Lördag 2 april - Derby på San Siro
Vaknar tidigt. Hade tänkt träna på gymet, men är tjock i halsen. På väg att bli sjuk? Milanos avgaser i luftrören? Luften på flighten? Vem vet. Hoppar träningen. Hotellfrukost väntar. Perfekt bärsallad, perfekta krispiga bacon. Restauragen är tom när jag kommer ned. Tystnad. Skönt. Läser andra delen i Murakamis 1Q84. Skulle kunna sitta innen hela dagen och bara läsa. Drömsk, mytisk och på gränsen till surrealistiskt. Murakami alltså. Levererar big time!
Varmt idag med. Den långärmade t-shirten plågar redan efter några minuter. Hur ska jag orka med vinterkylan när jag kommer hem efter det här? Gör lyxbutikerna. Köper perfekta gråa jeans i Dior-butiken som nästan ligger runt hörnet från hotellet. Velar lääänge om jag ska köpa ett par briljanta Balenciaga-skor. Snålar ur.
Lämnar jeansen på hotellet. Märks att hotellet ligger mitt i Fashionista-land. Alla som går genom loungen bär på shopping-bags från Prada, Dolce, Vuitton etc. Läste att 25% av intäkterna från internationella turister kommer från butikerna i närheten av Via Montenapoleone. Bokar morgondagens tåg ned till Rom via conciergen.
Strosar planlöst i vårsolen. Vilar i en park. Äter glass. Fullt av folk vart jag än går. Alla vill ha sol. Alla är på strålande vårhumör. Milan och Inter-tröjor syns överallt. Inte Milano-bor skulle jag gissa - de brukar inte gå gå runt i fotbollströjor. Många turister som köpt biljetter till derbyt.
Vilar på rummet. Tar ett varmt bad i badkaret för att mjuka upp trötta ryggmuskler. Rogivande, men värket lättar mindre än jag hade hoppats.
Tar en taxi till San Siro vid 17:45. Fastnar i trafikkaos nära arenan. Hoppar av taxin och går sista kvarten. 2,5 timme till match och det hörs redan ett mullrande ljud inifrån arenan på flera hundra meters håll. Derby. Seriefinal. Mycket står på spel.
Blir inte insläppt. Namnet på biljetten inte är samma som i mitt pass. Då måste man ha ett papper som visar att de är korrekt överförd till mig. Och det har jag inte. Ringer kontaktnumret jag fick av hotellet. Till Roberto. Fattar ingenting av vad han säger. Börjar bli nervös. Frågar en italiensk yngre tjej som verkar kunna engelska att ringa Roberto. Hon ställer upp (hon = hjälte). Hon ser till att Roberto kommer till mig. Några minuter senare dyker han upp och han säger att det kommer lösa sig vid 20-tiden. Bara 10 minuter senare (ungefär 19:15) ber han mig dock följa med två italienare som ska lösa det här. Jag får lite dåliga vibbar. Ska de sälja nya biljetter till mig? Blir det ståplats nu? Blir jag rånad? De ber mig ställa mig vid ett av insläppen och när jag kommer fram till "insläpparen" vill inte heller han vill släppa in mig. Då går bara en av mina följslagare fram och gör någon "han-är-min-gest" och så får jag komma in. Italien - mellanhändernas förlovade land. Herregud vilken pärs.
Platsen är perfekt långt ned på långsidan. Trycket är totalt. Helt fullsmockat till sista plats. Över 80 000 som gapar från någon timme innan match tills långt efter slutsignalen. Helt underbart. Helt fucking jävla underbart. Inter torskar med 3-0 vilken suger rejält dock. Bara en vinst på 6 matcher live med Inter är verkligen inget vidare facit. Wow att vara där igen iallafall.
80 000 ned i tunnelbanan ... Går otroligt smidigt ända. Hemma före 24. Kommer till hotellet samtidigt som något åldrande rock-band med entourage. Förmodligen Roger Waters (ex-Pink Floyd) som haft konsrt i Milano.
Gonatt.
Varmt idag med. Den långärmade t-shirten plågar redan efter några minuter. Hur ska jag orka med vinterkylan när jag kommer hem efter det här? Gör lyxbutikerna. Köper perfekta gråa jeans i Dior-butiken som nästan ligger runt hörnet från hotellet. Velar lääänge om jag ska köpa ett par briljanta Balenciaga-skor. Snålar ur.
Lämnar jeansen på hotellet. Märks att hotellet ligger mitt i Fashionista-land. Alla som går genom loungen bär på shopping-bags från Prada, Dolce, Vuitton etc. Läste att 25% av intäkterna från internationella turister kommer från butikerna i närheten av Via Montenapoleone. Bokar morgondagens tåg ned till Rom via conciergen.
Strosar planlöst i vårsolen. Vilar i en park. Äter glass. Fullt av folk vart jag än går. Alla vill ha sol. Alla är på strålande vårhumör. Milan och Inter-tröjor syns överallt. Inte Milano-bor skulle jag gissa - de brukar inte gå gå runt i fotbollströjor. Många turister som köpt biljetter till derbyt.
Vilar på rummet. Tar ett varmt bad i badkaret för att mjuka upp trötta ryggmuskler. Rogivande, men värket lättar mindre än jag hade hoppats.
Tar en taxi till San Siro vid 17:45. Fastnar i trafikkaos nära arenan. Hoppar av taxin och går sista kvarten. 2,5 timme till match och det hörs redan ett mullrande ljud inifrån arenan på flera hundra meters håll. Derby. Seriefinal. Mycket står på spel.
Blir inte insläppt. Namnet på biljetten inte är samma som i mitt pass. Då måste man ha ett papper som visar att de är korrekt överförd till mig. Och det har jag inte. Ringer kontaktnumret jag fick av hotellet. Till Roberto. Fattar ingenting av vad han säger. Börjar bli nervös. Frågar en italiensk yngre tjej som verkar kunna engelska att ringa Roberto. Hon ställer upp (hon = hjälte). Hon ser till att Roberto kommer till mig. Några minuter senare dyker han upp och han säger att det kommer lösa sig vid 20-tiden. Bara 10 minuter senare (ungefär 19:15) ber han mig dock följa med två italienare som ska lösa det här. Jag får lite dåliga vibbar. Ska de sälja nya biljetter till mig? Blir det ståplats nu? Blir jag rånad? De ber mig ställa mig vid ett av insläppen och när jag kommer fram till "insläpparen" vill inte heller han vill släppa in mig. Då går bara en av mina följslagare fram och gör någon "han-är-min-gest" och så får jag komma in. Italien - mellanhändernas förlovade land. Herregud vilken pärs.
Platsen är perfekt långt ned på långsidan. Trycket är totalt. Helt fullsmockat till sista plats. Över 80 000 som gapar från någon timme innan match tills långt efter slutsignalen. Helt underbart. Helt fucking jävla underbart. Inter torskar med 3-0 vilken suger rejält dock. Bara en vinst på 6 matcher live med Inter är verkligen inget vidare facit. Wow att vara där igen iallafall.
80 000 ned i tunnelbanan ... Går otroligt smidigt ända. Hemma före 24. Kommer till hotellet samtidigt som något åldrande rock-band med entourage. Förmodligen Roger Waters (ex-Pink Floyd) som haft konsrt i Milano.
Gonatt.
Kommentarer
Trackback
