Fredag 5 augusti - sista dagen innan hemresan
Sista dagen innan hemfärd. Fattar inte hur det gått till, men så är det ju alltid. Känns som igår vi hade första lunchen på semestern. Har vi några måsten kvar? Har vi inte redan gjort de får det bli nästa gång vi kommer hit. Det blir alltid en nästa gång och nåsta gång brukar vara snarare än man tror.
Frukost själv medan Åsa är i gymet. Gemensamt vilande vid en av hotellets pooler. Vi är helt ensamma. Skönt. Läser Jens Lapidus "Livet Deluxe". Hårdkokt och skarpt språk som i de tidigare böckerna. Effektivt berättad. Svårt att lägga ifrån sig. Litet minus att inte alla huvudkaraktärer är riktigt lika intressanta att följa. Vill spara sista 200 sidorna för att ha något att göra på flighten.
Shopping. Har redan bränt av med för mycket pengar innan avslutande shoppingen, men vi lyckas ändå göra några storinköp. Åsa köper ny Prada-handväska och jag handlar i Louis Vuitton-butiken. Får lätt ångest. Mer än lätt ångest när jag tänker efter. American Express-fakturan i augusti blir inte att leka med. Räknar med stor käftsmäll och pungspark på samma gång.
Packar. Slänger mina favorit-jeans-kortbyxor som har för mycket hål i rumpan för att kunna lagas. Fan va det sved att lägga ned de i papperskorgen på rummet. Packningen går rekordfort. Vi avslutar kvällen på hotellets utomhusbar. Mysig atmosfär. Vin och drinkar. Och heta nötter som jag äter för mycket av och kommer bli påmind om imorn.
Vi gör lista över vad som varit bäst på semestern:
1) Chichu Art Museum Naoshima - Betongmuseet byggt under jorden med den mest perfekta presentationen av konst jag någonsin sett. Once in a lifetime-upplevelse. Tadao Ando är gud.
2) "Tempel-safari" i Kyoto - Magiskt vackra Ginkaku-ji, mytiska Zen-gardens etc
3) Hotellfrukostarna i Singapore - hotellfrukostar är alltid en favorit och i Singapore kan jag sitta i timmar och äta och läsa tidningen
4) The Oval - vårt hotell på Naoshima. Egen monorail. Keith Haring på rummet. Hissen direkt ned till museet. Wow.
5) Vårt hotellrum i Kyoto - skön blandning mellan japansk och västerländsk design. Gigantisk balkong och wow-träbadkar.
6) Avslappnade home-away-från-home-livet i Singapore - fika, bio, fika, shoppa, äta, museum, dricka på någon uteservering
7) Japanska service/bemötandet - Hur alla i hela restaurangen eller butiken ropar välkomna när man kommer in, taxi-chaufförerna med vita handskar, alla som alltid vill hjälpa till
8) Aoyama i Tokyo - Några av världens coolast designade butiker samsar här. Promenadvänligt och mysigt område på samma gång
9) Bli hämtad och lämnad vid tåg/buss av hotellet i Tokyo - stencool tjänst som de erbjuder. Får en VIP-känsla hela vägen till månen!
10) Massage på hotellens SPA - alla problem försvinner, svävar i luften i någon timme. Love it.
Bubblare: Poolen på Mandarin Oriental Singapore, Cykla i East Coast Park i Singapore, Kalla kaffedrinkar på burk i Japan, bo på splitternytt hotell i Osaka, japanska toaletterna, Night Safari, åka tåg i Japan, Kamakura-Yohohama-dagen, dricka vin på rummet i Singapore, träffa blogg-Vivian i Osaka
Torsdag 4 augusti - biomania
Första ångesten kommer smygande. Hemresa lördag morgon. En lätt ilning. Vill vara kvar i veckor. Eller mer att - jag vill fan inte hem till vardagen. Och jag vill inte flyga i 13 + 2 timmar.
Presidentval utlyst i Singapore. 17 augusti ska alla kandidater vara klara. 26 augusti är det valdag. Presidenten verkar ha en rätt ceremoniell roll här som det ofta är när det finns en vald statsminister. En kommitte bestånde av tre personer avgör om de som ansöker om att få kandidera verkigen kan väljas. Vid en första anblick låter det inte överdrivet demokratiskt att en kommitte utser lämpliga kandidater, men om man jämför med hur statschefen i Sverige utses är det här en demokratisk wet-dream i jämförelse. Ned med monarkin.
Bio för 3e gången på 4a dagar. Premiär på Rise of the Planet of the Apes. Shaw House Cinema 5 minuter från vårt hotell högst upp i en galleria. USA-premiären är först imorgon (fredag) så lite extra kul. Jag har alltid gillat originalfilmerna med Charlton Heston från 60-talet - framför allt den första filmen som är ett litet mästerverk. Gillade även boken som filmen bygger på. Tim Burtons remake för 10-talet år sedan var ok - men inte mer. Nu fokuserar nya filmen som namnet förtäljer på hur aporna började ta över världen. Aporna ser och rör sig helt fantastiskt. Vad är dataanimering, vad är mask, vad är riktig apa (avändes riktiga apor alls?)? Bra berättad där framför allt den delen av filmen som handlar om apan Caesar är jävligt bra. Tre filmer på semestern och tre lyckträffar. Vore fantastiskt skönt att ha en stor multiplex-biograf så här nära hemma. Filmstaden Söder tar ju nästan en kvart att gå till ...
Regn. För ovanlighetens skull regnar det nästan hela dagen. Singapore är annars mer av regna hällregn i 30-60 minuter och sedan sol resten av dagen. Några veckor innan vi kom regnade det dock så mycket att det hade varit översvämningar på en del av affärsgatorna. Det kan inte hända ofta här.
Onsdag 3 augusti - Allt mer än att vila är jobbigt
Allt annat än att vila, titta på tv, läsa, surfa har blivit ansträngande och jobbigt. Bra semestermode. Fika på andra sidan gatan börjar kännas som ett projekt som vi inte vet om vi mäktar med. Kräver vilja på vardagsnivå. Vilja som är förenat med livet därhemma. Livet vi inte vill kännas vid. Livet vi hoppas har försvunnit och bytts ut mot semester för all evighet. Sweet dreams där.
På något sätt tar vi oss ned till hotellets gym. Åsa har ju midnattsloppet om bara någon dryg vecka. Löpbandet. Fuck - värre än det var för några dagar sedan. Vågar inte tänka på hur många kilon jag lagt på mig. Varje steg känns som en flodhästduns. Och svikten i vristerna är bara borta. Värre än vad jag trodde. Åsa löper iallafall på rätt bra. Good for her ...
Munk som handlar på Nespresso
Vi har tappat räkningen hur många gånger vi har varit i Singapore, men nästan varje Asien-resa har ju avslutats med några dagar här - måste vara 8-9 gånger nu. Har aldrig hört talas om någon som varit här så många gånger. Låter sjukt mycket. Men vi trivs fantastiskt varje gång. Och vi har bott på samma hotell de senaste 5-6 gångerna. Home away from home-känsla. Inte det bästa designade hotellet, förmodligen inte bästa servicen - men underbar club-liknande atmostfär och sagolikt hemtrevligt. Och hotellet känns nästan lite residential i karaktär trots att det ligger 3 minuters promenad från kärnan av Orchard Road. Perfect location helt enkelt. Känner igen nästan alla av dörrvakterna. Och inte bara det. Känner igen personalen på närliggande Häagen Dazs-cafeet där jag byggt upp för mycket övervikt genom åren. Katherine som vi är osäker om hon är kines eller inte - alltid med ett härligt cute smittande leende. Kanske dags att utforska andra städer snart ...
Tar oss i kragen för andra gången under dagen. Singapore Arts Museum. Brukar ha kul utställningar. Hade det även denna sommar. Hem och vila igen. Kanske fika lite först ...
Får nya krafter i slutet av dagen och åker iväg på kvällsbio till en närliggande galleria - Wu Xia - kinesisk detektiv story/kung fu-film med Åsas favorit Takeshi Kaneshiro (från House of Flying Daggers). CSI möter Crouching tiger Hidden Dragon. Kändes inte som klockren förklaring, men närmaste jag kan komma på. Känns som att kung-fu-formatet iallafall tog steg framåt. Cool action, spännande story, snyggt filmad, bra karaktärer.
Vår anka har druckit för mycket vin...
Tisdag 2 augusti - cyklar i East Coast Park
Största nyheterna som körts i tidningar och tv under semestern här i Asien: Avslyssningsskanaldalerna kopplade till Murdochs medieimperium, Norge-dåden och underskott/statsskulden i USA. Det sistnämna har det pratats och tjatats mest om överallt. Klar vinnare.
25 minuters buss till East Coast Park. Vi har pratat om att åka dit flera gånger förut när vi varit i Singapore - men det har aldrig blivit av. Bara att åka buss genom förorten är trivsamt. Vaggas nästan till sömns av välbehag. Från bussen några minuters promenad genom ett bostadsområde och en tunnel under en motorväg. Framme. Parken ligger intill havet och är bara 30-40 meter bred, men flera kilometer lång. Härligt att höra vågorna och lukten av hav. 
Palmer, stränder, cykel och gångvägar. Några matställen utspridda här och där utmed parken. Delar av parken ser lite sliten ut (så slitet som något kan vara i Singapore) men det ger mer känslan av rustig charm än schabbigt. Parken är vanlig weekend-destination för Singaporeaner och det finns ett antal förberedda grillplatser barbecueande. 
Vi hyr cyklar. Billigt. 30 SEK cykeln för 3 timmar. Åsa vinglar så jag blir orolig för hennes välfärd. Ser bilder av upprivna knän och blåmärken, men det går bra. Blickandes ut över havet ser vi hundratals eller kanske tusentals lastfartyg. Det ser nästan ut som när man ser alla båtarna i Troy som gör sig redo för anfall. Singapore är en av the busiest ports in the world. Det finns tydligen lite olika sätt att räkna fram det, men Rotterdam, Singapore, Hong Kong och Shanghai tävlar alla om förstaplatsen som världens hamnstad.
Vi har inte hyrt cyklar på semestern sedan Bali för 10 år sedan. Undrar nästan varför nu. Avkopplande. Fridfullt. Skönt att någon gång slippa gå. Cyklar i nästan 1 timme innan vi vänder. Visserligen slöslötempo och något stopp på vägen, men lång är parken. Varm dag. Kanske varmaste sedan vi kom tillbaka till Singapore. Svettas floder. 
Buss tillbaka till stan. Hungriga. Går till Meat Works i ION Orchard Galleria. Inte många restauranger i fristående byggnader i Singapore. Nästan alla ligger i gallerior eller i hotell. Jag äter australisk oxfile och Åsa kör lax. Vi blev jävligt nöjda båda två. Dricker milkshake till. Vi har vår första vita dag på flera veckor. Måste skärpa oss snart... Gillade också restaurangens öppna design mitt i gallerian med utsikt över shopparna. Men kan förstå att alla nog inte tycker att det är mysigt eller romanstiskt.
Måndag 1 augusti - gästspel i bloggen
/Mats
Efter alla överraskningsbullar i Japan har jag fått fettångest. Det är inte lätt när inget utanpå förklarar vad man köper. En fralla? Nej, en bulle med vaniljfyllning. En fralla? Nej, en bulle med mandelskal. Ett litet mini-wienerbröd med choklad kanske? Nej, ett litet mini-wienerbröd med en liten mini-prinskorv ...
Dessutom är det Midnattslopp om mindre än två veckor. Jag inleder veckan med ett pass i gymmet, och Mats får gå ensam till frukostbuffén. Kör på löpbandet och kollar Obamas tal om överenskommelsen angående lånetaket. Inte tillräckligt inspirerande, så jag byter till fotboll istället.
Japansk-taiwaneiska skådespelaren Takeshi Kaneshiro verkar vara Emporio Armanis "poster boy" här i Asien. Me like :)
En av fördelarna med att ha semester är att kunna gå på förmiddagsbio. Vi skyndar iväg till 11-föreställningen av Bridesmaids på Shaw Lido. Tar ca 5 minuter att gå dit om man inte går vilse på vägen. Mats går i förväg och köper biljetter, och oroar sig sedan för att jag ska gå fel i gångarna under bilvägarna. Det hade jag kunnat göra, men jag gick övervägen istället ...
Nyrenoverad biograf som luktar nytt. Rätt kallt som vanligt, men vi har klätt oss någorlunda rätt. Märklig reklam före filmen för en kinesisk restaurang - känns mycket hemgjord. Kunden som ska berömma maten låter knappast övertygande. Han fick nog för dåligt betalt.
Rolig film med bra karaktärer och lagom fånig handling. Utspelar sig i Milwaukee och Chicago. I inledningen sveper kameran över städerna och besserwisser-Mats påpekar att Milwaukee Art Museum ser ut att ha ritats av Calatrava. Det visar sig senare vara sant ...
Efter bio och för mig träning är jag rätt hungrig. Mats med, trots buffén. Det blir först McD - pommes för Mats och latte plus muffins för mig. Mats klämmer sedan en chilichokladglass på Gelatissimo.
Glass smälter fort här ...
Promenerar utmed Orchard Road och gör i stort sett ingenting. Vilket kan göra en rätt trött, så vi kopplar sedan av vid poolen. Mats beställer in varsin öl som överraskning. Läser och njuter ...
Kvällen tillbringar vi sedan på Night Safari, för femtielfte gången. Och det var lika magiskt den här gången som alla andra gånger. Tram-riden genom mörkret är som vanligt underbar. Och efter det är det de flygande ekorrarna som charmar mest. Man kan gå in i deras "habitat", och det ser många gånger ut att vara nära att de flyger/hoppar in i besökarna. Helt ljudlöst hoppar/svävar de flera meter.
Lika charmiga är inte fladdermössen som jag får besöka själv. En japansk familj står och skriker av fasa, men står ändå kvar. Tuffare än Mats i alla fall, som stannade utanför.
Överraskningsöl vid poolen
Avslutar besöket på Night Safari med satay för mig och varsin öl igen. Taxi hem. Taxichauffören lyssnar på en mandarin-kanal, och vi bara njuter ...
Söndag 31 juli - Aldrig mer nattflight
Åsa köpte bulle eller macka på flygplatsen i Japan - även efter hon ätit den var det lite oklart om det var en macka eller en bulle. Någon typ av vaniljsmak fanns med ...
I teorin är nattflight da shit. Slipper betala en hotellnatt. Slipper slösa värdefull dagsemestertid på att flyga. När du kliver av flighten är det morgon och det är bara att köra igång shoppingen direkt eller vad det nu är som står på schemat. I verkigheten är nattflight = skit. Dagen du ska flyga på natten är mest en lång seg väntan på att flyga. Det är svårt att sova någon djupare skönsömn (to say the fucking least) så hela följdande dag blir att sova igen eller göra stan i zoombie-mode. Nattflight suger. End of story.
Wallpaper Magazine har äntligen fått igång en iPad-edition. 75 SEK är lite dyrt, men bra nattläsning på flighten. 500 MB nedladdning för 1 nummer. Excessive. Mina 32 GB lagringsyta försvinner snart om man inte rensar lite skräp snart. Ju fler devices man har desto fler ställen att utföra stentråkig rensning av mail, bilder, filer etc. Jag går under. Dagens i-landsproblem. Synd om oss.
Landar vid 07:00. På Four Seasons Hotel Singapore 07:45. Känns som hemma efter ett antal stays där genom åren. Får rum direkt. Lite tur där. De undrar vid incheckningen om vi inte tål dun-kuddar. Blir lite konfunderad av frågan men inser att det var för att Annica bodde med oss på Four Seasons Hotel NY förra året. Den informationen lagrades alltså ned i något world wide CRM-system. De glömde tagga dunallergi med Annica dock. Slänger in grejerna på rummet och springer nästan ned till hotellfrukosten. HUNGRIG. Jävligt hungrig. En av favoritfrukostarna i världen. Underbart. Efter en halvtimme vid bordet somnar vi nästan sittande av trötthet. Sömn.
Singapores VM-lottning till kvalet inför fotbolls VM 2014: 73e rankade Kina, 91a rankade Jordanien, 108a rankade Irak. Vad fick vi? Tyskland ... Singapore är iochförsig rankade 131 i världen så det blir nog tufft ändå. Men Kina är inte Tyskland direkt.
Systemet (läs våra kroppar både fysiskt och psykiskt) försöker starta om efter 3 timmars sömn. Trögstartat. Kommer inte ur trött och förvirrad-tillståndet. Orchar Road. Bara går. Orkar inte göra något. Avstressat. Fikar. Rena kläder löper mot sitt slut. Köper billiga underkläder på Uniqlo. Ser en skylt utanför att de söker folk. 1300 Singaporedollar i månaden för heltid på 44 timmar i veckan. Motsvarar 6000-7000 SEK. Prisläget är lägre än i Sverige och inkomstskatterna är lägre (svårt att inte har lägre skatter än oss ...) men 7000 i månaden låter tufft ändå.
Piggnar till framåt kvällen. Dricker vin på rummet. Blir trött igen. Patetiskt. Återhämtar kroppen med kvällsmassage på hotellets spa. Massage är verkligen fantastiskt ibland. Tid och rum och problem bara försvinner. En parallellvärld i tillståndet mellan vaken och sömn. Svävar i luften. Eller är det sobrilen som inte försvunnit ur kroppen från flighten ännu? Massösen är 150 cm lång om ens det. Ser ut att komma från Thailand. Stenhårda nypor. Bra. Det behövs.
Avslutar kvällen på The House of Robert Timms - utomhuscafe/bar bara någon minut från hotellet. Nice. Soft. Jag Cola. Åsa "Little Creatures" ett australiskt pale ale-öl.
Lördag 30 juli - sista dagen i Tokyo
Utsikten från hotellrummet
Sista dagen i Tokyo. Flighten till Singapore går vid midnatt. Saknar Japan redan innan vi lämnat. Mer att vi inte vill lämna Japan än Tokyo. 5 nätter i Tokyo känns rätt lagom, men hade velat åka till några platser till. Sapporo, Nara, Hiroshima och Okinawa. Bland annat. Nästa gång. Till jul? Eller kanske vänta lite till ... Vetifan om jag skulle vilja bo i Japan någon längre tid dock - underbart som resmål men jag kan se frustrationer om vi skulle bo här på riktigt. Språkbarriären, prisnivån och svårigheter att hitta bra västerländsk mat utan att break the bank. Bland annat. Men vi kommer att sakna toaletterna som vi alltid saknar från Japan. Värmeslingor i stolen anyone ...
Packar. Checkar ut vid lunch. Spenderar dagen i favoritområdena - Harajuku och Aoyama. Från shinto-tempel till wild teen-fashion till upscale grown-up shoppping. Använder Superfutures app-guide för att spåra upp några udda coola ställen. Butiker eller gallerier som vi nog aldrig hade hittat annars. Som "Center for Cosmic Wonder" på en bakgata en bit ifrån the main action. Vi går in genom något som ser ut som ett vitt garage, ut på en stenbelagd gång i en miniträdgård och vidare in genom en glasdörr. Är vi rätt ute eller är vi på väg in på någons kontor eller någons bostad? Men det är rätt. Och så rätt är det. Inredningen, prylarna och kläderna är definitionen av cutting edge. Stramt, avskalat, japanskt, snyggt. For those in the know-känslan är uppenbar. Vi köper inget men upplevelsen är nästan surrealistisk. Och kul som fan.
Ingången till Center for Cosmic Wonder
Köper en t-shirt av japanska märket Original Fake. Ville ha någon streetigt japanskt och jag gillade trycken på tröjorna.
Timmarna rinner iväg. Tåget till Tokyo Station. Vimmel men aldrig sjukt trångt. Aldrig i närheten av påtryckare i tunnelbanan ens i rusningstid. Sista promenaden. Vemod. Väntar ut tiden. Tillbaka till hotellet för att hämta väskorna.
Vi ska ta en flygbuss som avgår några minuters promenad från hotellet och bort till Haneda International Airport. Spöregn. Shiori, tjejen som hämtade oss på tågstationen när vi kom hit, ska hjälpa oss med baggaget. Jag och Åsa får varsitt paraply. Shiori tar baggaget. Hon lägger allt på en vagn med ett skyddande plastskynke ovanpå. Regnet ökar i styrka. Shiori drar iväg vagnen helt oberörd och ett med ständigt leende på läpparna. Och det känns inte tillgjort för fem öre heller. Vilket fullblodsproffs. Shiori = my hero idag.
Åsa och Shiori
Bussen går på 20 minuter till Haneda söder om Tokyo. Vi har bara åkt via Narita-flygplatsen förut och då tar det oftast upp mot 90 minuter. Kort = skönt. Haneda började flyga internationella flighter i större skala för bara något år sedan. De har gjort nattflighter till sn grej. Flygplatsen är snygg. Känns ny och fräsch. Kurviga vita lijnjer. Shopping/restaurangdelen utanför security är sensationellt snygg. Byggd som en gammal samurajby där butikerna ligger i Kyoto-liknande gamla hus. Briljant.
Flighten skulle gå 00:30. Delayed till 01:30. Vad gär man på en flygplats mitt i natten när allt är stängt. Har tråkigt är svaret ...
Fredag 29 juli - Shinjuku = Tokyo in your face
Shinjuku är nog inte min favoritstadsel i Tokyo, men det är svårt att hoppa över denna härliga galna plats. Shinjuku sammanfattar så mycket av myten om den totala urbana framtidsmetropolen. Myllret. Trängseln. Oväsendet. Känslan av att vara i en film. Neon. Shopping. Sleaze. Skyskrapor. Nudelbarer under järnvägsspåren och lyxrestauranger för eliten. Big big city. Fucking everything. This is it. The Japanese Way. Love it. Vill du ha Blade Runner-känsla åk till Shinjuku en regning kväll. Vill du uppleva Lost In Translation på riktigt - checka in på Park Hyatt i Shinjuku eller ta en drink på New York Bar där Bill Murray och Scarlett Johansson träffades. Vill du se the busiest train station in the world - Shinjuku såklart. Vill du ha lugn och ro - stay out - hela stadsdelen är in-your-face 24/7.
Är det något vi kan bli galna på efter några dagar i Tokyo är det vilken tid det alltid tar varje gång man ska till en annan del av staden. Marunouchi till Shinjuku tar en halvtimme med Yamanote-line. En halvtimme är lika lång tid som det tar till Yokohama eller till Västerhaninge från Centralen hemma. Frustrerande.
Vi gör Shinjuku hela eftermiddagen. Åsa shoppar kläder på Uniqlo. Läste i Wallpaper i våras att grundaren och ägaren till Uniqlo är numer japans rikaste man. Likt H&M kör de trendigt och billigt (H&M känns möjligen som ett något chicare alternativ) och har låtit top-designers göra begränsade kollektioner. Enbart Frankrike och England har stores i Europa, men det lär komma till Skandinavien också om företaget tycker att att vår lilla marknad är värt etableringskostnaderna.
Shinjuku är mest ett fantastiskt state-of-mind och inte så mycket av traditionella sighter att se. Titta på folk, känn pulsen, känn energin, sitt ned någonstans och beskåda staden vibrera framför dina ögon. Butiken och barer kan finnas nere i skumma källarvarv eller på 14e våningen i en kontorsskrapa. Att hitta rätt kan vara svårt. Framför allt eftersom de flesta gator i Tokyo inte har några namn ...
Mitt bland allting finns det ändå stillhet. Ett shinto-tempel. Ett tyst cafe. en tom bakgata.
Trots att miljoner passerar Shinjuku varje dag är varenda japan i varenda butik, biljetthytt, varje litet hak alltid 110% service, 110% trevlig, 110% artig ständigt bugande. Ingenting kan rubba deras vänliga attityd. Inget. We're impressed. Varje gång man kommer in i en butik eller restaurang ropar hela stället glada hälsningsfraser. Hur fan ska vi orka komma hem till Sverige och de bistra minernas förlovade land efter två veckor här.
Golden Gai-bar
Golden Gai. Mini-mini-del av Shinjuku. 150-200 minibarer hoptryckta på 2-3 kvarter. Och mini-bar är verkligen minibar. De flesta barerna har bara 5-10 platser. Mysigt och lite skumt på samma gång. Och utlänningar kommer inte in på många av ställena. Området är ett unikum i världen iallafall.
Torsdag 28 juli - Tokyo sky tree
Semestertempo även i bustling Tokyo. Morgon-tv i sängen. Läser Japan Times i sängen. Läser någon bok. Frukost på rummet. Långduschar. Kommer ut vid 12-tiden. 
Brutalistisk arkitektur ...
Män i Hong Kong är de män som lever längst i världen. Trots att avgasluften är svår att andas. Trots att bakgatorna ser skitiga ut och att marknaderna som säljer mat ofta ser direkt ohygienska ut. Och att folk jobbar stenhårt och bor trångt som fan. Längtar tillbaka dit.
Tokyo sky tree är världens nästa högsta byggnadskonstruktion (efter skrapan i Dubai) sedan slutet av 2010. 634 meter hög! Den är inte färdigbyggd ännu, men den har nått toppen. Högt uppe på en avsats (400 meter upp?) kan man se en byggkran jobba utmed kanten. Blir knäsvag bara av tanken. Inte min typ av jobb. Stående nedanför tornet i nordöstra Tokyo är det som alltid svårt att känna av hur hög den verkligen är. Hade nog gissat på 300-400 meter om jag inte hade vetat höjden. Den är inte vacker, men mäktig det är den. Det är iallafall tydligt att byggnadsverket redan är på väg att bli en igenkänd ikon i Tokyo - vykort och kylskåpsmagneter har redan med tornet. Kanske är det morgondagens symbol av Tokyo.
Onsdag 27 juli - Är Tokyo världens dyraste stad?
Innan vi åkte på semestern dök en uppdaterad lista över världen dyraste städer upp och Tokyo var 1a på listan. Jag tänkte då att London, Paris, Rom etc tidigare har kännts dyrare som turist än Tokyo och att det framför allt är bostadspriserna som är absurt dyra här. Hur är det nu da? När vi skulle köpa en förpackning färska hallon häromdagen och de kostade cirka 120 kronor och motsvarande borde kostat runt 40 kronor hemma - då började jag bli fundersam. Hotellmässigt känns fortfarande flera Europeiska städer dyrare. Tittade kort runt vad top-of-the-line-luxury kostar och i exempelvis Paris kostar det 6000-7000 per natt mot 3500-4500 per natt i Tokyo. Och enligt The Economists Big Mac-index så ligger både Skandinavien och flera västeuropeiska länder en bra bit högre.
Det som är lite besvärligt tycker jag är när man vill spara lite pengar och bestämmer sig för att handla mat i någon livsmedelsaffär för att äta på rummet istället för att gå ut och äta. Grönsaker, frukt, kex, bröd, nötter är förjävla dyrt. Besparingen uteblir nästan. Om det beror på att flera av produkterna måste importeras är svårt att säga. Om det är dyrast i Tokyo beror framför allt vad man väljer att lägga pengar på (om man bara vill äta nudlar kommer man undan), men billigt är det verkligen inte.
Vi bestämmer oss för dagsutflykt. Kamakura 1 timme söder om Tokyo och Yokohama på vägen tillbaka. Vad är då det första man gör när man besämt planen för dagen? - laddar ned lämpliga appar såklart. Tunnelbane-app och karta för Yokohama och någon gratis-guide till Kamakura. All set. Dags för avgång. Suica-kort fram och så motsvarande pendeltåg från Tokyo Station.
Kamakura. Kuststad med cirka 170 000 invånare. Småskaligt. Lugnt. Känns väldigt långt till Tokyos neon och folkliv. Turister och Tokyobor åker hit mest för historiska byggnader och möjligen för stranden. Stranden är verkligen ingen wow-upplevelse dock. Stadens mest kända attraktion är den 13 meter höga brons-buddhan från 1200-talet. Det är vår turistiga huvudattraktion också. Vägen dit går via en gammaldags mysig spårvagn och promenerande på smala trevliga gator kantade av både gamla trähus och några mindre tempel. Det märks att vi följer en nästan snitslad bana till buddhan. Alla andra går samma väg.
Buddhan levererar. Kanske inte wow, men nästan wow. Vi svänger in på tempelområdet och vips så tornar den plötsligt bara upp sig bakom buskarna.
Stranden. Jag får nästan rysningar. Skylten ned till stranden varnar för att ta det försiktigt där om det kommer en tsunami och det är svårt att inte tänka på bilderna från de drabbade kuststäderna i våras. Området närmast stranden ser verkligen ut som de härjade områdena gjorde innan vågorna slog till. Staden Kamakura ligger bara 25 meter från stranden och marknivån är endast några meter högre i staden. Kommer det en större tsunami hit så kommer halva staden att försvinna i vågorna. Obehaglig känsla.
Yokohama - 30 minuters tåg från Kamakura. Japans näst största stad. Hamnstad. Yokohama Station. Stor. Förgreningar överallt till olika linjer. Tunnelbana. Pendeltåg. Gallerior. Bussar. Trängsel.
Vi är småtrötta redan när vi kommer Yokohama på seneftermiddagen. Kort sightseeing. Landmark Tower - Japans nästa högsta byggnad. Hamnen. Fota för att fota. Staden ser rätt trivsam ut när vi kommer en bit bort ifrån de lite sterila konferensliknande kvarterteren närmast vattnet. Gatorna påminner om delar av Sydneys kvarter. Hungrig. Törstig. Ser Hard Rock Cafe. Vilken räddning. Är så törstig att ölen som påminner om Pripps Blå smakar fantastiskt.
Mörkret lägger sig över Yokohama. Går halvvilse på centralstationen men vi räddas av en hjälpsam Japan som går med oss hela vägen till rätt del av stationen. Överväger att spela vilsen igen för att se hur snabbt det går innan någon kommer fram. Vi gillar båda tågturen i mörkret hem. Mysig känsla.
Tisdag 26 juli - Långpromenad genom halva Tokyo
Det brukar inte krylla av västerländska turister i Japan, men den här gången verkar det verkligen vara extra få. Jordbävning, tsunami och radioaktiv strålning har säkert skrämt bort många potentiella sommarturister. Inte oväntat. Många gånger i tågen eller på restauranger har vi noterat att vi verkar vara de enda icke-asiaterna. Rätt skönt. Och vi har inte hört någon prata svenska sedan ankomsten till Japan. Dubbelskönt. Den enda svenska vi hört var i något obskyrt program på tv som visade från ett svenskt sjukhus.
Åsa - mästaren av att spara på saker som kan vara bra att ha någon gång - har givetvis med våra tunnelbanekort (suica-card) från förra semestern. Det fanns åkpengar kvar på korten. Korten gäller inte för någon viss tid utan laddas med pengar (och kan återladdas med pengar) för att sedan minska i värde för varje åktur. I Åsas kortsamling finns även kort från Singapore, New York, London som bara väntar på att få återanvändas ...
Vi åker Tokyos klassiska ringlinje Yamanote som sneglar fram ovan jord runt de flesta av Tokyos intressanta innerstadsområden. Harajuku. Går igenom tonårskvarteren. Det galna Gothic Lolita-modet lever fortfarande. Ler fortfarande när jag ser de utklädda tonårstjejerna.
Vandrar vidare mot Aoyama. Ground Zero för luxury flagship stores. De stora modehusen tävlar verkligen om att out-spectacular varandra i överdådigt designade butiker. Madison Avenue/5th Avenue i New York ligger nästan i lä. Superarkitekten Zaha Hadid som bland annat har ritat simhallen till kommande London-OS har gjort en stram futuristisk och läcker butik åt Neil Barrett. Commes des Garcon, Marc Jacobs, Bvlgari har alla riktigt coola byggnader. Och så mästarbutiken framför alla andra - Herzog de Meurons Pradastore. Världens coolaste butik alla kategorier. Love it. Och insidan slår utsidan. No photos no photos säger alla i affären så fort de ser kameran på axeln.
Kawaii - ungefär gullig eller snuttig. En egen kultur. Eller kommersiell inriktning kanske. Finns överallt i Japan och i japansk populärkultur, men kanske mest i Tokyo. Kläder, leksaker, musik, film, prylar. Allt ska vara gulligt. Hello Kitty är kanske det första man tänker på, men det finns mycket annat. Affärer har hyllmeter med Drutten-prylar exempelvis. Drutten är cute det måste erkännas. Krokodilen Gena får inte mycket utrymme däremot. Till och med Swarowski har en "Hello Kitty-line". Swarowski och Hello Kitty låter bara konstigt. Annars har även många butiker Mumin-trollen-produkter just nu.
Framåt eftermiddagen blir det som vanligt - vi får för sig att det är att "vika ned sig" att åka med allmänna kommunikationer. Går oss halvt till döds. Aoyama, Omotesando, Shjibuya, Roppongi, trappor, affärer, stekande sol. Vi är dumma i huvudet. Vem lär sig av tidigare misstag? Inte vi iallafall. Snurrar nästan i skallen av trötthet. Men kul är det ändå. I ett sista ögonblick av klarhet tar vi iallafall tunnelbanan från Roppongi till våra hemtrakter (hade varit cirka 1 timmes promenad raka spåret).
Vilar på rummet. Varmt bad i badkaret. Rehabilitering av kroppen. Läser fantastiska Sci-Fi-seriealbumet "The Incal" som jag tog med. Sagolika och kreativa miljöer. Skön story. Förbannat bra.
Måndag 25 juli - Shinkansen till Tokyo
Krismöte på rummet. Alla resmål måste skicka ett vykort till mormor. Så är traditionen sedan urminnes tider. Problemet är att vi hittar inga vykort någonstans i Osaka. De hade vykort vid Osaka Castle, men dit är det för långt. Annars finns det inga att hitta. Har inte sett en enda souvenirbutik vid sidan om slottet. Finns inga i vykort bokaffärerna, inga i livsmedelsbutikerna, inga på hotellet. Fuck. Sista chansen nu innan vi måste checka ut och åka vidare. Hetsar runt. Är det inga turister i Osaka eller är det bara patetiskt omodernt att skicka vykort? Bokhandeln Kinokuniya levererar i sista sekunden. Inte direkt Osaka-motiv på kortet, men någon sagobjörn i japanska kläder i 3D får duga. Kortet kostar cirka 45 kronor. Nöden har ingen lag ...
Klipper visar när vi väntar på stationen - för mer klipp från resan klicka här
Checkar ut. Taxi till Shin-Osaka Station. 2,5 timmar med snabbtåget Shinkansen till Tokyo väntar. Avgång 12:17. Snabbt och ganska bekvämt. Varje gång någon i tågpersonalen passerar genom vagnen så avslutas besöket alltid med att han eller hon ställer sig i dörren in till vagnen och bugar. Japan. Tiden rinner på. Åsa sover sig igenom resan. Gråmulet. Tyvärr för gråmulet för att man ska kunna se Mount Fuji på vägen. Synd.
Hotellet i Tokyo har en fantastisk tjänst - de välkomnar gästerna på perrongen och bär baggaget till hotellet på en vagn. Och det är gratis. Briljant. Kanske är det för att Tokyo Station är så stort och labyrintlikt att turister går vilse annars. Tjejen som hämtar oss har gjort det här förut. Hon slänger upp det tunga baggaget på vagnen som det vore ingenting. Det visar sig att hon har jobbat åt hotellet i 6 månader - innan dess jobbade hon på japanska paviljongen på Epcot Center på Disney World i Florida. Promenaden till hotellet i Marunouchi tar bara några minuter. Vädret är oväntat skönt. Varmt men inte överjävligt varmt. Och inte så fuktigt heller. Incheckning på Four Seasons Hotel Marunouchi. 5 nätter i Tokyo väntar. We're back!
Ginza. "Hooden" intill vår hood Marunouchi. Hood för brand names och expense accounts. Människor överallt. Ljud överallt. Ljus från neon och videoskärmar överallt. Men inte riktigt Times Square. Mer upscale. Mer avslappnat. Lite färre turister. Och inga påflugna gatuförsäljare. Mörkret lägger sig. Ljuden blir till brus. Mer magi. Affärer stänger. Människorna är kvar. Vi äter och dricker öl. Går hem utmed barerna under järnvägsspåren. Fortfarande tänker vi Blade Runner varje gång när man går där genom kvällsmörkret.
Söndag 24 juli - Träffa Vivian
Slödag. Slöäter bra hotellfrukost. Vilar på rummet. Ligger i sängen och tittar ut över storstadsjungeln. Släpar sig in i duschen. Läser lite. Inte värst många måste-saker i Osaka så känns skönt att göra ingenting.
Alla cyklar på trottoarerna. Kommer ihåg det från förra resan till Kyoto. Men i Osaka är det ännu värre. Det är inte tillåtet och det är förbjudetmarkeringar överallt, men ingen cyklar på gatorna ändå. Och många cyklister är det. Svisch så blev man nästan omkullkörd. Lätt förvånande med tanke på hur välordnat allt annat är här.
Äter snabblunch på Freshness Burger - en japansk kedja som är något mer upscale än McDonalds. Något mer innebär ungefär att det går att beställa öl och att de kommer ut med maten till bordet efter att man gjort beställningen i kassan. Helt ok. Den ligger 2 minuter från hotellet vilket gjorde sitt till.
På eftermiddagen har vi en fika/promenadträff med Osaka-baserade bloggaren Vivian Morelli från Montreal. CNNGo utsåg hennes blogg till en av de 5 bästa engelskspråkiga bloggarna om Japan i julas och vi har följt bloggen sedan dess. Vi mailade några gånger i våras och sagt och gjort bestämde vi oss för att träffas när vi ändå var i hennes stad. Vivian är drygt 30 år och har bott först i Seoul i Sydkorea och sedan i Japan. Hon jobbar som engelsk-lärare här vilket är vanligt att utlänningar gör i Japan och Sydkorea för att kunna prova på att bo där. Hon har bott nästan ett år i Osaka men om tre veckor går flyttlasset till Tokyo. Coolt. 
Vi fikar på Tullys och promenerar bort till Umeda Station. Umeda är av en citykärnorna i Osaka med en gigantisk centralstation och galna Umeda Building som närmast kan beskrivas som en futuristisk triumfbåge. Kul att prata med någon i vår ålder (nåja..) som bott här en längre tid. Vivian går sedan vidare till en middag och vi fortsätter göra staden.
Avslutar kvällen på hotellets roof-top bar. Utsikt över en glimrande stad och intill borden är hotellets egen stenträdgård upplyst i blått sken. Kladdigt varmt i långbyxor i fuktiga kvällsluften (vad tänkte vi på...) men skön atmosför gör att vi biter ihop. I högtalare i bakgrunden spelas en jazz-version av gamla Duran Duran-låten Skin Trade. Udda val att jazzifiera den. Åsa ölar och jag drinkar. Svetten rinner och efter bar-besöket svalkar jag av mig i badkaret. En tv är inbyggd i väggen framför badkaret. Perfekt. Zappar mellan japanska kanaler. Förstår inte mycket men förstår att de visar från sista dagen på Sumo-turneringen i Nagoya. Någon gång måste vi se en sumoturnering.
Lördag 23 juli - Osaka
Checkar ut från hotellet. Buss. Färja. Tåg. Tåg. Tåg. Vore det inte för två saker hade vi gärna tågat runt mer i Japan. För det är kul att åka genom de mindre samhällena. Risfält. Jordbrukssamsällen. Karakteristiska små japanska hus. Fridfullt att susa förbi eller igenom. Men det är dyrt att åka tåg och det är ett helvete att släpa på allt baggage. Ryggen skrek redan efter tre trappor med alla väskorna på färjan. Efter det fortsatte ryggens resa ett steg längre ned i skiten för varje tågbyte.
Shin-Osaka Station. Glömde regeln att alltid ha namnet på hotellet nedskrivet på japanska. Efter några minuters domderande, kartvisande, gestikulerande med två olika taxichaufförer tror vi att de menar samma sak med Sano Regoa som vi menar med St Regis Hotel. Tror vi. Det löser sig alltid på något sätt. Och det blev rätt på första försöket.
St Regis Hotel Osaka. Nytt hotell. Knappt ett år gammalt. Det luktar fortfarande nytt. Nytt = senaste roliga tekniska hotell-lösningarna. Lamporna tänds automatiskt i rummen när man kommer in, touchpaneler styr öppnandet av gardiner och air-condition, toan spolar av sig själv så fort man reser på sig. Rummet är på 18e våningen med utsikt genom wow-höga panorama fönster. Tror fan det är de högsta fönster jag haft på ett hotell. Osakas urban landscape breder ut sig nedanför.
Osaka är Japans 3e största stad efter Tokyo och Yokohama med 2,6 miljoner invånare. Och världens 7e största Metropolitan Area med 18 miljoner (räknar samman Osaka, Kobe, Kyoto och förorter) invånare. Trots storleken är det inte någon traditionell turiststad. Undantaget av Osaka Castle är det nästan omöjligt att hitta några souvenirbutiker överhuvudtaget. Här bor, arbetar och äter folk. Och shoppar. Och har nattliv.
Vending machines är ju "the shit" i Japan. Överallt. I alla städer. I varje gatohörn. I tunnelbanan. I gallerior. I museum. Vi har fastnat för en kall Cafe Au Lait av märket Georgia som säljs i Colas vending machines.
Närområdet till hotellet känns business med många själlösa kontorsskrapor och breda gator. Trevånings-highways skär genom innerstaden. Lite sterilt men också urbant härligt. Men några minuters promenad bort börjar shopping och nöjeskvarteren. För varje kvarter väller det fram fler och fler människor från alla håll. Kulmen nås vid Dotonbori och Ebisubashi Bridge. Folklivet är i klass med Tokyos eller Hong Kongs. Neon. Partyn. Nattöppna butiker. Ljud överallt. Allting. Men det är alldrig jobbigt mycket folk. Och där finns även neonskylten Glico Man - en av Osakas mest kända landmärken. Coolt. Skylten kan bland annats ses skymta förbi ett flertal gånger i Ridley Scotts film Black Rain med Michael Douglas och Andy Garcia som delvis utspelas i Osaka.
Osaka by night. Saturday Night.
Fredag 22 juli - länge leve betong
Tidig väckning. Frukost på rummet. Lite kex och någon banan. Och grönt te förstås. Checkar ut. Taxi till Kyoto Station. Hej då Kyoto och avfärd mot Naoshima.
vår favoritjapan Takeshi Kitano (regissör/skådis)
Naoshima är en konstö tre tåg och en färjetur från Kyoto. Vad menas då med att det är en konstö? För 10-15 år sedan var Naoshima inte mycker mer än en anonym halvtropisk ö bestående av några fiskebyar. Då bestämde sig företaget Benesse för att anlägga ett modernt museum och ett hotell där. Japanske arkitekten Tadao Ando ritade ett stramt minimalistiskt mästerverk åt Benesse och baserat på det lyckade resultatet har det dykt upp fler och fler konstprojekt på ön. Wallpaper och Conde Nast Traveller har skrivit om ön och vi har varit nyfikna ett tag. Nu är det dags.
Japan känns både exotiskt och spännande att resa runt i samtidigt som att det alltid känns safe. Bra kombination för halvfega och bekväma äventyrare. Osaka på 15 minuter. Kobe ytterligare 15-20 minuter. Mångmiljonstäderna ligger på rad. Tågbytena tar oss tillslut till staden Uno. Eller samhället Uno. Stad känns för starkt uttryckt. 15 minuters behagligt långsam båtfärja och så är vi framme på Naoshima. Kokande fuktig hetta väntar. Palmer, gröna kullar, branta men låga berg, små badstränder. Naturskönt. Vackert.
Eftermiddagen är en lång wow-upplevelse där den grönskande ön omgiven av härligt blått vatten samsas med cutting-edge art, design. architecture. Och där alla delana integreras på ett fullkomligt makalöst sätt med den omgivande naturen. Vi är helt tagna. Skulpturparker, udda insatllationer nere på stranden eller gömda bakom buskagen. Och Chichu Art Museum - juvelen i kronan - Tadao Andos designade betongbyggnad under jorden med hål upp till markytan som förstärker konsten med naturligt ljus uppifrån. Ett minimalistisk wet-dream. Det här är i klass med Guggenheim i Balbao. Betong regerar.
Benesse House Hotel. Hotell och museum sitter samman. En hiss inne i museet leder till rummen. Vi bor i en specialdel av hotellet som heter "The Oval" och som endast består av 6 rum. För att komma till rummen som ligger hundra meter upp på ett berg ovanför museet måste man åka med en monorail som endast är för hotellets gäster. I fucking love it. Brant stigning dock och fega jag stelnar till. Pulsen slår hårt. Men det är coolt på samma gång. Bara att bita ihop och härda ut. Finns ju inget val heller för den delen. Finns ingen annan väg.
"The Oval har förekommit i designtidningar och inramningen uppe på berget är svårslagen. Rummet är inte så märkvärdigt, men vi har Keith Haring-tavla på väggen. Keith Haring! Need i fucking say more .. Vi är granne med en liten bar. Är baren till för bara de 6 rummen? Oklart. 
Inte mycket kvällsliv. Middag och sedan kvällstur på museet som är öppna för hotellgäster till 21. Vi ser bara två andra besökare i hela museet. Märklig känsla. Sjukt mycket mygg uppe vid "The Oval" på kvällen. Sjukt! Sprayar slut på insektssprayen som ingick i rummet.
The Oval
Fantastisk dag. Avslutar med öl och vin i baren intill oss. Somnar nöjd. Drömmer sköna betongdrömmar.
Utsikten från taket på hotellet
Torsdag 21 juli - Another Day in Paradise
Another Day In Paradise. Mera tempel. Fika på stan. En av världens vackraste städer levererar idag med. Känns som vi varit här i evigheter och att det är evigheter kvar innan vi ska vidare.
Köper ett vykort i en liten souvenirbutik nära vårt hotell. Verkar vara en en-mansbutik. Bakom disken går det att se in i hans vardagsrum/matrum. Tatami-mattor och knähögt matbord. Sinnebilden av hur det "ska" se ut. Jag blir lycklig bara jag ser det. Alla japaner i serviceyrken verkar helt oberörda av att vi är icke-japaner och inte kan japanska. De kan stå och kvittra långa artighetsfraser på japanska hur länge som helst trots att de vet att vi inte fattar någonting. Jag blir lycklig av det med. Skulle kunna stå och lyssna i flera timmar.
Överväger att åka till grannstaden Nara, men vi viker ned oss. Vilar några timmar på hotellet på eftermiddagen istället. Skönt. Medelålders som vi pallar inte annars ...
Bjudna på cocktail-kväll på hotellet. Drinkar och vin. Småsnurrig efter ingenting. Åldern som sagt var ... Tar bussen till Downtown. Vissa kvarter är verkligen en märklig blandning av style och sleaze. Och mellan fin-restaurang och turisthak. Paul Smith-butiken ligger i princip vägg-i-vägg med något som verkar vara en porrklubb. Fin-restauranger, nattklubbar och skumma hak delar en annan del av samma gata. Strange. Livrädd att hamna fel ... Fikar utomhus på en Starbucks. VM i safe bet.
På Safari i Afrika ska man se Big-5 och i Kyoto ska ma se Big-2. Geiko och Maiko. Geiko är Geisha och Maiko är Geishans lärling. De kommer i princip alltid i par. Geikon först med Maikon straxt bakom. Avprickad. Även denna gång. Nu kan vi gå hem och sova ...
Onsdag 20 juli - Tillbaka till Ryoan-ji
Tyfonen blev nedgraderad till "tropical storm" innan den nådde vår närhet. Regn och blåst över natten. Nu molnigt, men uppehåll.
25 minuters promenad till Downtown. Centrum är nästan som centrum i moderna städer. Mcdonalds och Starbucks. Louis Vuitton och Zara. Men inga skrapor, tempel insprängda mitt i smeten och det är klart färre av varumärkena som brukar dominera main-streets around the world. Åsa shoppar coola designprylar på Kyoto Design House. Butiken påminner lite om Designtorget. Som Designtorget var för 10 år sedan när de bara hade 1 butik och produkterna bara fanns där.
Grönt te finns i allting här. Grönt te-choklad, grönt te-muffins, grönt te-kakor. grönt te-glass ... Jag gillar grönt te till frukosten, men det andra har jag svårt för. Åsa tycker att man vänjer sig vid chokladen och efter ett tag faktiskt börjar gilla den. Jag är inte där ännu ..
Solen tittar fram. Det är varmt, men inte jobbigt varmt. Däremot är det så tryckande kvav luft att det känns som åskan måste vara på väg. Och den känslan av analkande åska har pågått i 5 timmar. Jag får lite lätt ont i huvudet av den tunga luften. Det här var värre än vad vi är vana vid. Och då är vi båda rätt vana från ett antal somrar av hetta och fuktighet i Asien och Florida.
Strosar planlöst genom staden. Njuter av semestern. Imperial Palace Garden. Vi lägger oss och vilar på en parkbänk. Vädret och långpromenaden suger energi. Syrsorna sjunger konstanst i varenda liten grön oas. Hur de kan överrösta bilbullret är verkligen fascinerande. Dricker vatten hela tiden. Går vidare. Alltid något nytt i var och varannat gathörn att titta på. Vilar ut på en McDonalds.
Buss till Ryoan-ji i nordvästra Kyoto. THE Rock Garden. Vi var här förra gången i Kyoto, men det här vill vi göra igen. Turister (och Kyoto-bor?) strömmar hit från morgon till kväll varje dag årent runt för att titta på en krattad "grusplan" på 20x8 meter med 15 utplacerade stenar. Ingen vet vad det ska föreställa och tolkningarna är många, men i slutändan är det "bara" 15 stenar på en grusplan. Och ändå är det helt fantastiskt att sitta där och bara titta i 20 minuter. A moment of Zen. Även om det bara är inbillat så funkar det.
Snålkväll. Köper öl och snacks på 7-11. Sätter oss på balkongen på rummet. Ser ut över Kyoto i kvällsmörkret. Bra kväll.
Tisdag 19 juli - Tempel, japanska trädgårdar och regn ...
Kyoto. Historia. Tempel. Japanska Trädgårdar. Gamla hus. Sofistikerad kultur. Men också den samtida staden som är Nintendos hemstad och författaren Haruki Murakamis födelsestad. Magisk är den iallafall. Även om staden till stora delar är en stor modern japansk är ändå illusionen av det gamla Kyoto så omfattande och stark att det är helt fantastiskt. Det finns gränder och japanska trädgårdar som är så förföriska att det känns som vi är i en sagostad.
Tyfonen Ma-On är på väg in över Japan. Kyoto ska inte bli direkt träffat, men forecast säger REGN i massor och stormvarning big time. Låter sådär.
Frukost på hotellet. Bra kvalité och mycket att välja på från buffén. Utsikt över hotellets japanska rock-garden. Svårslagen start på dagen. Läser Japan Times medan vi äter. Dagliga radioaktivitetsvärden för varje region i Japan rapporteras tydligen varje dag i tidningen. Samtidigt rapporterade nyheterna på tv att radioaktivt kött sålts i bland annat Tokyo. Tryggt och bra det här ... Japans VM-guld i fotboll är annars största nyheten. Alla tidningar har det på förstasidan och spelarna turnerar genom tv-kanalerna.
Regnet öser på och slutar helt med jämna mellanrum. Vi har bara 4 nätter i Kyoto så vi kan inte ta någon hänsyn till vädret. Off we go. Köper busskort och åker till Ginkakuji som vi aldrig hann med förra gången. Antingen gillar man japansk estetik och då kan man gå i timmar eller dagar bland tempel, parker, trädgårdar, gränder - eller så gillar man det inte och då är Kyoto förmodligen helt fel resmål. Vi är fans så vi hade en dag av nirvana-känningar. I nordöstra Kyoto ligger det sighter som pärlband som aldrig tar slut (läste exempelvis att det fanns 1600 tempel i Kyoto!). Philosopher's Path, Nanzen-Ji etc. Och överallt ständigt leende och bugande japaner. Alla gör det med stil och svårslagen värdighet. Och serviceandan är Alltid på max.
En skola med hundratals elever i 10-årsåldern invaderade Ginkakuji när vi var där. Vi står stilla ett tag och låter alla passera oss. 395 av 400 (eller något sånt) bugade och sa "hello" eller "morning" när de passerade samtidigt som de bugade för oss. Och många ville skaka hand.
Vädret är rätt skit tyvärr. Regn. Mulet. Kort tid av sol. Regn. Kvav tung luft hela tiden.
Framåt kvällen ökar regnet och blåsten. Vi äter sen middag på hotellets restaurang "Grill". Jag äter en perfekt japansk biff och Åsa äter en lika lysande kycklingmåltid.
Måndag 18 juli - mot Japan
Mot Japan. Hade vi inte 12-timmarsflighten hit nyss? Nu väntar en ny långflight - 6,5 timmes flygtur från Singapore till Osaka och därefter 1,5 timmes biltur till Kyoto. Varför gör vi så här mot oss själva? Framför allt jag med min flygnoja.
Läser i Singapore Straits Times tll frukosten om arbetstiderna i Sydkorea. Myndigheterna ska kampanja för att invånarna ska ta ut längre semestrar. De flesta sydkoreaner har rätt till 25 dagars semester, men 2 av 3 tar ut 3 dagar eller färre. Eller så tar de ut semester men kommer till jobbet ändå. Eller så är de konstant uppkopplade mot jobbet hela ledigheten. Nu vill staten ändra på det här - delvis för att de tror att produktiviteten och energin hos de anställda kommer att öka om de "recharge" mer och längre. Och delvis tror man att den inhemska komsumtionen kommer att öka och därmed bättre driva ekonomin. Om de även vill att invånarna ska ta mer ledigt för att det ger ett bättre liv framkommer inte i artikeln ...
Taxi till changi Airport. Avgång mot Osaka 13:50. Efter att ha frusit hela flighten till Singapore hade jag laddat med jeans och långärmad t-shirt. Självklart blir flighten en av de varmaste jag varit med om. Mats sitter med dumstrut i stolen och svettas hela vägen till Japan ...
Bara de börjar prata japanska i planet blir jag på gott humör. Vi går igång på japanska ljud ... Snart tillbaka i Kyoto. Landar 21:40 på Osakas Renzo Piano-designade flygplats. Snygg design. Snabb hantering hela vägen ut genomn tullen. Noterar i passkontrollen när man får köa efter nationalitet (japansk medborgare eller utländska) att vi är kanske 10 stycken icke-japaner och cirka 250 japaner.
Mörkret har lagt sig över Japan. Men värmen har inte lagt sig. Varmt. Klibbigt. Hotellet hämtar oss i bil vid flygplatsen. Kyoto har ingen egen flygplats och det tar ungefär 75 minuter från Osakas flygplats till Kyoto. Vi åker aldrig igenom själva staden Osaka - vi passerar genom förstaden eller förorterna och efter ett tag vet vi inte om det är Osakas förorter eller början på nästa stad. Det tar iallafall 55 minuter av tät bebyggelse utan uppehåll innan vi passerar ett litet skogsparti. Skogspartiet varar i cirka 3 minuter sedan börjar tätorten igen och håller på hela vägen till Kyoto. Fascinerande. Hela regionen har över 30 miljoner invånare.
Trött. Framme vid Hyatt Regency Hotel Kyoto. Kyoto är inte direkt någon partystad så alla verkar ha gått och lagt sig när vi kommer. Inte en enda gäst syns till. Vi slussas till rummet. Rummet är fullkomligt underbart. Blandad västerländsk och japansk design med ett helt sagolikt fristående träbadkar i badrummet som höjdpunkt. Zen-moment here I come. Från vår balkong ser vi ned på hotellets egna rock-garden. Kyoto - We're back! Nu sova!
Söndag 17 juli - test av hotellpoolen
Förmiddag vid hotellpoolen. Cool nyligen omdesignad utomhuspool med badstolar i vattnet och finansdistriktets skyline i bakgrunden. Kallt i vattnet. Men solen steker redan. Runt 30 grader. Vi har inte orkat köpa solskydd (hur jobbigt kan det vara?) så max 1,5 timme på plats och t-shirt sista 30.
Läser sportjournalisten Erik Nivas "Den nya världsfotbollen". Niva känns som den fotbollsnördigaste journalisten vi har i Sverige. Och hans kraftiga speciella dialekt får honom att nästa låta lite blåst när han är på tv. Men han är härligt passionerad av alla aspekter av fotbollen. Matcherna, fansen, fotbollens kopplingar till samhället etc etc. Den här boken är lite som Offsides reportage. Oväntade artiklar om framför allt människor runt omkring fotbollen. Artiklar som först verkar sömniga men som växer ju mer han gräver fram. Kul läsning, men Offside är fan ännu bättre på att berätta dessa historier.
Kulturdags. Singapore Arts and Science Museum öppnade för bara några månader sedan i en spektakulär men i mening rätt ful byggnad. Dali och Van Gogh-utställning. Säger en del om inrkiktningen. Här satsas det på safe bets och the usual suspects. Jag gillar både Dali och Van Gogh som fan (vem gör inte det), men det är väl inte cutting edge vad gäller samtida nyskapande. Båda levererar och Van Gogh-utställningen är onekligen gjord på ett oväntat nytt sätt. I krökta korridorer med högt i tak videoprojiceras hans verk på jättedukar som bildspel med ackompanjerad musik till. Det låter kanske trist, men det var faktiskt härligt stämningsfullt. så det var lite mer kreativt och nytänkande än jag trodde innan ..
Singapore Arts and Science Museum
Liverpool FC är i staden som del av sin Asien-turnë. Ingen uppvisningsmatch genomförs i Singapore - bara ett träningspass för tusentals speciellt inbjudna som gapar högt under passets 90 minuter. Plus att flera av spelarna deltar på ett antal olika sponsor-event under dagen. Vi passerar en stor Adidas-affär med tusentals skrikande fans utanför. Dirk Kuyt signerar tydligen bollar och kländer där inne. Engelska Premier League är stort som fan i Singapore. Som det är i stora delar av Asien.
Dagens YouTube-klipp från vår YouTube-kanal (matsfranzen):
Om man bor på Club-level-floors så har man tillgång till club-loungen vilket innebär gratis frukost på morgonen, gratis afternoon tea med fika-buffé på eftermiddagen och gratis drinkar på kvällen. Vi slappar bort någon timme med te och kakor på seneftermiddagen. Soft.
Söndag kväll. Tunnelbana till Orchard Road. Galleriorna på rad i flera kilometer. Alltid någon ny galleria som byggs eller som rivs. Klockan är runt 20, men gatorna är som alltid fyllda av shopoholics och restaurangbesökare. Ingen affär har planer på att stänga för veckan ännu. Vi fastnar på en av Coffe Clubs uteserveringar för öl och lite lättare mat. Quesadillas med kyckling för Åsa och Fish and chips för mig. Vet inte varför jag kände för det, men måste vara 7-8 år sedan jag åt det senast så det kändes about time för det. Alla uteserveringar gör sitt bästa för att svalka ned gästerna med alla medel. Fläktar och strilande kallt vatten som sprutas ut mellan borden etc .. Svetten rinner ändå. Bra. Det ska kännas att det är sydostasien och att ekvatorn ligger runt hörnet.
Stel i kroppen. Lätt förkyld av temperaturväxlingarna mellan iskalla gallerior och varma fuktiga gator. Vi tar varsitt bad på rummet. Uppmjukande. Rogivande. Sömnig. Sova.
