matsfranzen

Vaknar på Radisson Arlanda vid vid halv åtta. Blev uppgraderade som plåster på såren för att jag hade klagat på frukosten förra gången. Business class rum. Nya fräscha. Två tv-apparater. Soffa. Nice men vi kom vid 20-tiden på fredagen och lämnar vid halv-nio-tiden på morgonen. Vi gjorde verkligen inte mer än att sova i rummet. Var inte helt nöjd med frukosten den här gången heller. Det fanns mer att välja på förut och det gör det inte längre.

 

SAS ned till Köpenhamn. Singapore Airlines till Singapore. 11.5 timmar. Singapore Airlines har väl vunnit de flesta flygbolagstävlingar senaste 10-15 åren. Vi har alltid velat prova deras beryktade business-class. Denna gång fick vi till det.  Man gör verkligen entré när man kommer in. Champagne. 1-2-1 sittning. Breda säten. Sköna säten. Lätt konfigurera stolen till sängläge. Massa filmer. Vänlig och effektiv service. De levererar verkligen men SAS nya kabin är enligt mig strået vassare. Större skärmar med touch screen, stramare och snyggare design och alla de nya kabinerna har Wi-fi vilket inte denna har. Nu är det förmodligen så att Köpenhamn-Singapore inte är Singapore Airlines flaggskepstur. A380 från Paris eller London eller de sträckor som kör nya A350 har förmodligen nyaste och coolaste planen.

 

 

Halvsover. Bygger lego. Äter rostad anka. Dricker vin. Dricker Baileys. Spelar Disneys Crossy Road på mobilen. Underbart charmigt retro-liknande spel. Arkadspel i Frogger eller Cross HIghway-anda där man ska ta sig över gatan utan att bli påkörd. Här gör man det som karaktärer från olika Disney-filmer. Just nu Simba från Lion KIng där bilarna bytts ut mot elefanter och noshörningar. Charmfaktor hög!

 

 

 

Flyger över eller utmed majoriteten av världens oroshärdar i mellanöstern och Asien. Ibland känns det som närmaste demokrati är flera flygtimmar bort. Läser Singapore Straits Times. Artikel om tänkbara terror-scenarion i Sydostasien. Världsklass i dålig semesterladdning.

 

Men men - sitter mest och väntar på bengaliska viken. Vi har gjort den här flygresan från Europa till Singapore ett tiotal gånger. Regeln säger turbulens över bengaliska viken. Ibland över en timme. Ibland ganska mycket bumpande. Det här helt enkelt hit flygplan åker för att köra dans-moves. Förra året hände dock något - jag väntade och väntade men det kom aldrig. Men jag är inte dum. Mig lurar man inte så lätt. Sådan tur har man aldrig två gånger. Halvvägs över viken mellan Indien och Thailand sätter det igång. Det håller på till och från någon timme. Lite magont senare går det iallafall över. 

 

 

Vi landar i Singapore vid 06:30 på söndagmorgonen. Någon dryg timme efter landning är vi på hotellet. Indisk taxichaufför. Bollywoodrytmer på bilstereon hela vägen till hotellentren. Ger bra asiatisk flärd direkt. En snabb hotellfrukost senare ligger vi och sover på rummet. Tack för att vi fick rummet trots tidig ankomst. Bästa hotellet. Bästa semesterstarten. 

 

Sover i några timmar. Är dåsiga resten av dagen. Orkar inte göra någonting. Promenerar i närområdet runt Orchard Road. Äter. Dricker. Softar. Det räcker så idag. 

 

 

 

Flyger man mycket så kommer det strula ibland. Så funkar det. Men man blir lika förbannad ändå när det väl händer. Somliga blir mer upprörda än andra. Jag är en av de som bli mer.. 

 

Intet ont anande vaknade vi på Radisson på Arlanda på lördag morgonen. Kjell (min bror) bodde också där på väg mot Hong Kong. Hans dag var bättre än vår trots att han satt på en seg 12-timmars flight större delen av eftermiddag/kväll.

 

 

 

Avgång mot Köpenhamn 1330. Blir 1350. Blir 1415. Mer försening och vi missar anslutningsflighten till Tokyo. Lätt oro. Kollar alternativa lösningar i mobil. Inga fler flighter med nåt bolag till Tokyo från Köpenhamn idag. 

 

Vi kan inte hitta något crew till flighten, hörs i högtalarna. Fuck. Nu går det åt helvete. Det förstår jag direkt. Sedan börjar soppan av delay på delay. Motstridig information. Ombokningar. Och nya ombokningar. Vid 1745 ställs flighten in. Vi får en ny flight söndag till Köpenhamn och ny Tokyo-flight söndag eftermiddag. Inte en jävla hotellnatt till på Arlanda. No fucking way. Det brinner till inombords och jag skriker både det ena och det andra vid servicedesken och kräver få åka med annan flight till Köpenhamn redan nu på kvällen. Vi får en 1830-flight men då tiden är tight måste vi själva hämta ut vårt baggage och checka in det på nytt. Självklart går det inte hitta något bagage och baggage-service-disken vet inte heller nåt.. Vi rekommenderas chansa gå på flight så kommer nog bagaget till imorn. Nog känns sådär..

 

Vi zig-zaggar mellan horder av andra mer eller mindre rasande passagerare. Förstår svårt informera alla om alla följder hela tiden då systemet med ombokningar på massa olika flighter måste vara svåröverblickbart. Men ändå - shit va det sög idag. 

 

Ett varv till genom security och bort till flighten. Bland skrik och bråk från fler som också vill på flighten kommer vi iväg något försenade till Köpenhamn. 

 

Köpenhamn. Hilton. Öl. Sova..

 

Mitt bland allt elände dyker det upp roliga moment också. När man fångar någon medpassagerares blick och båda rullar ögonen mot varandra om galenskapen. Vi hittade också en svensk tjej som var på väg till sin kille i Tokyo som vi "teamade" ihop med under dagen och kvällen i Köpenhamn. Mycket skratt blev det samtidigt som ilskan kokade både under och ibland över ytan..

 

 

Skrev en recension på Tripadvisor för ett av hotellen på Asien-delen av semestern. Blev väl ett 15-tal rader. Skickar iväg den. Stopp. Ändra i de rödmarkerade fälten. Tripadvisor accepterar inte svordomar i recensionerna. Skriv om. What the fuck. Skrev recensionen på engelska. Läser den flera gånger. Är det wow man inte får skriva? Ändrar några ord, men samma felmeddelande. Inser att min profil är på svenska så något av de engelska orden måste vara en svordom på svenska. Läser texten 3-4 gånger till. Fan va svårt att läsa engelska ord som svenska. Håller på bli galen. Nu skiter jag i det här. Nej fan heller nu har jag lagt tid på det här och då ska jag fan få in recensionen. Läser texten en gång till. "It's not as good as...". Hmm kan det vara "as". Provar. Den gick igenom. Tog säkert 30 minuter att lösa. Så jag får inte skriva asbra. As är tydligen ett starkare och framför allt fulare ord än jag kände till. Jag skulle personlilgen inte kalla det svordom, men men ...

 

Klippte mig. Min vanliga frisör har semester och jag behövde verkligen klippa mig innan vi åker till New York. Tror det är mer än 10 år sedan jag var hos någon annan. Blev Studio 81 på Söder där Åsa brukar klippa sig. Kändes konstigt. Och framför allt svårt. Hur vill du ha det? Hur beskriver jag det. jag har haft samma klippning hur länge som helst. Överväger "som idag fast kortare" men fastnar för "tänk dig att jag klippte mig för 5 veckor sedan och att jag vill ha det så igen. Funkar det?" Det funkade. Överstökat. Skönt. 

 

Middag på Texas Longhorn vid Nytorget med Annica. Underbar story om deras förlovning som höjdpunkt. Dricker öl till maten fast jag bestämt mig för att ha vit vecka mellan resorna. Ingen medaljchans för självdisciplinen den här sommaren heller.

 

Det går att spela som Usain Bolt i Temple Run 2. Haha underbart! Helt klart värt de 7 kronorna för att uppgradera karaktären.

 

New York om 2 dagar. Manhattan. Det räcker så.

 

 

Doften av Asien sitter kvar i träningsoverallsjackan. Och i våra resväskor. Och i smutstvätten. Svårt att beskriva lukten för de som aldrig varit där, men har man varit där några gånger skulle man förstå direkt om man snuffade lätt på kläderna. Doften av semester och tropisk fukt och värme. Rätt härligt så långe den sitter kvar.

 

Jetlag. Trodde jag hade lurat den på två dagar. Kände mig trött när jag ville vara trött och pigg när jag ville vara pigg. Yeah right ... Jetlagen lurade mig givetvis all världens väg. Nu hånar den mig och skrattar åt mig varje gång den ser mig. Den bajsar på mig. Skruvad dygnsrytm och trött vid fel tidpunkt har bytts ut till svimningsliknande trötthet dygnet runt. Vaknar vid 6-tiden på morgonen. Känner mig ok. Hyggligt utvilad. Duschar. Äter. Då kommer trötthetschocker över mig. Orkar knappt ta mig till jobbet. Och så där håller det på. I New York ska jag vinna dock. Slam-dunk i första ronden. You'll see ...

 

Såg Wolverine på bio. Gillar karaktären. Gillar Hugh Jackman i huvudrollen som småvresig och cool loner. Balanserar på rätt sida av fånighetens brant. 3 av de 4 filmerna om X-Men har varit bra. X-Men: The Last Stand var däremot en smärre katastrof precis som förra filmen om Wolverine. Den här är riktigt underhållande trots att manuset känns sådär i andra halvan av filmen. Bra action, bra miljöer, bra Wolverine och ett antal andra bra karaktärer. Kul också att den utspelar sig i Japan och att flera scener spelats in i Downtown Tokyo. Bland annat syns Zozoji Temple och Tokyo Tower som vi promenerat förbi. Sevärd.

 

New York på lördag. Har inte hunnit packa upp all från Asien-resan än. Känns både märkligt och helt jävla underbart på samma gång.

 

Flighten går 23:55. Får en hel dag på plats men måste checka ut vid lunch. Åker till Universal Studios. Sista-dagen handlar mest om att göra något som distraherar från åka-hem-känslan. Både känslan av att semestern är över och känslan av långflight. Vi åker inte så mycket. Framför allt inte feg-jag men jag gillar alltid att bara se hur parkerna är designade. Några nya delar har byggts sedan vi var här för några år sedan. Bland annat en Transformers-ride. Jävligt coolt simulerad 3D-ride. Vi sitter i ett fordon som kan lutas i olika riktningar och förflytta sig mellan olika filmdukar som projicerar riden. Den här typen av rider har utvecklats en hel del sedan Star Tours och Back to the Future. Verkligen imponerande hur effektivt känslan av att falla från skyskrapor kan simuleras trots att fordonet man sitter i knappt rör sig. Stencoolt.

 

 

En av restaurangerna i parken har Wagyu-burgare. Wagyu på Universal Studios. What the fuck. Urvattnar ju hela varumärket om man nu kan se det som ett varumärke. Knappast Kobe Wagyu med stamtavla.

 

 

 

Viker ned mig på sista-minuten-shoppingen. Ovanligt men kanske bra. Det brukar få otrevliga ekonomiska konsekvenser. Det får bli i New York istället. Om en dryg vecka ...

 

Hej då rummet, hotellet, Singapore, Asien. Vi ses snart igen. Kanske redan till jul men förmodligen en annan del av Asien då. Måste väl tillbaka till Japan snart och träna på våra japan-kunskaper från kursen.

 

Changi Airport. Väntan på avgång. Långflight. Inte igen. 12 timmar till Frankfurt. 2 timmar vidare till Stockholm. Det brukar bumpa både länge och väl mellan Thailand och Indien. Livet reduceras till reptil-liknande känsloyttringar. Dödsångest mot dödslängtan. Överlevnad.

Sista hela dagen. Avresa hemåt väntar på torsdagkvällen. Rena kläder räcker inte. Som vanligt. Köper kalsonger och strumpor. Som vanligt. Är det något vi inte gjort som borde göras? Både och. Finns saker som vore kul att göra, men knappast nödvändiga eller wow. Och efter två veckors semester så är vi färdiga med att "göra saker". Allt är för jobbigt ändå ... Lägger oss vid takpoolen istället. Kastar boll med Åsa i poolen ett tag. Läser seriealbumet Sandman i mini-iPaden. Mytiskt, Sci-Fi, saga-för-vuxna-läsning. Gillar. Men även läsning är för jobbigt. Somnar till. Vaknar. Svalkar mig i poolen. Efter några timmar blir vi ändå rastlösa. Mest jag såklart... Ut på stan.

 

 

Sista kvällen. Öl utomhus. Fuktigare än fuktigt ute. Mer Singapore än vad det brukar. Tänkte fel big time. Har nämligen långbyxor ifall vi skulle hamna på något ställe som krävde det. Det tar väl 2 minuter innan byxorna kladdat fast i benen. Och sedan blir det bara värre och värre. Byxorna är efter en halvtimme en del av mig. Kommer inte att få av dem. Kommer få klippa av dem. Svettas kopiöst. Byxorna får ta del av allt. Att sitta ute i Singapore utan fläktar vid borden är fint i teorin ... Bra öl ändå. Vid 3e ölen försvinner känslan av fukt trots att jag förmodligen svettas ännu mer av alkoholen. Sista kvällen som sagt var. Jobba igen på måndag. Känns surrealistiskt just nu.  

 

Med nästan 20 år tillsammans har man byggt upp en bank av gemensamma minnen. Minnen man kan referera till medvetet och omedvetet och som är en sådan självklar del av vilka vi är att de aldrig behöver förklaras. Precis som vår generation har ett kollektivt minne från uppväxtåren av bland annat Zeb Macahan, Palmemordet, Brasiliens lag i VM82 och senare även ljudet av modem som kopplas upp. Vi har efter alla resor även någon typ av gemensamt undermedvetet reseminne. Vi går genom en butik på vägen från tunnelbanan till hotellet och en högtalare meddelar att affären ska stänga om några minuter. Med precis samma tonfall som rösterna på monorailen och riderna på Disney World i Orlando. Vi känner båda två samma sak och tittar på varandra. "har de hyrt in rösten från Disney World?". Ljud, dofter, bilder, design - det är verkligen ofta på semestrarna som vi samtidigt gör associationer baserat på alla semestrar genom åren. Gillar det.

 

 

Bio. Lessons of the Evil. Japanske Takashi Miike som har gjort både en hel del skräp och flera förbannat bra filmer genom åren. Ofta mycket våld. Ibland galet mycket våld. Psykopat arbetar som lärare och tar död på elever en efter en. Första delen av filmen är förbannat bra med en härlig intensitet utan att så mycket händer på duken. Antydningar, smygprat i korridorer, vem är vem, vem gör vad, vad betyder det. Andra halvan av filmen är tyvärr bara en lång blodig och seg våldsopera som maler på minst 20-25 minuter för länge. Knappt godkänd totalt sett, men ändå kul att se asiatisk film på bio.

 

 

 

Gratis Economist ligger i vårt rum. Vi har prenumererat på tidningen en gång i tiden, men efter ett år insåg vi att reportagen är bra men för tunga och långa. Vi orkade bara läsa någon artikel per nummer. Om ens det. Och sedan låg det Economist överallt i flera månader för att jag vill läsa något av reportagen nån gång. Nång gång betyder aldrig när det har gått mer än några dagar. Fastnar nu för en artikel om "The curious case of fall in crime". En bra påminnelse om att världen blir bättre. Bland lågkonjunkturer, arbetslöshet, Syrien så är det lätt att glömma att världen på det stora hela faktiskt blir bättre. Färre krig, fler demokratier, fler människor med högre material standard och färre brott. Hela västvärlden har färre mord, färre rån, färre stölder än vi haft sedan 70-talet trots lågkonjunkturen. Det verkar inte gå att peka på enskilda förklaringar - men preventiva åtgärder slår onekligen bestraffningar överallt. Bättre security, fler välutbildade människor (de begår färre brott), bättre analyser av brottsmönster. Intressant. Tänk att exempelvis bilstölder gått ned 93% i New York på cirka 20 år. En otrolig siffra.

 

 

The haze är tillbaka över Malaysia. Det är bara att hoppas att rökmolnet håller sig borta från Singapore innan vi lämnar på torsdag kväll. 

 

 

Åker buss till East Coast Park för att cykla ut med havet i några timmar. Jag skulle inte vilja cykla varje dag på semestern, men det är verkligen oerhört rogivande att cykla ut med vattnet under palmerna i några timmar. Inte mycket turister och en lätt bris som svalkar vilket inte är så lätt att hitta utomhus i Singapore. Ovan vid att cykla dock då vi båda två hade lätt träningsvärk dagen därpå.

 

 

Thai-massage. Har bara provat den 2-3 gånger förut. Bra plågsamma men välgörande stretchövningar är bra för min patetiskt stela åldrande kropp ... Hade glömt bort smärtan under tiden. Hon tillbringar 10 minuter med att gå på baksida lår, rumpan och ryggen. Framför allt när hon tar avsats med hälarna på rumpan och ger en speciell smärtkänla. Inte en ilande smärta utan bara ont som fan! Men shit va bra kroppen är efteråt. Total makeover. Ung på nytt. Ok, kanske inte det sista ...

 

 

Mot förorten. Vi vill se något nytt och åker tunnelbana och buss till några nya delar av Singapore som vi brukar försöka göra någon av dagarna varje gång vi är här. Inleder med Singapore största tempel - buddhistiska Kong Meng San Phor Kark See. Nästan märkligt att vi inte har varit här tidigare. Hade förväntat mig 1-2 byggnader och att man gjorde templet på 10 minuter, men det är ett helt komplex bestånde av 8-9 byggnader med en stupa och en fin omgivande trädgård. Vä värt ett besök även om vi nästan har temple-fatigue efter tempelsafarit i Cambodia.

 

 

Åker buss från "mitt-Singapore" till västra Singapore och förorten Jurong East. Air-condition går sönder i bussen efter 3 hållplatser. Och är det något som kan stoppa vad som helst här är det avsaknad av ett fungerande svalkande fläktsystem. Allt som är inomhus måste kylas ned hårt. Gallerior, biografer, tunnelbanan. Allt. Så när air-condition inte gör sitt jobb då är det bara att slussa ut folk. Irrar omkring i en middle-of-nowhere-galleria i väntan på någon annan lämplig buss. Sedan bär det på nytt av mot Jurong East och ytterligare ett helt nytt shoppingcenter. Ändå kul att se vardagslivet ute i förorten. Bussarna dit, bostadsområdena, tunnelbanan tillbaka till hotellet.

 

 

Det har inte regnat sen vi kom hit vilket är väldigt ovanligt. Det brukar regna 30-60 miuter varje eller varannan dag.  Tror det skulle behövas regn. Fuktigheten i luften är nästan värre än vanligt. Känslan av att det ska börja åska närsomhelst har pågått i 3 dagar ...

 

 

Singapore fortsätter att brinna av energi. Nya byggen överallt. Gallerior, bostäder, hotell, turistattratkioner. Affärer stänger som fanns här förra året överallt. Nya öppnar. Nytt Philippe Starck-hotell byggs nära Suntec City. En 5e tunnelbanelinje grävs under jorden. Händer saker överalllt. Hela tiden. Älskar det. Men när blir de klara? Klar blir man såklart aldrig, men det finns ändå begränsat med oanvänd yta kvar på den relativt lilla ön. Det går säkert att förtäta dock då enbart CBD känns riktigt storstadstätt mellan husen. Ön känns ibland som en stor förort från väst till öst och från nord till syd. Utvinna mer yta genom land reclamation i vattnet är också möjligt. 

 

 

På shoppinggatan framför alla andra, Orchard Road, satte några upp en "kind zone" som ett endagsevent. De gav kramar ch high-fives till alla som ville som passerade. Läste om det i Straits Times och kopplingen var till något som jag har tänkt på en del. Singapore-invånarna interagerar inte med folk de inte känner. Jag är av naturen rätt blyg av mig men när man åker runt på semester brukar jag iallafall ha några korta oväntade pratstunder med folk på gatan eller i butiker. Eller i tunnelbanan. New York är i särklass på det, men i Singapore känns det nästan aldrig naturligt förutom taxiförarna som gärna pratar som fan. Till och med i Japan där många har svårt att prata engelska dyker det upp lite roliga och oväntade kortkonversationer allt som oftast.

 

 

Åker till Marina Bay-området och provar att gå in de två nästan nya jättelika inomhus-botaniska-trädgårdarna. Den ena som heter Cloud Forest bjuder på en rejäl dos av höjdskräck då man går på gångar högt uppe i luften som känns som de ska gå sönder närsomhelst ... Båda två är dock snyggt designade och påminner om något som skulle kunna höra hemma på Walt Disney World i Florida. 

 

 

Kvällstur till sent öppna favoritbokbutken Kinokuniya. Kan gå där i timmar. Fastnar ett tag vid hyllorna som säljer japanska tidningar och böcker. Fast jag bara kan några få japanska tecken kan jag inte få nog av att stå och bläddra i tidningarna. Alltid denna in-your-face färgexplosion som möter läsaren. Och så dessa härliga tecken. Köper en tidning som jag tror är en Tokyo-guide av något slag bara för att sitta på hotellet och bläddra i den. Visar sig vara en öl-tidning ...

 

 

 

Tänk om skäggväxt kunde ta semester så man slapp raka sig i några veckor. Då kan vi tala om riktig semester. Rakar mig väl 120 gånger per år och har gjort det 26-27 år. Över 3200 gånger totalt alltså. Tala om ointressant vetande. Men det är fortfarande så sjukt jävla tråkigt varje gång det är dag. Kanske borde gå till en barberare på semestern - vore kul att prova.

 

 

Alla som varit i sydostasien känner till Durian. The king of fruits. Eller skunken bland frukt och grönt. Restauranger, gallerior och hotell har ofta skyltar om att det är förbjudet att föra in frukten eftersom det kan förpesta hela byggnaden. Är det så illa? Vetifan. Den har en tydlig genonträngande doft men inte i klass med ryktet. Hur eller hur på Koh Samui provade vi torkad durian-chips och de luktade nästan inte alls och nu kör McDonads en drive här i Singapore med durian-McFlurry. Noterade att till och med Aftonbladet hade en artikel om "stinkbomben på McDonalds i Singapore" häromdagen. Det avgjorde saken - nu var vi tvingade att prova. Det vill säga Åsa blev tvingad att prova medan jag tittade på. 

 

 

Doften från McFlurryn kan närmast beskrivas som en blandning av ananas och lychee. Åsa tyckte den smakade rätt bra - typ 3 av 5, men att inte var lika gott när hon burpade durian några timmar efteråt. Men, men då har vi iallafall gjort det ...

 

Snabba cash går på Fox Films Asien-kanal. Easy money. Känns konstigt att se med engelsk text, men den är iallafall inte dubbad. Andra svenskheter att notera är att Zlatan-boken säljs på engelska i bokhandlarna och att Searching for Sugan Man verkar sälja bra på DVD.

 

 

Hotellbaren. Utomhus. Kladdigt varmt även vid 10-tiden på kvällen. Och värre ska det bli. Dricker en chili-Martini.  De har smaksatt sin vodka genom att heta chilifrukter har legat i spriten i några veckor. Feeling hot hot hot. Jag undrar om jag någonsin har smakat något starkare. Han varnar innan att jag kanske vill provsmaka en mun först innan jag bestämmer mig, men det verkar lite vekt tänte jag ... Den första munnen smakar dessutom inte så farligt - det tar några sekunder innan hettan sprider sig fullt ut. Sedan försvinner det inte på hela kvällen. Har aldrig druckit en drink så långsamt ... De relativt starkt kryddade nötterna man får till blir som en motvikt för att dämpa hettan. Nånstans var det ändå gott också, men tror jag avstår att dricka det igen.

 

2 dagar/3 nätter kändes lagom länge i Siem Reap. Ogillar visserligen ordet lagom men ändå. Vi hade kunnat stanna längre och se fler attraktioner, men Siem Reap i sig är inte vår typ av stad och någonstans skulle ruinerna börja gå från wow till bra och ned till nu räcker det. Nu stannar intrycken på wow. 

 

 

Flyg vi Phnom Penh till Singapore. Siem Reap har 150-200 000 invånare medan huvudstaden Phnom Penh har cirka 1,5 miljon. Det märks när vi flyger över staden för mellanlandningen. En riktigt stad med höghusområden ... 

 

Läste klart Steve Jobs-biografin. Rekommenderas. Intrycken efter att ha läst klart hela boken är fortfarande att han var en hemsk individ, men det är verkligen en intressant läsning om han arbetade för att göra Apple till världens högst värderade företag. Och cancer-resan under de sista åren gör att man känner sig vemodig när man lägger ifrån sig boken. Hur framgångsrik man än är så lurar man aldrig döden och man är alltid ensam i den upplevelsen.

 

Singapore. Känns som vi kommer tillbaka hem. Skönt. Så skönt.

 

 

 

Externa investeringar i Cambodia har gått ned 20% första halvåret. De flesta tror att det är på grund av osäkerhet rörande kommande valet. Osäkert vem som kommer bestämma men även om det kan bli stökigt i samband med valet. Valet är om en dryg vecka och jag läser på svenska ambassadens sida att man bör hålla sig borta från stora valmöten och vara uppmärksam på utvecklingen. Här i Siem Reap finns iallafall inga tecken alls på att något stökigt.

 

 

 

Mot Angkor Wat vid 05:00. Älskar när vi åker iväg i remorken när det fortfarande är mörkt. Finns något magiskt när  vi viner fram i mörkret i behaglig fart och det fläktar lätt av av farten. Men vi är inte ensamma. Vägen fylls gradvis på med mopeder, remorks och en och annan bil. Alla ska till samma ställe och se samma sak. Se solen gå upp vid Angkor Wat. En rätt märklig känsla att beskåda en karavan av morgontrötta turister gemensamt åka genom natten mot samma mål. Dessutom visar det sig att himlen var så mulen denna morgon att ingen kunde se solen stiga upp ändå ... När vi närmar oss Angkor Wat svänger vi dock av mot ett annat håll än alla andra. Vi släpps av vid en annan gate och går sedan genom ett nattsvart skogspart innan vi kommer fram till "baksidan". I princip hela templet öppnar först vid 8-tiden, men vår guide berättar att om man betalar en av vakterna 5 USD kan man gå upp på de övre våningarna redan nu. Ser bara 4 andra turister där men när jag tittar ned mot framsidan ser jag tusentals turister som väntar på att det ska öppna. 

 

 

Tomb Raider. Hollywoods påverkan. Filmen Tomb Raider baserat på spelet med samma namn filmade några scener i Angkor när den spelades in i början på 2000-talet. Jag förstår på guiden att alla turister går igång direkt på var scenerena spelades in. Alla vill fotas framför ett vildvuxet träd i ruinen Ta Prohm som syns i den färdiga filmen. Den ruinen är numer den nästa populäraste efter Angkor Wat ... Och alla vill veta lite fakta om Angelina Jolie etc. Men det måste inte alltid vara Hollywood. Ett annat träd prydde framsidan av National Geographic och efter det vill alla bli fotade framför det också. Vi med. Men uppriktigt sagt kan man nog vända på saken och säga att den var på framsidan av magsinet för att det ser jävligt coolt ut!

 

Läser The Phnom Penh Post till frukost. Alla asiatiska länder vi har varit i har haft engelskspråkiga nyhetstidningar. Osäker på hur det var i Indonosien (Bali) när jag tänker efter. Synd att i länderna i Europa inte brukar ha engelska dagstidningar med lokala nyheter. Det brukar sluta med Herald Tribune till frukostbordet om man vill ha nyheter på engelska i pappersformat. Det är inte inte samma sak. 

 

 

Nyheter i korthet jag fastnade för idag. Vietnam ska öppna sin första McDonads. Svärsonen till premiärministern bir första franchisetagaren. Angkor-området sålde inträdesbiljetter för 51 miljoner USD förra året. 59% köpte endagspass. 

 

 

Angkor. Vad är Angkor? En stor ruinstad utanför Siem Reap från Khmer-rikets dagar mellan 800-talet och 1400-talet. Angkor Wat är den i särklass mest kända delen av området som är otroligt mycket större än vad jag trodde. Det går knappast att gå från ena sidan av Angkor till den andra och det är en väldig massa olika tempel som är del av större tempelområden vilket jag inte riktigt förstått magnituden av innan vi kom hit.. Staden övergavs och glömdes bort på 1400-talet och hittades av fransmän först på 1800-talet. Då var stadsruinerna helt omgivna av regnskog.

 

 

Det ingår två Angkor-turer per dag i hotellpaketet med egen privat guide. Jag var velig till det innan då vi alltid brukar åka själva och titta på allting, men här insåg jag att det kunde löna sig framför allt för att hitta sätt att undvika turisthorderna. Och det levererades big time på det. Har läst om besökare som tycker att det knappt är kul att åka hit längre för att det är för mycket folk. Vid ett antal tillfällen befann vi oss helt själva eller enbart med några få andra turister bland ruinerna. Imponerande! Alla turnerna börjar dock TIDIGT för att slippa alla andra turister. Väckning dag 1 vid 05:30 och väckning dag 2 vid 04:30 ... Turerna brukar vara några timmar följt av vila på hotellet och en eftermiddagstur som alltid börjar 15:00.

 

 

Vi hämtas av en av hotellets remork (ungefär som en tuktuk) och vår guide vid receptionen och så åker man till Angkor-området för att sedan antingen gå mellan närliggande attraktioner eller köras om det är långt emellan. Alla delar som vi såg var högklassiga attraktioner, men det coolaste är kanske inte byggnaderna i sig. Även om de oftast är vädligt imponerande också. Det coolaste är hur templen ofta ligger insvepkta i regnskogen och man verkligen får Indiana Jones-känslan när man går igenom de ödelagda ruinerna. Urban explorers blir jungle explorers för 2 dagar. Tomb Raider kanske är mer rätt än Indiana Jones då första filmen delvis spelades in här. Eller Uncharted-spelen som också letar skattar bland liknande ruiner. 

 

 

 

 

Det andra som verkligen är otroligt häftigt är hur man promenerar genom stigar i skogen mellan den ena attraktionen efter den andra och man bara "ramlar" på nya hela tiden. De ligger som på pärlband. Få andra ställen vi varit på kan matcha Angkor vad gäller det. Kyoto till viss del och kanske ännu mer Nara där sighterna ligger i nära anslutning till varandra. Beijing har väl mer att se men det ligger betydligt mer utspritt så det är knappast görbart att vandra mellan alla stora attraktioner.

 

 

 

 

Väckning 05:45. Hela semestern består fan av tidiga flighter och ännu tidigare väckningar. Hur tänkte jag egentligen när jag bokade allting? Problemet är väl att det på pappret inte låter så jobbigt med någon tidig väckning här och där, men när klockan ringer på morgonen är en helt annan sak ... Och jag kan inte skylla på Åsa heller. Kvinnan ansvarar tydligen för semestern i 70-80% av hushållen hos svenskarna, men hos oss är det jag som planerar och bokar allting rörande semestern. Så helt mitt fel med tidiga flighter ...

 

 

Flyger via Singapore. 1,5 timme till Singapore och cirka 2 timmar för flight nummer 2 till Siem Reap i Cambodia. Ganska bumpig flight. Lite dödsångest med andra ord. Landar i Siem Reap vid 15:30-tiden på eftermiddagen. Även här går man av planet utomhus. Men här går man från planet till terminalen. Har för mig att det var så i Tintins "Plan 714 till Sydney". Undrar om det är därför jag gillar det.

 

Hotellet hämtar oss vid flytplatsen. De fixar till och med Visa-on-arrival-förfarandet. För att komma in i Cambodia behöver man ha med sig passfoton till visumet. Utöver det behöver man bara fylla i en blankett på plats så går det på några minuter. Hotellet kör oss i en välbehållen Mercedes från 1965 kör oss till hotellet. Jag har några nördiga bilfantaster i bekantskapskretsen som hade gått igång på den. Och ja - den ser charmigt retro ut. Inga säkerhetsbälten känns dock lite sådär i min värld.

 

 

Behöver bara köra ut från flygplatsen för att se att Cambodia är inte Sverige. Eller Singapore. Eller ens Thailand. Korna går vid sidan av vägen mittemot infarten till flygplatsen. Hönsen och herrelösa hundarna bredvid. Det känns när man åker den korta vägen till hotellet att det är en bit kvar till de rikare grannländerna. Cambodia är fortfarande ett av de fattigare länderna i Aisen även om det var ett tag sedan inbördeskrigen och den brutala Pol Pot-regimen. De senaste 10 åren har de dock haft en av de högre tillväxterna i regionen och investeringarna i landet har ökat markant. Siem Reap har 2.5 miljoner turister om året till Angkor-ruinerna och enligt vår guide tror man att det kommer vara 4-5 miljoner per år inom bara några år. Så här finns det utrymme för rejält ökade intäkter baserat på turism. Och då är 80-85% av jobben i Siem Reap redan idag kopplade till turism. Hur eller hur känns det spännande att vara här.

 

 

Amansara. Vårt hotell. Innan det gjordes om till hotell var det en residens för Cambodias kung och bland annat var JFK gäst där en gång i tiden. Numer coolt hotell. Avskalad design. Varje rum har en liten bakgård med vita murar. Gråa stengolv inomhus och helvita eller mörka träslag på möblerna. Lite vår stil helt enkelt. Allt i minibaren är gratis. Har bara varit med om det något enstaka tillfälle av alla hotell vi bott på. Får se hur det slutar ...

 

Har läst cirka 400 sidor i Steve Jobs-biografin. Fascinerande läsning. Jag hade hört en del av historierna om ständiga känsloutbrott och offentliga avrättningar av medarbetare, men han var så mycket värre än alllt jag hört. Många gånger fullkomligt känslolös även privat mot de som stod honom nära, vredesutbrott blandat med tårar hela tiden. Lögner, ständiga manipuationer. absurda egoyttringar. Använde inte deo och kunde duscha av fötterna i toan på jobbet då han alltid gick barfota. Allt helt enkelt. Psykopaten och geniet. För onekligen förändrade han saker som få och onekligen lyckades han få ut stordåd av de som orkade med honom. Men de svarta sidorna är så illa att man nästan vill slänga Apple-produkterna bara för att göra någon typ av moraliskt ställningstagande. 

 

 

Hör svenskt par i 35-40 årsåldern bakom mig nere på stranden. Tror inte han fattar jag också är svensk då han pratar lite för högljutt om sin tjejs rumpa hit och dit på ett sätt folk gör när man tror ingen hör eller förstår. De flesta brukar missta mig för att vara amerikan när vi är på semester så det kanske de också trodde. Vi skyr alltid svenskar på semestern så om någon tror jag är något annat känns det bara bra.

 

 

Badar igen. Utforkar hotellområdet. Men lämnar inte området på hela 2-dagarsvistelsen. Finns ingen anledning känns det som. Får ett ryck av tillfällig självdisciplin på eftermiddagen och går till gymet och styrketränar och springer på löpbandet. Luftkonditioneringeb funkar sådär i fitness-centret. Svettas som en grisfarm. Badar igen. Äter. Dricker. Packar. Badar i poolen en sista gång. 

 

 

Har verkligen fastnat för "Tom Ford" på senaste Jay Z-albumet. Heavy rotation i mobilen. Både jag och Åsa älskar Tom Ford så det spelar nog in varför jag fastnat för låten. Kläddesigner, filmregissör, självupptaget pretentiös men jävligt cool. Letar fortfarande efter det avsnittet av Iconoclasts när han träffar konstnären Jeff Koons. Klassiskt bra. Tom Ford är kungen helt enkelt. 

 

 

Downtown masters going to the beach. Koh Samui. 1,5 timmes flight från Singapore. Vi har varit i Bangkok men aldrig på någon av de Thailändska öarna. De enda öarna vi har varit på är Bali och Borneo. Och Singapore och Japan förstås. Man behöver bara gå av planet så förstår man varför 150 000 svenskar om året åker till Thailand. Palmerna som svajar runt flygplatsen. Frodande grönska överallt. Den ständiga tropiska värmen. Havet som omger ön. Men det finns något mer också. En känsla som omger oss direkt. Leenden, mänsklig värme och känslan av avkoppling och att alla problem man har med sig kan man lämna och ta tag i när man åker därifrån. Ja, det finns säkert folk som försöker pracka på turister grejer här precis som på alla andra etablerade turistdestinationer, men det positiva och glada övervinner allt sånt. Man börjar le själv direkt och så fortsätter man le av välbehag tills det är dags att åka därifrån. 

 

Älskar att få kliva av planet ute på flygplatsen. Vet inte varför. Har alltid gjort. Det är bara kul att få stå på marken ute bland planen. Och istället för en buss är det en tram man åker med till gaten. Finns ingen inomhusterminal. Immigration och baggagebandet är under tak men det finns inga väggar. 

 

 

Koh Samui är Thailands 3e största ö (efter Phuket och Ko Chang) och 1,5 mijoner turister kommer hit årligen. Den är väl inte lika turistetablerad som Phuket och nattlivet är inte så utbrett som på flera andra av de Thailändska semesterorterna, men det har satsats en hel del för att få hit turister med pengar. Ett antal spektakulära lyxresorts har öppnat här de senaste åren. 

 

 

Hotellet hämtar oss vid flygplatsen. 30 minuters resa utmed norra kusten av ön. Fri WiFi i bilen. Wow. Hur funkar det? Har de en egen sändare? Åker fram på en Main-street-liknande väg. 7-11 och Family Mart varje 200 meter. Men bakom vägen verkar det sparsamt med bebyggelse. Havet tittar fram mellan husen och palmerna med jämna mellanrum. Shrines överallt. Buddhism. Thailand.

 

Four Seasons Koh Samui - incheckning i ett utomhusrum uppe på ett berg. Eller hög kulle snarare. Vilken utsikt. Hotell-villorna ligger utspridda som en del av regnskogen i branten ned mot havet eller i nästa brant upp mot nästa kulle. Wow. Den kvinnnliga Resort Managern tar emot, men vi har svårt att koncentrera oss. Utsikten är bara för bra. Kan vi få låna er pass lite kort? öhh vi måste bara stå och titta lite till först ...

 

 

Golfbil nedför branten till vår villa. Hade läst på Tripadvisor att folk valde att få åka golfbil överallt på området för att det var för branta backar. Slöa amerikaner tänkte jag när jag läste det, men förstår lite mer nu. 33 grader och saftiga uppförsbackar tar en del på krafterna ...

 

 

 

Dagen blir väl som den ska vara. Göra så mycket ingenting som möjligt. Badade i poolen flera gånger. Badade i  havet. Gick på massage. Åt room-service mat vid vår egen uteplats (sala) intill vår villapool. Fy fan va bra den dagen var. Måste bara säga något om massagen också. Den var en upplevelse i sig. Från Spa-receptionen ledsagas man av massösen på träspångar genom regnskogen till en privat massage-stuga med fotbadsrum, massagerum, duschrum och en veranda med utomhusbadkar. Jag skrev något om att jag hade svårt att sluta le va ... Om det var möjligt breddades leendet ännu mer av spa-upplevelsen. Själva massagen var väldigt bra men det var hela inramningen som gjorde det till något helt magiskt.

 

 

 

Dagen eller snarare natten avslutas med flera timmars galet åskväder och regnstorm South East Asia-style. Hard core alltså. Det regnade så hårt att det var svårt att sova. Jaja imorgn lyser nog solen igen.

 

 

2a semesterdagen på resande fot och redan på väg in i pensionärsliknande tillstånd. Det vill säga allt mer än 1 sak per dag är jobbigt. Både åka till ett nytt konstgalleriområde och gå på bio samma dag låter därför alldeles för energikrävande. Vi beslutar oss för bio och "Pacific Rim". Vi hade tänkt gå redan på första föreställningen vid 11-tiden på förmiddagen, men även det kändes plötsligt alltför krävande. Det tar ju ändå 5-6 minuter att gå bort till biografen från hotellet. Vi hänger ett tag vid hotellpoolen istället.

 

 

Vi köper biljetter till 1:30-föreställningen. Biografen heter Shaw Lido och ligger ovanpå ett Isetan-varuhus (japnansk varuhuskedja) i hörnet Orchard Road och Scotts Road. Så smack downtown Singapore det kan bli. 25-30 varuhus/gallerior på några minuters promenad och mängder av hotell i närheten.

 

 

IMAX-bio. Vårt 3e IMAX-besök. Mission Impossible 4 i New York för 1,5 år sedan och senaste Spider Man på samma bio här i Singapore förra året. Gjorde man det oftare skulle man kanske inte tänka så mycket på det, men nu är det verkligen wow när man kommer in i salongen och ser den jättelika duken. Riktigt jävla coolt.

 

Pacific Rim är en ny science fiction/action-film av Guillermo Del Toro som har gjort Pan's Labyrinth och Hellboy-filmerna. Han har ett väldigt eget sätt att väva ihop sagolika miljöer och udda karaktärer som kan vara rätt fantastiskt när det funkar. Den här gången funkade det halvbra. Jättelika monster har klivit upp genom sprickor i jordens inre och mänsligheten svarar med att bygga väldiga robotar som ska bekämpa monstren. Lite Transformers. Lite Godzilla och lite Tim Burton. Men det blir för mycket och fighterna mellan robotar och monster blir fort lite segt.

 

 

Ont i axlar. Som alltid efter långflighter. Satt och frös hela 12-timmarsflighten till Singapore så spänningar i nacke och rygg är rätt väntat. Går till hotellgymet och försöker tränar bort värken. Får krampkänningar mellan skulderbladen under passet. Gubbvarning så jag skriker ...

 

 

 

 

 

Landar i Singapore vid 06:30. För ovanlighetens skull i Singapore måste vi vänta några minuter på baggaget. Har aldrig hänt här tidigare. Till och med världens effektivaste flygplats kan strula ibland. Det går ändå snabbare från gaten till taxin än vad de flesta andra flygplatser klarar. Taxi till hotellet. Grand Hyatt Singapore. Checkar in vid kvart i åtta.

 

Äter frukost medan de fixar tlll vårt rum. Restaurangen heter Straits Kitchen. Cool inredning. Stenballa japanska designbyrån Super Potato har inrett restaurangen och delar av hotellet. Vi har bott på några hotell förut som de designat och de brukar mixa ihop stora granitblock och avskalad design med speciella mönster i olika träslag, Jävligt läckert!

 

Men ... inga bacon. Hotellfrukost utan bacon! Va! Jag måste få mina frukostbacon. Går flera varv runt matsalen. Jag måste ha missat baconstationen. Tillslut börjar det sjunka in. De har inte bacon. Besvikelse. Big time. Surar.

 

 

Uppgraderas till en svit. Säkert 60-65 kvm. Coolt. Blandad stil mellan 70-tal och up-to-date. Snyggt. Vi ska bara bo här två dagar innan vi ska åka vidare så jag kommer tyvärr inte ens hinna provsitta i alla delar av rummet.

04:30. Klockan ringer. Tlll och med tuppen skrattar åt oss idag. Tvätta oss av. Fixa till oss. Checka ut. Frukosten öppnar 5. Hänger på låset. Bra frukost. Riktigt bra. Dock inte wow-hungrig direkt. För tidigt. Men bacon går alltid ned. Anytime. Hinner bara sitta i 10-15 minuter. Mot security och gaten. 

 

 

Har fått ett mail av Four Seasons Hotel. Ett erbjudande. Eller vad man ska kalla det. De anordnar en rundresa på 10-14 dagar i Nordamerika, Karibien och Sydamerika. Men inte en kryssning. Utan med private jet. Enbart 56 pesoner får plats. 62 000 USD per person. Med skatter blir det nästan 1 miljon kronor för två. Vem fan åker på sådana resor. Har man råd med semester på den prisnivån äger man förmodligen ett eget jet-plan. Gulfstream eller vad det är som gäller idag. Då behöver man inte köpa en paketerad resa. Kan inte låta bli att le. 62 000 USD. Passa-på-pris ... Fucking jävla galenskap.

 

 

2 timmar till Frankfurt. 4 timmar väntan. 11,5 timmar till Singapore. Som hittat ... A380 med Singapore Airlines på långsträckan. Vi har åkt det 4-5 gånger förut, men det är rätt fantastiskt. Bara att jättekolossen kan lyfta är i sig helt obegripligt. Men viktigast som passagerare, bullret är imponerande mycket lägre än alla andra flygplanstyper (Dreamliner ska dock vara på samma nivå när det flyger ...). När vi lyfte från Frankfurt trodde jag först att något hade strulat under startsträckan och att de hade fått avbryta starten. Så tittade jag ut genom fönstret och ser då att vi redan är i luften. Impressive.

 

 

 

Emergency-row. Alltid värt pengarna. Gigantiskt benutrymme. Exakt samma platser på vägen hem om två veckor. Bra Mats.

 

Flygvärdinnan från Thailand som har vår del av karbinen är verkligen pitch-perfect för den här typen av service-yrke. Kan prata med alla och har ett underbart vinnande och förtroendingivande leende. Jag känner mig tryggare bara av det.