag har semester för fan - jag orkar inte denna press hela tiden ..
Bali var tänkt göra så lite som möjligt och mest hänga vid den egna villa-poolen eller nere vid beachen. Och det har vi lyckats med. Men en av höjdpunkterna med vistelsen var en kort tur till Uluwatu-templet även om vägen dit var trafikstockning såklart. Templet i sig är inte så märkvärdigt men läget är längst ut på en klippa med branta dramtiska vyer ned mot ett hav med hårda vågor som slår med full kraft mot klippväggarna. Läckert.
Jag hade 20 848 steg om dagen i steg under juli. Rekordmånad sedan mobilen började mäta steg för några år sedan. Här är det lite bökigare att få till stegen men träningen fortsätter som den ska även på semestern. En morgonjogg utmed stranden är alltid en bra start på dagen.
Det bor cirka 260 miljoner i Indonesien. 26 miljoner lever i fattigdom enligt Jakarta Post och då har antalet gått ned med nästan 2 miljoner människor mot året innan. Det skiljer sig dock rejält mellan olika delar av landet - endast 3% i Jakarta och 27% i Papua. Annars är tydligen Indoneserna de mest mobiltelefon-drivna resenärerna (om man exempelvis bokar resan i mobilen) i hela Asien-regionen. Det hade jag inte gissat rätt på i en frågetävling.
Tisdag 31 juli-torsdag 2 augusti - Borobudur
Har just haft 48 korta men fantastiska timmar i Borobodur-området. Vi hade en drygt 2 timmars flight från Singapore till Yogyakarta på Indonesiska huvudön java. Jag tror inte någon turist stannar i Yogyakarta dock. Inte vi heller. Alla åker hit för att se storslagna 1000-åriga buddhisttemplet Borobudur 1,5 timme med bil från själva staden. Vi med. Kinesiska muren, Taj Mahal och Angkor Wat är Asiens största och mest berömda sevärdheter. Iallafall bland det historiska ikonerna. Borobudur kommer straxt efter dessa på listan. Inte yttersta eliten men nära på.
Borobudur levererade. Storslaget. Mytiskt. Vackert. Första kvällen precis innan solnedgången är det bara vi och några få andra turister där. Magi. Men det fanns mer som levererade på dessa 48 timmar. Hotellet Amanjiwo. Cykeltur genom risfält och mysiga byar. Promenad genom en galet vacker dalgång med dessa fantastiskt vackra risterasser i de branta sluttningarna. Och vi hann softa på rummet och vid poolen också mitt bland allting. Bra 48 timmar helt enkelt.
Vägen från flygplatsen är som den är nästan överallt i tätbefolkade Asien. Trängsel. Trafik. Mer motorcyklar än det finns invånare i norra Europa. Skräpigt utmed vägkanten och när man ser in mellan husen man passerar. Men plötsligt svänger vi av en större väg och nu är det risodlingar, kaffeodlingar, palmer. Och botom plantagerna är det regnskogar och vulkaner. Men motorcyklarna de försvinner inte helt ..
Amanjiwo hotell. Vi blir hämtade av hotellets egna bil och chaufför vid flygplatsen men när man ska in på området tittar de ändå efter bomber med speglar under bilen. Därefter öppnas bommen och bilen släpps in. Det small några bomber i Surabaya tidigare i år och när man slår upp dagstidningen ”Jakarta Post” är det artiklar på förstasidan om en inhemsk organisation med kopplingar till IS som förbjudits. Allmänheten vill ha hårdare tag och lagarna ger polisen rätt stora mandat att agera förebyggande. Vissa människorättsorganisationer säger för långtgående lagar. Risken att vara på fel plats vid fel tillfälle är som vanligt minimal. Men det sätter sig i bakhuvudet ändå.
Tillbaka till hotellet och dess förträfflighet. Wow. Servicen. Vår villa. Arkitekturen. Läget i en lätt sluttning nedanför några brant regnskogsklädda berg. Utsikten mot Borobudur från rummet och restaurangen. Maten. Poolen. Kanske mest den här magiska Aman-känslan. Alla i personalen vet som vanligt vem man är redan första gången man möter de. Hur kan pool-personalen veta vem vi är redan första gången vi kommer dit? Det här är inget all-inclusive-hotell men du skriver aldrig på någonting men det blir ändå rätt när du checkar ut. Fan vad jag skulle vilja vara med bakom kulisserna i 24 timmar. Prislappen för vistelsen matchar tyvärr njutningen .. Hur mycket fonder måste vi sälja när vi kommer hem? :)
Åker på en halvdags cykeltur i närområdet ensam med en guide från hotellet. Åsa softade på rummet. Vilken underbar frihet att glida fram bland odlingar, regnskogsstigar och små byar. Ljudkulissen är både av natur, byliv och muslimska böneutrop. Guiden är i sann Aman-anda uppvuxen i en av byarna bara någon kilometer från hotellet. Deras hotell vill alltid vara en förlängning av den lokala kulturen. Gillar det.
Vi stannar bland annat vid ett av cafeerna där världens dyraste kaffe produceras på bakgården. Det som görs via kattbajs. Kopi Luwak. 4000 kronor kilot. Katterna ser mer ut som tvättbjörnar än som våra katter.
Vi åker igenom en keramik-by. Provar att dreja inne hos en av de boende. Fan va svårt. Inga andra turister syns till men trots det kan alla som sitter på golvet och jobbar bra engelska. Och det gäller nästan alla vi stöter på. De kan fan bättre engelska här än i exempelvis turisttäta Barcelona eller Rom. Klart att turism spelar roll här och klart inte alla kan bra engelska. Men ändå. Annars är det som vanligt när man är ute och reser. Den globaliserade världen känns liten många gånger. Går man igenom ett risfält där föräldrarna sliter med grödorna så sitter deras 7-åriga barna och spelar mobilspel. Och man behöver inte åka länge i någon av byarna innan man ser en jättelik Manchester United-logga målad på en husfasad.
48 timmar var nästan perfekt ändå. En dag till hade varit skitkul men sedan hade vi fått tråkigt. Solen går ned redan vid 17:40 och sedan finns det inte så mycket att göra på kvällarna förutom hotellbaren eller hotellrestaurangen. Eller massage. Och det finns inte någonting i närheten heller. Några dagar är det härligt men jag vet hur vi är. Det lugna och sköna blir snabbt det långsamma och tråkiga.
Vänta glömde det viktigaste. Varje dag fyllde hotellet på en stor glasburk med kakor på rummet. Kakorna var många. Och de tog slut varje dag. Och jag åt inga. Vem i familjen är kakmonstret?
Måndag 30 juli - fotboll och Tom Cruise
Det ligger en lapp på sängen från housekeeping när vi kommer tillbaka efter frukosten. "Noterade att du sov dåligt i natt så vi har fixat sängen..". Ja madrassen var lite för mjuk för min smak och nu var den hårdare men "noterade att du..". Hur har de noterat det? Har de kameraövervakning av vår säng? Vad blir nästa steg - "noterade att ni verkar ha problem med sexlivet så vi har fixat lite..". Förmodligen har de uttryckt sig lite konstigt men ändå. De noterade ju faktiskt rätt. Scary shit :)
Arsenal, Atletico Madrid och PSG är i Singapore för träningsmatcher. Eller sponsorevenemang kanske det ska kallas. Tyvärr gick de flesta storspelarna i dessa lag långt i VM så de är inte på plats. Så ingen Neymar. Ingen Mbappe. Och ingen Griezmann. Finns nog en del besvikelse både hos åskådarna och hos arrangörerna.
Inget av laget bodde heller på vårt hotell. Dåigt. De valde Shangri-la, Mandarin Oriental och Marriot. En liten parentes är att lyckligtvis bodde inte heller Trump på vårt hotell när han mötte Nordkoreas ledare i Singapore i juni. Han valde St Regis några minuters promenad bort. Hade han valt Four Seasons hade vi fan valt något annat.
Vi går och ser Atletico Madrid mot PSG. Blir en rätt underhållande match inför cirka 22 000 åskådare trots stjärnfallet. PSG vinner tillslut rättvist med 3-2 efter avgörande på övertid.
Kroppens system blir som vanligt lite fucked-up av långflighter och jet-lag. Måste skita onormalt många gånger per dag. Alltid irriterande när man känner sig mer nödig efter toabesöket än innan. Jag var livrädd under massagen igår att jag skulle tvingas säga till mitt under behandlingen att jag måste gå runt hörnet. Alu
Stora nyheten i Singapore är annars ett cyberintrång mot SingHealth förra veckan (eller det upptäcktes då..) där man kom över uppgifter för 1,5 miljoner medborgare som varit på något av de kopplade sjukhusen/läkarmottagningarna. Inga patientjournaler utan mer namn och adresser men om jag förstod det rätt fanns det uppgifter om mediciner för de som är utskrivna bland det som läckt. Och en av de individer vars uppgifter hackades var premiärministerns. Så det här är en stor nyhet här.
Mission Impossible: Fallout. Del 6 i serien. Recensionerna har varit glimrande. Och recensionerna har rätt. Vi såg och njöt mitt på dagen på en IMAX-duk på Shaw House som ligger ett stenkast från vårt hotell. Förmodligen en av de bästa actionsfimerna de senaste åren. Överdådiga men ändå inte för over-the-top actionssekvenser på allra högsta nivå och ett persongalleri som levererar. Och ja Tom Cruise funkar verkligen i den här rollen. Gå och se. Nu.
Fredag 27 juli - Söndag 29 juli - Tillbaka i Singapore
Jag tror vi började med at bo på hotell på Arlanda dagen innan avresa för vi hade någon extremt tidig flight. Sedan blev det ett roligt sätt att inleda och förlänga semestern. Och tillslut har det blivit en del av reserutinen. Det kanske till och med kan föra otur med sig att inte göra det. Flighten kan störta eller utsättas för galen turbulens om vi inte gör det. Som att en fotbollsmatch kan gå åt helvete bara för att just jag inte gjorde saker på rätt sätt. Skrock as a way of life..
Vi har alltid bott på Radisson aldrig Clarion. Har tänkt på att byta flera gånger men det har känts som ett farligt ruckande på de invanda rutinerna. Men denna gång bestämde jag mig för att vara modig.. Vi bokade Clarion. Det är galet varmt i lägenheten hemma och tanken på lite tid i Clarions utomhuspool på fredageftermiddagen avgör. Jag borde ha lärt mig dock. Lek inte med resegudarna - straffet kommer direkt vid ankomst. Skyltar vid incheckningen basunerar ut dagens dåliga nyhet: pooljäveln är stängd på grund av någon läcka. Den öppnar inte mer idag. Svalka - nej. Långfinger tll oss - ja.
Jag har tränat fyra pass i veckan i 29 veckor. Det ska inte förstöras av semester. No way. För att få ihop även denna vecka krävdes tidig väckning och löpbandet på hotellgymet. Sagt och gjort - 06:20 sprang jag nyvaken på bandet bredvid tre andra idioter. Alla med samma trötta desillusionerade blick. De dummas klubb.
Clarions frukost är flera steg vassare än Radissons. Större. Mer variation. Bättre helt enkelt. Sånt kan vara avgörande faktorer vid hotellval. Däremot har lokalen som verkar vara del av konferensanläggningen en trist hangarkänsla.
Singapore Airlines. Business Class. Kan inte bli så mycket bättre. Hade tur också - jag hade läst innan att rad 11 och 19 i A350-planen hade något större utrymme för benen än övriga säten. Och vi hade blivit tilldelade rad 11 utan att jag ens valde det. Skillnaden är mest på nördnivå men ändå.. Champagne vid 10:15 på morgonen är fan för tidigt. Men pressar lite. Måste resa i stil.
Mellanlandning i Moska och en promenad genom säkerhetskontrollen där och sedan tillbaka på samma plan.. Mina fördomar var ungefär att alla ska vara otrevliga och vägrar prata engelska på Moskvas flygplats. Nope. Alla var trevliga och alla vi interagerade med hade fläckfri engelska. Blandad känsla som vanligt med mellanlandning - skönt att röra på sig men massa onödigt besvär också. 10-timmars flighten genom rysk eftermiddag och Asiatisk natt är händelselös. Och händelselös är bra. Inget bump ens över bengaliska viken där det i pirncip alltid är en hel del turbulens i över en timme.
Söndag morgon. 06:15. Singapore. Vid hotellet en halvtimme senare. Four Seaons Hotel. Hotellet är fullbokat så inga lediga rum så här tidigt. Orkar inte. Jag vill sova. Jag är svimfärdig. Duschar och byter om i hotellets spa-avdelning. Välbehövligt bortom vad jag vill kännas vid. Skunkstanken är på en obehaligt nivå. Hur kan det bli sä här illa på grund av en långflight. Det luktar fan rövsvett till och med om jeanskortbyxorna. Hur kan det gå igenom kalsongerna och sprida sig.
Definitionen av dagen är annars trött. Vi äter hotellfrukost och tar en promenad på Orchard Road. Allt är stängt. Och efter 25 minuter orkar vi inte gå längre. Sätter oss i en business-lounge utanför hotellets spa. Somnar sittande flera gånger i soffan. Känner att vi kan bli bortkörda för att vi ser ut som vi sitter och fyllesover. Lägger mig i skuggan på en bädd vid en av utomhuspoolerna. Somnar direkt. Vid 10:30 väcks vi av att någon meddelar oss att rummet är klart för incheckning. De har redan försökt ringa och sms:a men jag sov väl för djupt.. Många timmar senare somnar och snarkar jag flera gånger på ett massagepass. Så välkommen till Singapore. Kanske blir det en semester i sussandets namn..
Torsdag 26 juli - sommarlov..
Ledighet är mer välbehövligt än vanligt. Jobbat som fan under större delen av året. Sliten. Trött. Och med knappt ett år kvar till 50 även småkrisande vad man vill göra med resten av livet. Försöker bota någon deprimerande same-same-känsla i tillvaron med både kbt och prova nya saker. Ibland känns det bättre och ibland vetifan. Ibland gillar man sig själv och ibland inte alls. Men fuck that ett tag - nu är det semester och på lördag åker vi till Asien fyra veckor. Singapore. Borobudur (Yogyakarta). Bali. Singapore. Shenzhen. Japan. 27 hotellnätter. Åsas 50-årsdag den 6e augusti blir i Singapore. Och ska preliminärt firas på galet coola och snygga baren/loungen Atlas.
För en gångs skulle kommer vissa av platserna vara svalare än hemma. Har det någonsin inträffat? Men häromdagen var det över 40 grader i Tokyo så vi får väl se.
Har i vanlig ordning slagit mitt personliga rekord i nedpackade böcker (digitala och analoga). Jag har aldrig läst igenom allt jag tagit med mig så denna gång löser jag det med att ta med ännu mer. Kanske ska fråga psykologen om det finns någon undermedveten logik bakom det där..
4 pappersböcker och ytterligare 5-6 digitala böcker nedladdade till Kindle-appen. Tänkte bland annat försöka läsa om barndomsfavoriten "Bröderna Lejonhjärta". Hoppas innerligt jag inte förstör det barndomsnostalgiska skimret runt berättelsen. Lite orolig över det..
Torsdag 24 augusti 2017 - hemfärdsdagen
Dagen för hemfärd - Mats brukar drabbas av åka-hem-ångest sista dagarna så jag får gästblogga.
En rolig sak här i Singapore är de två killar som jobbar med frukostserveringen och har gett mig en speciell Singapore-maträtt varje morgon för att testa. Det började försiktigt med Kaya Toast: rostat bröd med smör och sylt/marmelad gjord på pandan. Sedan blev det Carrot Cake, som trots namnet inte har med morot att göra utan är nån sorts rädisa i tärningar med vårlök och strimlat ägg. Ena dagen med sojasås, andra dagen utan. Onsdagsmorgonen bjöds det på wokade nudlar med grönsaker och ägg, och jag blev inte hungrig mer den dagen ... Sista dagen blev det Nasi Lemak. Ännu en rätt där pandan ingick. Jag kommer verkligen att sakna överraskningsfrukostarna ...
Mats vågade inte testa nån av maträtterna utan höll fast vid sina bacon. Han har däremot provat på två andra saker: beef jerky och chokladdoppade salta potatischips. De senare från lyxchokladtillverkaren Royce från Hokkaido, som nu är Mats nya favorit!
Det är 21 år sedan vi var i Singapore första gången. Det var även första asiatiska resmålet för oss. Staden har förändrats rejält sedan dess: nya byggnader, nya tunnelbanelinjer och nya gallerior. Och ombyggda gallerior. Och personalen på McDonald's som såg ut att vara 65+ när vi var här 1996 har nu ersatts med ungdomar. Eller om det är vi som blivit äldre ...
Glad efter ännu en överraskningsfrukost. Och kanske en semesteröl ...
Glad efter sistaminutenshopping ...
Måndag 21 augusti 2017 - Singapore
Varför är det så att om man åker på en 2-dagars weekend så är man alltid all-in, nu jävlar-göra-allting och hela kroppen skriker bara av topp-form men... när man har 4-5 dagar kvar av en nästan fyra veckors resa så känner man mer att panikångesten skriker i hela huvudet över att snart behöva åka hem. Lätt handlingsförlamning ilar i mig.
De flesta längre semestrar har något tema eller någonting som följer genom semestern. Det kan vara en låt man spelar hela semestern. Eller äta en viss typ av glass. Eller att man ska göra en viss typ av pose på alla Insta-bilder. Denna resa vara Yuzu-resan. Den japanska citrusfrukten som smakar och ser ut som en blandning av citron, lime och grapefrukt. Typ. Vi har druckit yuzu-drinkar, ätit torkat yuzy-godis, köpt importerade yuzu-frukter från Japan här i Singapore. Och så vidare. Vi har varit som Minions efter bananer.
Galleriorna har problem även här med minskad försäljning och icke-uthyrda lokaler. Delvis baserat på "consumer cofidence" men givetvis även hotet från e-handeln. Städer som Hong Kong och Singapore är ju synonymt med shopping mall efter shopping mall efter shopping mall. Turistekonomin är ju delvis uppbyggd på att det handlas som fan i oftast glammiga shopping-gallerior. Transformering till alternativa intäkter pågår redan men ska ändå bli intressant hur dessa städer hanterar förändringen.
Vi har varit på två grymt bra konst-utställningar i Singapore. Kusama som verkligen är en favorit har en stor utställning på National Gallery här. Vi såg henne på Moderna hemma förra året, jag såg henne i NY för två år sedan och vi har sett flera av hennes verk på bland annat konstön Naoshima nyligen så är det ändå jävligt läckert. Vi går tydligen igång på prickar .. Redan några hundra meter innan man kommer till själva museet börjar vägen kantas av prickar. Och sedan fortsätter det i samma LSD-liknande hallucinatoriska andra. Underbart.
Den andra utställningen var av japanska konstgruppen Team Lab. De hade en utställningen i London när vi var där i mars men trycket var så stort att det var helt fullbokat så nu skulle vi bara in .. Hur man ska förklara vad de gör i ord så det verkar spännande känns övermäktigt men ungefär såhär - de projicerar digitala bilder och filmer på väggar och de väver in interaktiva moment. Så enkelt och trist låter det men fan bra det är när man är där. Finalen är när man går i ett verk som heter "Crystal Universe" - en gång leder genom tusentals LED-lampor som hänger ned från taket och som utför ljusspel. Ett av de häftigare konstverk vi har upplevt. En religiös upplevelse för ateister som oss.
Vi har haft 4 vita dagar på snart 4 veckor. September får bli helvitt. Eller annan lämplig månad när vi orkar ...
Bio. Shaw Lido över gatan från hotellet. Har säkert varit på bio på någon av deras dukar 10-15 gånger genom åren. Hong Kong-skräckfilmen Sleep Curse med Anthony Wong som är lite av en favorit. Underhållande. Galen. Blodig. Bra med andra ord .. Skulle kunna gå och se Hong Kong eller Sydkoreanska filmer hela dagarna i flera veckor på bio om det gick. Får inte nog.
Onsdag 16 augusti 2017 - Hoi An
Vi flög via Hong Kong och Cathay Pacific och deras lågprisbolag Dragon till Da Nang som ligger utmed östkusten mittemellan Hanoi i norr och Ho Chi Minh i söder. För mig var Vietnam innan vi kom hit fortfarande väldigt förknippat med Vietnam-kriget och kanske främst 80-talets krigsfilmer som utspelade sig här. Uppvuxen som min generation var med Rambofilmerna, Platoon och Full Metal Jacket och många till. Da Nang hade en stor amerikanskt flygbas som under en period hade så många militära flighter dagligen att det var "the busiest airport in the world". Vi körde nu bara igenom miljonstaden Da Nang på vägen från flygplatsen till vår destination Hoi An. Eller snarare, vår resort är belägen intill vattnet cirka 10 minuters bilfärd från den antika staden. Bilturen kantas av pågående stora hotellprojekt som slåss om plats med bästa beachläget.
Likt Thailand och Malaysia har Vietnam turistifierats de senaste åren men jag tycker inte folk varit på så oss speciellt mycket och aldrig att de tjatade vidare när man sa nej. Jag kommer snarare komma ihåg att vi mötts av leenden och vänlighet överallt. Och spelar man Samuel Barbers underbart vemodiga Adagio for Strings som hörs i bland annat Platoon efter några dagar här så vill man bara gråta över kriget som invånarna drabbades av här för mindre än ett halvt sekel sedan. Landet är fortfarande en kommunistiskt enpartistat men kommersialism verkar frodas överallt.
Resortlivet vid havet. Vila vid poolen. Gå ett tag på stranden utmed oceanens brusande vatten. Dricka drinkar. Cykeltur bland risfält. Några drinkar till. Vila på rummet för att svalka av oss. Massage på hotellets spa.
Nästan ingen badar i havet. Strande som hotellet ligger på fortsätter flera kilometer åt båda hållen men är näsan tom. Alla ligger vid någon av hotellets tre fantastiska infinity-pooler, Vi hamnar där vi med. Jag läser Jens Lapidus "Top Dogg" - alla andra leker med sin iPhone. Jag är gammal som staden Hoi An som kom till för 2000 år sedan. Flera asiater badar som vanligt med långärmade tröjor. Koreaner eller Japaner tror vi. Gissar de inte vill bli solbrända - så ljus hud som möjligt är det som gäller för en del asiater. Och bara européer och en och annan australier som äter utomhus på hotellets restauranger. Asiaterna behöveer inte skryta till hemmapubliken att de åt utomhus - det är ju bara galningar och solsvälta nordbor som gör sånt.
Hoi An. Antik välbevarad och magiskt charmig liten stad på cirka 70 000 invånare. En av Sydostasiens allra äldsta städer. Lite för krimkramsifierad och lite för många tutande mopeder och vespor överallt men ändå romantiskt mysig och snygg, Några timmars promenad bland gamla tempel, smala gränder och flera fina gallerier är en perfekt turistaktivitet. Bara man kunde få bort en del andra turister så skulle det vara ännu bättre.
Tycker alltid fina resorts borta i Asien har lokala artister som spelar musik på lite udda lokala instrument under kvällarna för middagsgästerna. Ofta är det rätt charmigt och även om melodierna kan vara lite enformiga så ger det en skön kulturelll klang åt kvällarna, Ibland är det mest segt, Här hade de bland annat varje kväll en ceremoni vid hotellets spa när de spelar på "Crystal singing bowls" samtidigt som en av de vietnamesiska tjejerna på Spa-avdelningen sjöng till. Det var så vemodigt vackert och stämningsfullt att jag blir lite tagen och rörd av hela ceremonin. Så 24 timmar senare stod vi där igenom lyssnade på samma uppvisning ...
Måndag 14 augusti 2017 - heldag i Yilan
Vi gjorde en heldagstur till Yilan som ligger några mil öster om Taipei på Taiwans nordöstra kust. Några milslänga tunnlar under regnskogsklädda berg och du är där. Vi bokade en åttatimmarstur med en taxi med engelskspråkig chaufför via hotellet och det kostade cirka 1500 kronor. Prisvärt som fan.
Taipei känns mer Hong Knog än Singapore - lite stökigare, lite mer neon och lite mer edge än välpolerade gräsmattor. Men allt funkar ändå. När man kommer till Yilan är det mer Thailand - vägarna och husen runt omkring ser mer ut som de gör på Koh Samui. Något fattigare, något skräpigare men man gillar det. Inga höghus förutom några få i själva "staden Yilan". Höga berg på ena sidan vägen och havet nära på andra sidan. Vi har tre "inbokade" stopp som vi ville se - Lanyang Museum, en beach och Kavalans whisky-distilleri.
Hade sett via Wallpapers Taipei guide att Lanyang-museet var vär att åka till - och det var det verkligen. Byggnaden ser ut som den ramlat omkull och är riktigt wow-läcker och museet i sig var ett av de bättre jag varit på. Ett museum om området Yilan och dess befolkning låter verkligen inte spännande men museet presenterade alllting förstklassigt. Det var verkligen motsatsen till dammiga sövande historiska museer med gammalt porslin i trista montrar. Allt kändes interaktivt - du går verkligen in i en värld och de använder ljud och rörliga bilder smart för att det ska kännas levande. När de exempelvis skulle beskriva olika skördar så går du på ett glasgolv med risliknande odlingar under golvet. Imponerade.
Havet. Det är något visst att bara se och höra havet efter några dagar bland hård trafik och skyskrapor. På håll i ett lätt dis såg man dessutom Turtle Island som påminner visuellt om ön i slutet av Star Wars: Force Awakens. Vi går på beachen i tusengradig värme. Ingen går utan skor då sanden är för varm. Tar av mig tröjan utomhus för första gången på semestern och den vita sälen skrämmer bort hela Yilan befolkning ..
Sista anhalten - Kavalan distilleri. Lätt besvikelse. Mycket folk, stor-industri-känsla lie oklart hur turerna runt området funkar. Men jag köpte några flaskor som nästan inte går att få tag på någonannanstans så jag är rätt nöjd ändå.
Gillar alltid att småprata med hotellpersonalen om de inte är stressade. Vill höra om var de kommer ifrån och om de har några egna tips vad som gäller. Det är alltid kul att höra och de flesta verkar gilla att dela med sig och att få jämföra erfarenheter. Här i Taipei har de verkligen varit otroligt trivsamma att prata med och engelskan har överlag varit väldigt bra.
