Fredag 29 juli - Shinjuku = Tokyo in your face
Shinjuku är nog inte min favoritstadsel i Tokyo, men det är svårt att hoppa över denna härliga galna plats. Shinjuku sammanfattar så mycket av myten om den totala urbana framtidsmetropolen. Myllret. Trängseln. Oväsendet. Känslan av att vara i en film. Neon. Shopping. Sleaze. Skyskrapor. Nudelbarer under järnvägsspåren och lyxrestauranger för eliten. Big big city. Fucking everything. This is it. The Japanese Way. Love it. Vill du ha Blade Runner-känsla åk till Shinjuku en regning kväll. Vill du uppleva Lost In Translation på riktigt - checka in på Park Hyatt i Shinjuku eller ta en drink på New York Bar där Bill Murray och Scarlett Johansson träffades. Vill du se the busiest train station in the world - Shinjuku såklart. Vill du ha lugn och ro - stay out - hela stadsdelen är in-your-face 24/7.
Är det något vi kan bli galna på efter några dagar i Tokyo är det vilken tid det alltid tar varje gång man ska till en annan del av staden. Marunouchi till Shinjuku tar en halvtimme med Yamanote-line. En halvtimme är lika lång tid som det tar till Yokohama eller till Västerhaninge från Centralen hemma. Frustrerande.
Vi gör Shinjuku hela eftermiddagen. Åsa shoppar kläder på Uniqlo. Läste i Wallpaper i våras att grundaren och ägaren till Uniqlo är numer japans rikaste man. Likt H&M kör de trendigt och billigt (H&M känns möjligen som ett något chicare alternativ) och har låtit top-designers göra begränsade kollektioner. Enbart Frankrike och England har stores i Europa, men det lär komma till Skandinavien också om företaget tycker att att vår lilla marknad är värt etableringskostnaderna.
Shinjuku är mest ett fantastiskt state-of-mind och inte så mycket av traditionella sighter att se. Titta på folk, känn pulsen, känn energin, sitt ned någonstans och beskåda staden vibrera framför dina ögon. Butiken och barer kan finnas nere i skumma källarvarv eller på 14e våningen i en kontorsskrapa. Att hitta rätt kan vara svårt. Framför allt eftersom de flesta gator i Tokyo inte har några namn ...
Mitt bland allting finns det ändå stillhet. Ett shinto-tempel. Ett tyst cafe. en tom bakgata.
Trots att miljoner passerar Shinjuku varje dag är varenda japan i varenda butik, biljetthytt, varje litet hak alltid 110% service, 110% trevlig, 110% artig ständigt bugande. Ingenting kan rubba deras vänliga attityd. Inget. We're impressed. Varje gång man kommer in i en butik eller restaurang ropar hela stället glada hälsningsfraser. Hur fan ska vi orka komma hem till Sverige och de bistra minernas förlovade land efter två veckor här.
Golden Gai-bar
Golden Gai. Mini-mini-del av Shinjuku. 150-200 minibarer hoptryckta på 2-3 kvarter. Och mini-bar är verkligen minibar. De flesta barerna har bara 5-10 platser. Mysigt och lite skumt på samma gång. Och utlänningar kommer inte in på många av ställena. Området är ett unikum i världen iallafall.
Torsdag 28 juli - Tokyo sky tree
Semestertempo även i bustling Tokyo. Morgon-tv i sängen. Läser Japan Times i sängen. Läser någon bok. Frukost på rummet. Långduschar. Kommer ut vid 12-tiden. 
Brutalistisk arkitektur ...
Män i Hong Kong är de män som lever längst i världen. Trots att avgasluften är svår att andas. Trots att bakgatorna ser skitiga ut och att marknaderna som säljer mat ofta ser direkt ohygienska ut. Och att folk jobbar stenhårt och bor trångt som fan. Längtar tillbaka dit.
Tokyo sky tree är världens nästa högsta byggnadskonstruktion (efter skrapan i Dubai) sedan slutet av 2010. 634 meter hög! Den är inte färdigbyggd ännu, men den har nått toppen. Högt uppe på en avsats (400 meter upp?) kan man se en byggkran jobba utmed kanten. Blir knäsvag bara av tanken. Inte min typ av jobb. Stående nedanför tornet i nordöstra Tokyo är det som alltid svårt att känna av hur hög den verkligen är. Hade nog gissat på 300-400 meter om jag inte hade vetat höjden. Den är inte vacker, men mäktig det är den. Det är iallafall tydligt att byggnadsverket redan är på väg att bli en igenkänd ikon i Tokyo - vykort och kylskåpsmagneter har redan med tornet. Kanske är det morgondagens symbol av Tokyo.
Onsdag 27 juli - Är Tokyo världens dyraste stad?
Innan vi åkte på semestern dök en uppdaterad lista över världen dyraste städer upp och Tokyo var 1a på listan. Jag tänkte då att London, Paris, Rom etc tidigare har kännts dyrare som turist än Tokyo och att det framför allt är bostadspriserna som är absurt dyra här. Hur är det nu da? När vi skulle köpa en förpackning färska hallon häromdagen och de kostade cirka 120 kronor och motsvarande borde kostat runt 40 kronor hemma - då började jag bli fundersam. Hotellmässigt känns fortfarande flera Europeiska städer dyrare. Tittade kort runt vad top-of-the-line-luxury kostar och i exempelvis Paris kostar det 6000-7000 per natt mot 3500-4500 per natt i Tokyo. Och enligt The Economists Big Mac-index så ligger både Skandinavien och flera västeuropeiska länder en bra bit högre.
Det som är lite besvärligt tycker jag är när man vill spara lite pengar och bestämmer sig för att handla mat i någon livsmedelsaffär för att äta på rummet istället för att gå ut och äta. Grönsaker, frukt, kex, bröd, nötter är förjävla dyrt. Besparingen uteblir nästan. Om det beror på att flera av produkterna måste importeras är svårt att säga. Om det är dyrast i Tokyo beror framför allt vad man väljer att lägga pengar på (om man bara vill äta nudlar kommer man undan), men billigt är det verkligen inte.
Vi bestämmer oss för dagsutflykt. Kamakura 1 timme söder om Tokyo och Yokohama på vägen tillbaka. Vad är då det första man gör när man besämt planen för dagen? - laddar ned lämpliga appar såklart. Tunnelbane-app och karta för Yokohama och någon gratis-guide till Kamakura. All set. Dags för avgång. Suica-kort fram och så motsvarande pendeltåg från Tokyo Station.
Kamakura. Kuststad med cirka 170 000 invånare. Småskaligt. Lugnt. Känns väldigt långt till Tokyos neon och folkliv. Turister och Tokyobor åker hit mest för historiska byggnader och möjligen för stranden. Stranden är verkligen ingen wow-upplevelse dock. Stadens mest kända attraktion är den 13 meter höga brons-buddhan från 1200-talet. Det är vår turistiga huvudattraktion också. Vägen dit går via en gammaldags mysig spårvagn och promenerande på smala trevliga gator kantade av både gamla trähus och några mindre tempel. Det märks att vi följer en nästan snitslad bana till buddhan. Alla andra går samma väg.
Buddhan levererar. Kanske inte wow, men nästan wow. Vi svänger in på tempelområdet och vips så tornar den plötsligt bara upp sig bakom buskarna.
Stranden. Jag får nästan rysningar. Skylten ned till stranden varnar för att ta det försiktigt där om det kommer en tsunami och det är svårt att inte tänka på bilderna från de drabbade kuststäderna i våras. Området närmast stranden ser verkligen ut som de härjade områdena gjorde innan vågorna slog till. Staden Kamakura ligger bara 25 meter från stranden och marknivån är endast några meter högre i staden. Kommer det en större tsunami hit så kommer halva staden att försvinna i vågorna. Obehaglig känsla.
Yokohama - 30 minuters tåg från Kamakura. Japans näst största stad. Hamnstad. Yokohama Station. Stor. Förgreningar överallt till olika linjer. Tunnelbana. Pendeltåg. Gallerior. Bussar. Trängsel.
Vi är småtrötta redan när vi kommer Yokohama på seneftermiddagen. Kort sightseeing. Landmark Tower - Japans nästa högsta byggnad. Hamnen. Fota för att fota. Staden ser rätt trivsam ut när vi kommer en bit bort ifrån de lite sterila konferensliknande kvarterteren närmast vattnet. Gatorna påminner om delar av Sydneys kvarter. Hungrig. Törstig. Ser Hard Rock Cafe. Vilken räddning. Är så törstig att ölen som påminner om Pripps Blå smakar fantastiskt.
Mörkret lägger sig över Yokohama. Går halvvilse på centralstationen men vi räddas av en hjälpsam Japan som går med oss hela vägen till rätt del av stationen. Överväger att spela vilsen igen för att se hur snabbt det går innan någon kommer fram. Vi gillar båda tågturen i mörkret hem. Mysig känsla.
Tisdag 26 juli - Långpromenad genom halva Tokyo
Det brukar inte krylla av västerländska turister i Japan, men den här gången verkar det verkligen vara extra få. Jordbävning, tsunami och radioaktiv strålning har säkert skrämt bort många potentiella sommarturister. Inte oväntat. Många gånger i tågen eller på restauranger har vi noterat att vi verkar vara de enda icke-asiaterna. Rätt skönt. Och vi har inte hört någon prata svenska sedan ankomsten till Japan. Dubbelskönt. Den enda svenska vi hört var i något obskyrt program på tv som visade från ett svenskt sjukhus.
Åsa - mästaren av att spara på saker som kan vara bra att ha någon gång - har givetvis med våra tunnelbanekort (suica-card) från förra semestern. Det fanns åkpengar kvar på korten. Korten gäller inte för någon viss tid utan laddas med pengar (och kan återladdas med pengar) för att sedan minska i värde för varje åktur. I Åsas kortsamling finns även kort från Singapore, New York, London som bara väntar på att få återanvändas ...
Vi åker Tokyos klassiska ringlinje Yamanote som sneglar fram ovan jord runt de flesta av Tokyos intressanta innerstadsområden. Harajuku. Går igenom tonårskvarteren. Det galna Gothic Lolita-modet lever fortfarande. Ler fortfarande när jag ser de utklädda tonårstjejerna.
Vandrar vidare mot Aoyama. Ground Zero för luxury flagship stores. De stora modehusen tävlar verkligen om att out-spectacular varandra i överdådigt designade butiker. Madison Avenue/5th Avenue i New York ligger nästan i lä. Superarkitekten Zaha Hadid som bland annat har ritat simhallen till kommande London-OS har gjort en stram futuristisk och läcker butik åt Neil Barrett. Commes des Garcon, Marc Jacobs, Bvlgari har alla riktigt coola byggnader. Och så mästarbutiken framför alla andra - Herzog de Meurons Pradastore. Världens coolaste butik alla kategorier. Love it. Och insidan slår utsidan. No photos no photos säger alla i affären så fort de ser kameran på axeln.
Kawaii - ungefär gullig eller snuttig. En egen kultur. Eller kommersiell inriktning kanske. Finns överallt i Japan och i japansk populärkultur, men kanske mest i Tokyo. Kläder, leksaker, musik, film, prylar. Allt ska vara gulligt. Hello Kitty är kanske det första man tänker på, men det finns mycket annat. Affärer har hyllmeter med Drutten-prylar exempelvis. Drutten är cute det måste erkännas. Krokodilen Gena får inte mycket utrymme däremot. Till och med Swarowski har en "Hello Kitty-line". Swarowski och Hello Kitty låter bara konstigt. Annars har även många butiker Mumin-trollen-produkter just nu.
Framåt eftermiddagen blir det som vanligt - vi får för sig att det är att "vika ned sig" att åka med allmänna kommunikationer. Går oss halvt till döds. Aoyama, Omotesando, Shjibuya, Roppongi, trappor, affärer, stekande sol. Vi är dumma i huvudet. Vem lär sig av tidigare misstag? Inte vi iallafall. Snurrar nästan i skallen av trötthet. Men kul är det ändå. I ett sista ögonblick av klarhet tar vi iallafall tunnelbanan från Roppongi till våra hemtrakter (hade varit cirka 1 timmes promenad raka spåret).
Vilar på rummet. Varmt bad i badkaret. Rehabilitering av kroppen. Läser fantastiska Sci-Fi-seriealbumet "The Incal" som jag tog med. Sagolika och kreativa miljöer. Skön story. Förbannat bra.
Måndag 25 juli - Shinkansen till Tokyo
Krismöte på rummet. Alla resmål måste skicka ett vykort till mormor. Så är traditionen sedan urminnes tider. Problemet är att vi hittar inga vykort någonstans i Osaka. De hade vykort vid Osaka Castle, men dit är det för långt. Annars finns det inga att hitta. Har inte sett en enda souvenirbutik vid sidan om slottet. Finns inga i vykort bokaffärerna, inga i livsmedelsbutikerna, inga på hotellet. Fuck. Sista chansen nu innan vi måste checka ut och åka vidare. Hetsar runt. Är det inga turister i Osaka eller är det bara patetiskt omodernt att skicka vykort? Bokhandeln Kinokuniya levererar i sista sekunden. Inte direkt Osaka-motiv på kortet, men någon sagobjörn i japanska kläder i 3D får duga. Kortet kostar cirka 45 kronor. Nöden har ingen lag ...
Klipper visar när vi väntar på stationen - för mer klipp från resan klicka här
Checkar ut. Taxi till Shin-Osaka Station. 2,5 timmar med snabbtåget Shinkansen till Tokyo väntar. Avgång 12:17. Snabbt och ganska bekvämt. Varje gång någon i tågpersonalen passerar genom vagnen så avslutas besöket alltid med att han eller hon ställer sig i dörren in till vagnen och bugar. Japan. Tiden rinner på. Åsa sover sig igenom resan. Gråmulet. Tyvärr för gråmulet för att man ska kunna se Mount Fuji på vägen. Synd.
Hotellet i Tokyo har en fantastisk tjänst - de välkomnar gästerna på perrongen och bär baggaget till hotellet på en vagn. Och det är gratis. Briljant. Kanske är det för att Tokyo Station är så stort och labyrintlikt att turister går vilse annars. Tjejen som hämtar oss har gjort det här förut. Hon slänger upp det tunga baggaget på vagnen som det vore ingenting. Det visar sig att hon har jobbat åt hotellet i 6 månader - innan dess jobbade hon på japanska paviljongen på Epcot Center på Disney World i Florida. Promenaden till hotellet i Marunouchi tar bara några minuter. Vädret är oväntat skönt. Varmt men inte överjävligt varmt. Och inte så fuktigt heller. Incheckning på Four Seasons Hotel Marunouchi. 5 nätter i Tokyo väntar. We're back!
Ginza. "Hooden" intill vår hood Marunouchi. Hood för brand names och expense accounts. Människor överallt. Ljud överallt. Ljus från neon och videoskärmar överallt. Men inte riktigt Times Square. Mer upscale. Mer avslappnat. Lite färre turister. Och inga påflugna gatuförsäljare. Mörkret lägger sig. Ljuden blir till brus. Mer magi. Affärer stänger. Människorna är kvar. Vi äter och dricker öl. Går hem utmed barerna under järnvägsspåren. Fortfarande tänker vi Blade Runner varje gång när man går där genom kvällsmörkret.
Söndag 24 juli - Träffa Vivian
Slödag. Slöäter bra hotellfrukost. Vilar på rummet. Ligger i sängen och tittar ut över storstadsjungeln. Släpar sig in i duschen. Läser lite. Inte värst många måste-saker i Osaka så känns skönt att göra ingenting.
Alla cyklar på trottoarerna. Kommer ihåg det från förra resan till Kyoto. Men i Osaka är det ännu värre. Det är inte tillåtet och det är förbjudetmarkeringar överallt, men ingen cyklar på gatorna ändå. Och många cyklister är det. Svisch så blev man nästan omkullkörd. Lätt förvånande med tanke på hur välordnat allt annat är här.
Äter snabblunch på Freshness Burger - en japansk kedja som är något mer upscale än McDonalds. Något mer innebär ungefär att det går att beställa öl och att de kommer ut med maten till bordet efter att man gjort beställningen i kassan. Helt ok. Den ligger 2 minuter från hotellet vilket gjorde sitt till.
På eftermiddagen har vi en fika/promenadträff med Osaka-baserade bloggaren Vivian Morelli från Montreal. CNNGo utsåg hennes blogg till en av de 5 bästa engelskspråkiga bloggarna om Japan i julas och vi har följt bloggen sedan dess. Vi mailade några gånger i våras och sagt och gjort bestämde vi oss för att träffas när vi ändå var i hennes stad. Vivian är drygt 30 år och har bott först i Seoul i Sydkorea och sedan i Japan. Hon jobbar som engelsk-lärare här vilket är vanligt att utlänningar gör i Japan och Sydkorea för att kunna prova på att bo där. Hon har bott nästan ett år i Osaka men om tre veckor går flyttlasset till Tokyo. Coolt. 
Vi fikar på Tullys och promenerar bort till Umeda Station. Umeda är av en citykärnorna i Osaka med en gigantisk centralstation och galna Umeda Building som närmast kan beskrivas som en futuristisk triumfbåge. Kul att prata med någon i vår ålder (nåja..) som bott här en längre tid. Vivian går sedan vidare till en middag och vi fortsätter göra staden.
Avslutar kvällen på hotellets roof-top bar. Utsikt över en glimrande stad och intill borden är hotellets egen stenträdgård upplyst i blått sken. Kladdigt varmt i långbyxor i fuktiga kvällsluften (vad tänkte vi på...) men skön atmosför gör att vi biter ihop. I högtalare i bakgrunden spelas en jazz-version av gamla Duran Duran-låten Skin Trade. Udda val att jazzifiera den. Åsa ölar och jag drinkar. Svetten rinner och efter bar-besöket svalkar jag av mig i badkaret. En tv är inbyggd i väggen framför badkaret. Perfekt. Zappar mellan japanska kanaler. Förstår inte mycket men förstår att de visar från sista dagen på Sumo-turneringen i Nagoya. Någon gång måste vi se en sumoturnering.
Lördag 23 juli - Osaka
Checkar ut från hotellet. Buss. Färja. Tåg. Tåg. Tåg. Vore det inte för två saker hade vi gärna tågat runt mer i Japan. För det är kul att åka genom de mindre samhällena. Risfält. Jordbrukssamsällen. Karakteristiska små japanska hus. Fridfullt att susa förbi eller igenom. Men det är dyrt att åka tåg och det är ett helvete att släpa på allt baggage. Ryggen skrek redan efter tre trappor med alla väskorna på färjan. Efter det fortsatte ryggens resa ett steg längre ned i skiten för varje tågbyte.
Shin-Osaka Station. Glömde regeln att alltid ha namnet på hotellet nedskrivet på japanska. Efter några minuters domderande, kartvisande, gestikulerande med två olika taxichaufförer tror vi att de menar samma sak med Sano Regoa som vi menar med St Regis Hotel. Tror vi. Det löser sig alltid på något sätt. Och det blev rätt på första försöket.
St Regis Hotel Osaka. Nytt hotell. Knappt ett år gammalt. Det luktar fortfarande nytt. Nytt = senaste roliga tekniska hotell-lösningarna. Lamporna tänds automatiskt i rummen när man kommer in, touchpaneler styr öppnandet av gardiner och air-condition, toan spolar av sig själv så fort man reser på sig. Rummet är på 18e våningen med utsikt genom wow-höga panorama fönster. Tror fan det är de högsta fönster jag haft på ett hotell. Osakas urban landscape breder ut sig nedanför.
Osaka är Japans 3e största stad efter Tokyo och Yokohama med 2,6 miljoner invånare. Och världens 7e största Metropolitan Area med 18 miljoner (räknar samman Osaka, Kobe, Kyoto och förorter) invånare. Trots storleken är det inte någon traditionell turiststad. Undantaget av Osaka Castle är det nästan omöjligt att hitta några souvenirbutiker överhuvudtaget. Här bor, arbetar och äter folk. Och shoppar. Och har nattliv.
Vending machines är ju "the shit" i Japan. Överallt. I alla städer. I varje gatohörn. I tunnelbanan. I gallerior. I museum. Vi har fastnat för en kall Cafe Au Lait av märket Georgia som säljs i Colas vending machines.
Närområdet till hotellet känns business med många själlösa kontorsskrapor och breda gator. Trevånings-highways skär genom innerstaden. Lite sterilt men också urbant härligt. Men några minuters promenad bort börjar shopping och nöjeskvarteren. För varje kvarter väller det fram fler och fler människor från alla håll. Kulmen nås vid Dotonbori och Ebisubashi Bridge. Folklivet är i klass med Tokyos eller Hong Kongs. Neon. Partyn. Nattöppna butiker. Ljud överallt. Allting. Men det är alldrig jobbigt mycket folk. Och där finns även neonskylten Glico Man - en av Osakas mest kända landmärken. Coolt. Skylten kan bland annats ses skymta förbi ett flertal gånger i Ridley Scotts film Black Rain med Michael Douglas och Andy Garcia som delvis utspelas i Osaka.
Osaka by night. Saturday Night.
Fredag 22 juli - länge leve betong
Tidig väckning. Frukost på rummet. Lite kex och någon banan. Och grönt te förstås. Checkar ut. Taxi till Kyoto Station. Hej då Kyoto och avfärd mot Naoshima.
vår favoritjapan Takeshi Kitano (regissör/skådis)
Naoshima är en konstö tre tåg och en färjetur från Kyoto. Vad menas då med att det är en konstö? För 10-15 år sedan var Naoshima inte mycker mer än en anonym halvtropisk ö bestående av några fiskebyar. Då bestämde sig företaget Benesse för att anlägga ett modernt museum och ett hotell där. Japanske arkitekten Tadao Ando ritade ett stramt minimalistiskt mästerverk åt Benesse och baserat på det lyckade resultatet har det dykt upp fler och fler konstprojekt på ön. Wallpaper och Conde Nast Traveller har skrivit om ön och vi har varit nyfikna ett tag. Nu är det dags.
Japan känns både exotiskt och spännande att resa runt i samtidigt som att det alltid känns safe. Bra kombination för halvfega och bekväma äventyrare. Osaka på 15 minuter. Kobe ytterligare 15-20 minuter. Mångmiljonstäderna ligger på rad. Tågbytena tar oss tillslut till staden Uno. Eller samhället Uno. Stad känns för starkt uttryckt. 15 minuters behagligt långsam båtfärja och så är vi framme på Naoshima. Kokande fuktig hetta väntar. Palmer, gröna kullar, branta men låga berg, små badstränder. Naturskönt. Vackert.
Eftermiddagen är en lång wow-upplevelse där den grönskande ön omgiven av härligt blått vatten samsas med cutting-edge art, design. architecture. Och där alla delana integreras på ett fullkomligt makalöst sätt med den omgivande naturen. Vi är helt tagna. Skulpturparker, udda insatllationer nere på stranden eller gömda bakom buskagen. Och Chichu Art Museum - juvelen i kronan - Tadao Andos designade betongbyggnad under jorden med hål upp till markytan som förstärker konsten med naturligt ljus uppifrån. Ett minimalistisk wet-dream. Det här är i klass med Guggenheim i Balbao. Betong regerar.
Benesse House Hotel. Hotell och museum sitter samman. En hiss inne i museet leder till rummen. Vi bor i en specialdel av hotellet som heter "The Oval" och som endast består av 6 rum. För att komma till rummen som ligger hundra meter upp på ett berg ovanför museet måste man åka med en monorail som endast är för hotellets gäster. I fucking love it. Brant stigning dock och fega jag stelnar till. Pulsen slår hårt. Men det är coolt på samma gång. Bara att bita ihop och härda ut. Finns ju inget val heller för den delen. Finns ingen annan väg.
"The Oval har förekommit i designtidningar och inramningen uppe på berget är svårslagen. Rummet är inte så märkvärdigt, men vi har Keith Haring-tavla på väggen. Keith Haring! Need i fucking say more .. Vi är granne med en liten bar. Är baren till för bara de 6 rummen? Oklart. 
Inte mycket kvällsliv. Middag och sedan kvällstur på museet som är öppna för hotellgäster till 21. Vi ser bara två andra besökare i hela museet. Märklig känsla. Sjukt mycket mygg uppe vid "The Oval" på kvällen. Sjukt! Sprayar slut på insektssprayen som ingick i rummet.
The Oval
Fantastisk dag. Avslutar med öl och vin i baren intill oss. Somnar nöjd. Drömmer sköna betongdrömmar.
Utsikten från taket på hotellet
Torsdag 21 juli - Another Day in Paradise
Another Day In Paradise. Mera tempel. Fika på stan. En av världens vackraste städer levererar idag med. Känns som vi varit här i evigheter och att det är evigheter kvar innan vi ska vidare.
Köper ett vykort i en liten souvenirbutik nära vårt hotell. Verkar vara en en-mansbutik. Bakom disken går det att se in i hans vardagsrum/matrum. Tatami-mattor och knähögt matbord. Sinnebilden av hur det "ska" se ut. Jag blir lycklig bara jag ser det. Alla japaner i serviceyrken verkar helt oberörda av att vi är icke-japaner och inte kan japanska. De kan stå och kvittra långa artighetsfraser på japanska hur länge som helst trots att de vet att vi inte fattar någonting. Jag blir lycklig av det med. Skulle kunna stå och lyssna i flera timmar.
Överväger att åka till grannstaden Nara, men vi viker ned oss. Vilar några timmar på hotellet på eftermiddagen istället. Skönt. Medelålders som vi pallar inte annars ...
Bjudna på cocktail-kväll på hotellet. Drinkar och vin. Småsnurrig efter ingenting. Åldern som sagt var ... Tar bussen till Downtown. Vissa kvarter är verkligen en märklig blandning av style och sleaze. Och mellan fin-restaurang och turisthak. Paul Smith-butiken ligger i princip vägg-i-vägg med något som verkar vara en porrklubb. Fin-restauranger, nattklubbar och skumma hak delar en annan del av samma gata. Strange. Livrädd att hamna fel ... Fikar utomhus på en Starbucks. VM i safe bet.
På Safari i Afrika ska man se Big-5 och i Kyoto ska ma se Big-2. Geiko och Maiko. Geiko är Geisha och Maiko är Geishans lärling. De kommer i princip alltid i par. Geikon först med Maikon straxt bakom. Avprickad. Även denna gång. Nu kan vi gå hem och sova ...
Onsdag 20 juli - Tillbaka till Ryoan-ji
Tyfonen blev nedgraderad till "tropical storm" innan den nådde vår närhet. Regn och blåst över natten. Nu molnigt, men uppehåll.
25 minuters promenad till Downtown. Centrum är nästan som centrum i moderna städer. Mcdonalds och Starbucks. Louis Vuitton och Zara. Men inga skrapor, tempel insprängda mitt i smeten och det är klart färre av varumärkena som brukar dominera main-streets around the world. Åsa shoppar coola designprylar på Kyoto Design House. Butiken påminner lite om Designtorget. Som Designtorget var för 10 år sedan när de bara hade 1 butik och produkterna bara fanns där.
Grönt te finns i allting här. Grönt te-choklad, grönt te-muffins, grönt te-kakor. grönt te-glass ... Jag gillar grönt te till frukosten, men det andra har jag svårt för. Åsa tycker att man vänjer sig vid chokladen och efter ett tag faktiskt börjar gilla den. Jag är inte där ännu ..
Solen tittar fram. Det är varmt, men inte jobbigt varmt. Däremot är det så tryckande kvav luft att det känns som åskan måste vara på väg. Och den känslan av analkande åska har pågått i 5 timmar. Jag får lite lätt ont i huvudet av den tunga luften. Det här var värre än vad vi är vana vid. Och då är vi båda rätt vana från ett antal somrar av hetta och fuktighet i Asien och Florida.
Strosar planlöst genom staden. Njuter av semestern. Imperial Palace Garden. Vi lägger oss och vilar på en parkbänk. Vädret och långpromenaden suger energi. Syrsorna sjunger konstanst i varenda liten grön oas. Hur de kan överrösta bilbullret är verkligen fascinerande. Dricker vatten hela tiden. Går vidare. Alltid något nytt i var och varannat gathörn att titta på. Vilar ut på en McDonalds.
Buss till Ryoan-ji i nordvästra Kyoto. THE Rock Garden. Vi var här förra gången i Kyoto, men det här vill vi göra igen. Turister (och Kyoto-bor?) strömmar hit från morgon till kväll varje dag årent runt för att titta på en krattad "grusplan" på 20x8 meter med 15 utplacerade stenar. Ingen vet vad det ska föreställa och tolkningarna är många, men i slutändan är det "bara" 15 stenar på en grusplan. Och ändå är det helt fantastiskt att sitta där och bara titta i 20 minuter. A moment of Zen. Även om det bara är inbillat så funkar det.
Snålkväll. Köper öl och snacks på 7-11. Sätter oss på balkongen på rummet. Ser ut över Kyoto i kvällsmörkret. Bra kväll.
Tisdag 19 juli - Tempel, japanska trädgårdar och regn ...
Kyoto. Historia. Tempel. Japanska Trädgårdar. Gamla hus. Sofistikerad kultur. Men också den samtida staden som är Nintendos hemstad och författaren Haruki Murakamis födelsestad. Magisk är den iallafall. Även om staden till stora delar är en stor modern japansk är ändå illusionen av det gamla Kyoto så omfattande och stark att det är helt fantastiskt. Det finns gränder och japanska trädgårdar som är så förföriska att det känns som vi är i en sagostad.
Tyfonen Ma-On är på väg in över Japan. Kyoto ska inte bli direkt träffat, men forecast säger REGN i massor och stormvarning big time. Låter sådär.
Frukost på hotellet. Bra kvalité och mycket att välja på från buffén. Utsikt över hotellets japanska rock-garden. Svårslagen start på dagen. Läser Japan Times medan vi äter. Dagliga radioaktivitetsvärden för varje region i Japan rapporteras tydligen varje dag i tidningen. Samtidigt rapporterade nyheterna på tv att radioaktivt kött sålts i bland annat Tokyo. Tryggt och bra det här ... Japans VM-guld i fotboll är annars största nyheten. Alla tidningar har det på förstasidan och spelarna turnerar genom tv-kanalerna.
Regnet öser på och slutar helt med jämna mellanrum. Vi har bara 4 nätter i Kyoto så vi kan inte ta någon hänsyn till vädret. Off we go. Köper busskort och åker till Ginkakuji som vi aldrig hann med förra gången. Antingen gillar man japansk estetik och då kan man gå i timmar eller dagar bland tempel, parker, trädgårdar, gränder - eller så gillar man det inte och då är Kyoto förmodligen helt fel resmål. Vi är fans så vi hade en dag av nirvana-känningar. I nordöstra Kyoto ligger det sighter som pärlband som aldrig tar slut (läste exempelvis att det fanns 1600 tempel i Kyoto!). Philosopher's Path, Nanzen-Ji etc. Och överallt ständigt leende och bugande japaner. Alla gör det med stil och svårslagen värdighet. Och serviceandan är Alltid på max.
En skola med hundratals elever i 10-årsåldern invaderade Ginkakuji när vi var där. Vi står stilla ett tag och låter alla passera oss. 395 av 400 (eller något sånt) bugade och sa "hello" eller "morning" när de passerade samtidigt som de bugade för oss. Och många ville skaka hand.
Vädret är rätt skit tyvärr. Regn. Mulet. Kort tid av sol. Regn. Kvav tung luft hela tiden.
Framåt kvällen ökar regnet och blåsten. Vi äter sen middag på hotellets restaurang "Grill". Jag äter en perfekt japansk biff och Åsa äter en lika lysande kycklingmåltid.
Måndag 18 juli - mot Japan
Mot Japan. Hade vi inte 12-timmarsflighten hit nyss? Nu väntar en ny långflight - 6,5 timmes flygtur från Singapore till Osaka och därefter 1,5 timmes biltur till Kyoto. Varför gör vi så här mot oss själva? Framför allt jag med min flygnoja.
Läser i Singapore Straits Times tll frukosten om arbetstiderna i Sydkorea. Myndigheterna ska kampanja för att invånarna ska ta ut längre semestrar. De flesta sydkoreaner har rätt till 25 dagars semester, men 2 av 3 tar ut 3 dagar eller färre. Eller så tar de ut semester men kommer till jobbet ändå. Eller så är de konstant uppkopplade mot jobbet hela ledigheten. Nu vill staten ändra på det här - delvis för att de tror att produktiviteten och energin hos de anställda kommer att öka om de "recharge" mer och längre. Och delvis tror man att den inhemska komsumtionen kommer att öka och därmed bättre driva ekonomin. Om de även vill att invånarna ska ta mer ledigt för att det ger ett bättre liv framkommer inte i artikeln ...
Taxi till changi Airport. Avgång mot Osaka 13:50. Efter att ha frusit hela flighten till Singapore hade jag laddat med jeans och långärmad t-shirt. Självklart blir flighten en av de varmaste jag varit med om. Mats sitter med dumstrut i stolen och svettas hela vägen till Japan ...
Bara de börjar prata japanska i planet blir jag på gott humör. Vi går igång på japanska ljud ... Snart tillbaka i Kyoto. Landar 21:40 på Osakas Renzo Piano-designade flygplats. Snygg design. Snabb hantering hela vägen ut genomn tullen. Noterar i passkontrollen när man får köa efter nationalitet (japansk medborgare eller utländska) att vi är kanske 10 stycken icke-japaner och cirka 250 japaner.
Mörkret har lagt sig över Japan. Men värmen har inte lagt sig. Varmt. Klibbigt. Hotellet hämtar oss i bil vid flygplatsen. Kyoto har ingen egen flygplats och det tar ungefär 75 minuter från Osakas flygplats till Kyoto. Vi åker aldrig igenom själva staden Osaka - vi passerar genom förstaden eller förorterna och efter ett tag vet vi inte om det är Osakas förorter eller början på nästa stad. Det tar iallafall 55 minuter av tät bebyggelse utan uppehåll innan vi passerar ett litet skogsparti. Skogspartiet varar i cirka 3 minuter sedan börjar tätorten igen och håller på hela vägen till Kyoto. Fascinerande. Hela regionen har över 30 miljoner invånare.
Trött. Framme vid Hyatt Regency Hotel Kyoto. Kyoto är inte direkt någon partystad så alla verkar ha gått och lagt sig när vi kommer. Inte en enda gäst syns till. Vi slussas till rummet. Rummet är fullkomligt underbart. Blandad västerländsk och japansk design med ett helt sagolikt fristående träbadkar i badrummet som höjdpunkt. Zen-moment here I come. Från vår balkong ser vi ned på hotellets egna rock-garden. Kyoto - We're back! Nu sova!
Söndag 17 juli - test av hotellpoolen
Förmiddag vid hotellpoolen. Cool nyligen omdesignad utomhuspool med badstolar i vattnet och finansdistriktets skyline i bakgrunden. Kallt i vattnet. Men solen steker redan. Runt 30 grader. Vi har inte orkat köpa solskydd (hur jobbigt kan det vara?) så max 1,5 timme på plats och t-shirt sista 30.
Läser sportjournalisten Erik Nivas "Den nya världsfotbollen". Niva känns som den fotbollsnördigaste journalisten vi har i Sverige. Och hans kraftiga speciella dialekt får honom att nästa låta lite blåst när han är på tv. Men han är härligt passionerad av alla aspekter av fotbollen. Matcherna, fansen, fotbollens kopplingar till samhället etc etc. Den här boken är lite som Offsides reportage. Oväntade artiklar om framför allt människor runt omkring fotbollen. Artiklar som först verkar sömniga men som växer ju mer han gräver fram. Kul läsning, men Offside är fan ännu bättre på att berätta dessa historier.
Kulturdags. Singapore Arts and Science Museum öppnade för bara några månader sedan i en spektakulär men i mening rätt ful byggnad. Dali och Van Gogh-utställning. Säger en del om inrkiktningen. Här satsas det på safe bets och the usual suspects. Jag gillar både Dali och Van Gogh som fan (vem gör inte det), men det är väl inte cutting edge vad gäller samtida nyskapande. Båda levererar och Van Gogh-utställningen är onekligen gjord på ett oväntat nytt sätt. I krökta korridorer med högt i tak videoprojiceras hans verk på jättedukar som bildspel med ackompanjerad musik till. Det låter kanske trist, men det var faktiskt härligt stämningsfullt. så det var lite mer kreativt och nytänkande än jag trodde innan ..
Singapore Arts and Science Museum
Liverpool FC är i staden som del av sin Asien-turnë. Ingen uppvisningsmatch genomförs i Singapore - bara ett träningspass för tusentals speciellt inbjudna som gapar högt under passets 90 minuter. Plus att flera av spelarna deltar på ett antal olika sponsor-event under dagen. Vi passerar en stor Adidas-affär med tusentals skrikande fans utanför. Dirk Kuyt signerar tydligen bollar och kländer där inne. Engelska Premier League är stort som fan i Singapore. Som det är i stora delar av Asien.
Dagens YouTube-klipp från vår YouTube-kanal (matsfranzen):
Om man bor på Club-level-floors så har man tillgång till club-loungen vilket innebär gratis frukost på morgonen, gratis afternoon tea med fika-buffé på eftermiddagen och gratis drinkar på kvällen. Vi slappar bort någon timme med te och kakor på seneftermiddagen. Soft.
Söndag kväll. Tunnelbana till Orchard Road. Galleriorna på rad i flera kilometer. Alltid någon ny galleria som byggs eller som rivs. Klockan är runt 20, men gatorna är som alltid fyllda av shopoholics och restaurangbesökare. Ingen affär har planer på att stänga för veckan ännu. Vi fastnar på en av Coffe Clubs uteserveringar för öl och lite lättare mat. Quesadillas med kyckling för Åsa och Fish and chips för mig. Vet inte varför jag kände för det, men måste vara 7-8 år sedan jag åt det senast så det kändes about time för det. Alla uteserveringar gör sitt bästa för att svalka ned gästerna med alla medel. Fläktar och strilande kallt vatten som sprutas ut mellan borden etc .. Svetten rinner ändå. Bra. Det ska kännas att det är sydostasien och att ekvatorn ligger runt hörnet.
Stel i kroppen. Lätt förkyld av temperaturväxlingarna mellan iskalla gallerior och varma fuktiga gator. Vi tar varsitt bad på rummet. Uppmjukande. Rogivande. Sömnig. Sova.
Lördag 16 juli - Singapore
För mer bilder från semestern än de i bloggen klicka här
Effektiviteten på Changis flygplats är beryktad och vi brukar bli imponerade. Så även idag. 10 minuter (15 kanske) efter att vi klivit av och Immigrations har passerats rullar nästan varenda väska från jätteplanet redan på rullbandet. Hur får de ut och igenom alla dessa hundratals väskor så satans snabbt. Arlandas väskpersonal borde skickas på boot-camp hit.
Taxifärd genom att slumrande ödsligt Singapore på lördagmorgonen. Tidigt. När vi blickar ut genom fönstret ser det nästan ut som det skulle vara kallt ute. Vi vet dock bättre. Singapore don't do cold days. Never. Och efter 12 timmar på den kallaste flight jag varit med så längtar jag efter tropiskt fuktig och outhärdlig hetta. Bara jag får sova lite först.
Mandarin Oriental Hotel Singapore. Rummen inte klara. Hotellet är hårt bokat så vi kanske måste vänta några timmar. I våra illaluktande kläder och sömntörstiga kroppar. Jag dör. Men... Om vi är beredda att betala lite extra för att bo i "Club Level-rum" så kan vi få ett rum direkt och då får vi en dessutom en nice uppgradering... Done deal. Med nuvarande trötthetsstatus är jag lätt att förhandla med. Rummet på 20e våningen med panoramafönster över Marina Bay-området visar sig vara fantastiskt. Stort, bra balkong, härligt badrum etc ... Snabb frukost i club-level-restaurangen och 2,5 timmes sömn på det så är vi back in business.
Vår korta video av vårt hotellrum
Dagen flyter iväg som en skimrande dröm sådär som bra semesterdagar ska göra. Stockholm är försvunnet. Jobbet är historia. Även flygresan känns som ett annat tidigare liv. Sol. Palmer. Asien. Semester. Frihet.
Rivstartar sommarens shoppingturné med Gucci-skor och Dior-tröja. Jaha - där brändes semesterbudgeten på semesterns första timme ... Vi får väl se. 
Lunch och öl på dB Bistro Moderne i Marina Bay Sands överdådiga galleria. Stjärnkocken Daniel Bouluds original db Bistro (som vi inte varit på) ligger i New York. Restaurangen skapade headlines med sin lyx-gourmet-burgare i början av 2000-talet. Gourmet-burger-war följde mellan ett antal stjärnkockar. Haute couture burgaren var född.
Jag kör dock inte värstingburgaren då jag inte vill ha foie gras (foie gras = djurplågeri enligt Åsa). Burgaren levererar. Och ölen. Åsas öl mer än min dock. Lunchen åts vid 14-tiden - översätter man det till Sverige-tid tas första ölen alltså vid 7-tiden på morgonen. Semester som sagt var. 
Planlöst promenerande. Äter glass. Gör ingenting. Åker tunnelbana. Går till Kinokuniyas bokhandel på Orchard Road. En av världens bästa. Kan aldrig gå igenom affären utan att köpa något. Love it. Åsa köper på sig flera böcker. Jag vill ha 10-tal designböcker men får vänta med de inköpen till vi kommer tillbaka till Singapore efter Japan.
Singapore Straits Times rankade vid nyår de 10 största kommande eventen i Singapore för 2011. Öppnandet av landets första HM-butik kom med på listan. I September öppnar den tydligen.
Kvällsvin på rummet i mörkret med det glittrande Marina Bay-området i bakgrunden. Kex. Chips. Utmed vattnet finns en stor scen och läktare för flera tusen personer. Den används vid nyårsfiranden och nationaldagsfiranden. Repetitioner pågår inför National Day Parade som äger rum 9e augusti. Skolungdomar och militärer paraderar. Hur jävla mycket folk som helst.
Sverige tar bronsmedalj i VM. Fucking jävla underbart. Grattis Sverige. Grattis Annica. Grattis Landis.
Sova.
Fredag 15 juli - världens längsta och tråkigaste dag?
Dagen började iallafall bra. Oväntat bra frukost på Radisson på Arlanda. Rostad potatis, krispiga bacon, champinjoner, flingor och te. Ville äta mer, men vet hur den här typen av mat lägger sig som en stenklump i magen på långflighter. Matsmältningen slutar ju fungera någonstans över Mellanöstern efter några timmar fastspänd i flygstolen.
Det här är väl 3e eller 4e gången vi övernattar på Arlanda när vi har haft tidigt flight och det har varit värt det varje gång. Från frukostbordet tar det 5-6 minuter att gå till säkerhetskontrollen. Ler varje gång. Vips så var vi framme vid gaten.
Sobrildimma sätter in. Somnar till i stolen vid gaten. Flighten till Paris går vidare i sömnens tecken. Skönt.
Futurism a la 60-70-tal - Paris flygplats
Favorit i repris - världens största flygplan - Airbus A380 med Singapore Airlines väntar i Paris för långflighten tíll Singapore. Vi åkte med A380 i julas från Singapore till Sydney och den stora skillnaden mot övriga stora plan är att den är betydligt tystare. Inne i planet är konfigurationen 3-4-3 som de flesta andra stora flygplan har, men här är det 50-60 rader per våning. Men det är ändå svårt att få en känsla för hur stort planet är när vi sitter i det. Utifrån är det faktiskt enklare. Planet ser verkligen gigantiskt ut när det står intill exempelvis en Airbus A330 (som SAS kör till New York). Och det är fyra olika insläpp in i planet. Svit-insläppet, Economy Main Deck, Economy Upper Deck, Business. Vill helst inte tänka på hur en utrymning skulle gå till med alla dessa passagerare ...
Vi hade bokat perfekta platser vid emergency exit-raden på "Main Deck" med 3 meters benutrymme. Kostar bara några hundra kronor extra men är värt flera tusen. Det är skönt att kunna sträcka ut sig, men 12 timmar i luften är 12 timmar i luften ... Tiden går i ultrarapid. Jag sover bara någon timme och sedan väntar jag ut tiden. Läser. Halvtittar på någon film. Lyssnar på avkopplingsmusik. Vill bara fram. Åsa sover större delen av flighten. Good for her ...
Pratar Singapore, Paris och flygskräck med Singaporeanska flygvärdinnan som har hand om "vår area". Hon gillar min anti-stress-Barbapappa jag alltid har med på flighterna. Hon hade faktiskt varit lite nervös vid något flygtillfälle när det varit kraftig turbulens. Kul pratstund. Hon bodde i norra Singapore i ett höghus med utsikt över sundet till Malaysia.
Någonstans mellan Afghanistan och Pakistan övergår fredag till lördag. Planet landar i Singapore vid 07:00 på lördagmorgonen.
Torsdag 14 juli - mot Arlanda
Stöter på mamma av en tillfällighet utanför Skrapan. Går en kortis på Södermalm tillsammans.
Plockat ihop semesterns reseläsande. Kravbild: Lättläst så att det fungerar att läsa det på långa sega flighter i sobrildimma eller halvsovandes i hettan vid hotellpoolen.
Jens Lapidus: Livet Deluxe - Nyutkomna avslutande boken i hans Stockholm Noir-serie. Jag har fullkomligt älskat det överdrivna hårdkokta språket i "Snabba Cash" och "Aldrig Fucka Upp" och hoppas på mer av den varan nu.
Jodorowsky: The Incal - klassiskt Science Fiction-seriealbum som jag funderat länge på att läsa. Höga förväntningar.
Erik Niva: Den Nya Världsfotbollen - Verkar vara den perfekta flightboken för mig. Lättläst, snabbläst, fotboll, ännu mer fotboll. Räcker så.
Får in en sista-minuten-fika-innan-avresa med Sara och Annelie på vår hem-Waynes. Fan va kul. Fotbollsprat. Semesterprat. Ghanaprat (Saras projekt).
Incheckade på Radisson Arlanda
Åker iväg till Arlanda på kvällen för övernattning på Radisson innan morgonflighten. Arlanda är verkligen lugnt. På gränsen till dött. Fyra flighter ska lämna efter 20:00. Va fan är det? Inte metropol-känsla direkt. Snarare känslan av att vi bor i världens ände. Pinsamt. Skönt att checka in baggaget redan på kvällen. Vinner några minuter på morgonen som kan utnyttjas till att sova längre. Äter i hotellets restaurang. Oväntat bra hamburgare. Skålar för att semestern har börjat. Perfekt stilla salongsberusning.
Onsdag 13 juli - Harry Potter och semifinal i VM
Några få dagar kvar i Stockholm ...
Onsdagen börjar tidigt. Redan tisdag kväll. Promenad vid 23:30 på tisdagkvällen bort till Filmstaden Söder och midnattspremiären av sjunde och sista Harry Potter-filmen. Åsa måste upp tidigt så hon vek ned sig och stannade hemma. Lätt out-of-body-känsla att ensam gå igenom sommarnatten utmed Götgatan för att gå på bio.
Packat med folk. Många utklädda till sina favoritkaraktärer eller bara i Hogwarts skoluniform. Jag ser fan ingen som är äldre än mig. Snittåldern verkar vara runt 20. Min biljett har legat i plånboken i 2-3 veckor och när jag tar upp den visar det sig att texten på biljetten är nästan helt avskavd. Det går inte att urskilja namnet Harry Potter. Fuck! Kommer jag komma in? Det är helt utsålt så att köpa ny biljett finns inte. Stress. Det finns dock en numerisk kod på biljetten som går att läsa med en hel del ansträngning. Koden övertygar vakten efter en del diskuterande ... Nära fiasko där.
Filmen levererar. Bra avslutsfilm på serien, men inte wow-avslut. Jag tycker sista boken är den bästa av böckerna, men så bra är inte filmen. Lite för många billiga poänger som mest känns riktade mot den yngre publiken och så är filmen bättre på att bygga upp den mörka känslan inför den avslutande striden än den är på själva striden. Men fantastisk bra underhållning det är det. Jag är nöjd. Går hem igen genom natten. Somnar direkt.
Vaknar vid 9-tiden igen. Packar lite. Går på massage. 90 minuters armbågsfest över hela kroppen. Staplar därifrån. Massören tyckte nog behandlilngen var roligare än jag. Bör ha varit välgörande. Bara smärtan lägger sig.
Tittar på temperaturen i Asien. Singapore 31, Kyoto 32, Osaka 31 ... Alla kläder tjockare än t-shirt känns överflödigt.
20:45. Semifinal i VM. Sverige mot Japan. Annica Svensson från start. Matchtröja på framför tv. Nervöst. Stort. Fan va stort. Förra VM-finalen (2007) såg jag med Annica på O'Learys och då pratade vi om att nästa VM ska hon fa ta sig till och spela final i. Nu spelar hon semifinal inför storpublik nere i Tyskland. Wow.
Det blev ingen final dock. Japan va klasser bättre och Sverige kom inte upp på den nivå som krävdes. Japan är värdiga finalister. Hoppas Sverige kan ladda till matchen om brons på lördag.
Tisdag 12 juli - semestern är här - snart mot världens dyraste städer ...
Inleder semestern som jag brukar. Hos frisören. Hon trimmar ned frisyren. Sommarkort. Jag fortsätter betala 400 SEK var 6e vecka för något jag kunde göra gratis hemma framför badrumsspegeln. Traditionens makt är stor. Eller kanske mer vanans makt är stor ...
Avresan till Asien sker tidigt fredag morgon. Så tidigt att vi åker ut till Arlanda torsdag kväll och bor en natt på Radisson Hotel på flygplatsen. Dyrt men bekvämt. Alltid bra start på resan att få äta hotellfrukost på Arlanda innan avresa.
Treveckorsresan går till Singapore-Kyoto-Naoshima-Osaka-Tokyo-Singapore. Förhoppningsvis kryddat med dagsutflykter i Japan till Yokohama, Nara och Kamakura. Resplanen finns upplagd i detalj på Tripit för den som vill se.
DN hade en artikel häromdagen om världens dyraste städer. Vi lyckas pricka in 3 stycken på TOP 10 på en och samma resa - Tokyo, Osaka och Singapore. Plus att vi mellanlandar i Paris som låg 4a. Starkt jobbat måste jag säga ... Pantbanken till hösten? Nåja - Tokyo är värt det. Tycker dessutom att vi som turister fått betala mer för några dagar i Rom eller London än vad vi fått göra i Tokyo.
Nedräkning till fredag. Vad ser jag mest fram emot? lyxiga hotellfrukostar, Zen-moments bland gränder och historiska tempel i Kyoto, bo i ett Tadao Ando-designat hotell på konstön Naoshima, japanska out-of-this-world-servicen, varma fuktiga kvällar i Singapore, shoppa i Aoyama i Tokyo, besöka gamla huvudstaden Nara, åka tåg i i Japan igen och så vidare ...
Tvättar, vilar, planerar för packning. 00:01 inatt väntar premiären på avslutande Harry Potter-filmen. Jag hoppas jag håller mig vaken genom hela filmen ...
