matsfranzen

Styrketräning. Imponeras av min spänstiga smidiga kropp. Framför allt smidigheten firar nya triumfer. Eller inte. En utomstående betraktare skulle nog knappt kalla passet för träning. Så jävla svag och allmänt dålig helt enkelt. Skyller på åldern. Skyller numer allt på åldern. Bekvämt. 

 

Organisationen "The World's 50 Best Bars" utser varje år världens och Asiens bästa bar genom en omröstning bland 500 "barkännare" (läs från barbranschen). Asiens bästa bar senast blev "28 Hong Kong Street" som ligger här i Singapore. Måste givetvis testas. Inte helt lätt att hitta vilket självklart är meningen. 70 meter långa gatan Hong Kong Street ser lite småskräpig och rätt trist ut. Vi går gatan fram en gång utan att hitta några spår av baren. Är det ens rätt gata? Noterar dock att väldigt trendiga Singaporeanska arkitektbyrån Woha har kontor där. Anar då att vi är i den typen av trendområde som man bara ska veta att det är coolt utan att det syns. Googlar fram bilder på barens utsida. En vit vägg typ. Letar. Det finns givetvis ingen skylt alls utan bara en kal vägg och en dörr som ser ut att leda in till ett lager. Gillar sånt här. På insidan passerar man ett svart draperi och sedan är man inne. 

 

 

Om den är bästa baren i Asien vet jag verkligen inte. Möjligt. Dunkel belysning. Relativt avskalad design. Liten. 20-talet sittplatser. Drinkarna vi tog var förbannat goda. Tog bland annat någon med peppar, jalapeno, chili och tequila. Den kommer att bränna i dagar när jag ska gå på toan men jag gillade. Jag tänke att det kanske kunde vara lite stiff vi-är-för-coola-för-att-se-dig attityd men tvärtom. Både vår bartender från Fillipinerna och övriga som vi pratade med var bland de trevligaste och roligaste jag bartenders vi träffat på länge. Kul!

 

Ser i hissen att Nobelpristagaren i Ekonomi - Paul Krugman ska ha en power breakfast med gäster i hotellets balsal imorgon. Jag vill in dit .. Jag läser Krugman regelbundet i New York Times och han har ett fantastiskt språk när det gäller att förklara komplexa ekonomiska resonemang. Vi tar en tur genom hotellet för att se om vi ser honom. Jag vill ha selfie typ. Med en ekonomisk teoretiker. Hur fan blev vi så gamla ...

 

Semestern avslutas med 36 timmar i Singapore. De känns som 36 minuter. Men bra minuter. Tappat räkningen på hur många gånger vi varit i Singapore men det är alltid bra. Det är vi. Varmt, grönt, modernt, safe och bra hotell utan att man behöver break the bank.

 

 

Shoppar lite men viker ned mig mer än jag brukar. Budgeten är passerad med många tusen. För många tusen egentligen med tanke på Barcelona-weekend om bara några veckor. Går på en bra utställning på Singapore Art Museum. Gillar nästan alltid konst bäst som man är interaktiv eller som man kan gå i och bli del av. Hela utställningen på det temat.

 

 

Vi sätter oss och sammanfattar vad som var höjdpunkterna på årets sommarsemester. Fan va mycket bra. Men hinner inte mer än sammanfatta innan jag börjar drömma om nästa långresa. Jag knarkar semestrar helt klart. Tänk att OD på semester.

 

Bästa på semestern (inte rangordnat och säkert glömt massor)

* Tyskland vann VM-guld

* Kobebiff i Kobe - ja den levererade

* Hotellfrukostar - alltid

* Massage på Koh Samui

* Hiroshimas fredspark/fredsmuseum - måste vara känslolös för att inte beröras

* Samurajborgen i Himeji

* 798 Arts Zone i Beijing

* Aman at Summer Palace (hotellet i Beijing)

* Kokedera Moss Temple

* Dongdaemun Desing Plaza - Zaha Hadids arkitektoniska mästerverk

* Resort Life på Koh Samui

* Cykeldagen i Kyoto

* Alla drinkar - vit vecka eller vitt år väntar ...

* Stenträdgårdarna i Kyoto

* 36 timmar i Singapore

* Samcheong och Bukchon Hanok Village i Seoul 

* Beijings fantastiska flygplats

* Temple of Heaven

 

 

Vi bor i den billigaste rumskaterogin. De rummen är dyra. Som fan. Men det är bottenskrapet i jämförelse med värstingvillorna på området. 1200 kvm och över 35 000 kronor natten för en fyra-rumsvilla med två stora pooler. De allra största och dyraste villorna anges inte ens priset för. Och det går att hyra en jättelik båt över dagen där det ingår 3-4 besättningsmedlemmar - cirka 60 000 för 1 dag ... Men det är som det är med bra hotell - vi kommer alltid att känns oss lika sagolikt välkomna även om det finns de som betalar 10-20 gånger mer än vad vi gör.

 

 

Tror alltid att tiden ska upplevas långsammare om man gör ingenting. Vill att den ska gå långsammare. Men det går inte. Tiden svischar fram. Den svischar oftast snabbare i slutet av semestern än i början. Och slöare och slöare blir vi. På 3e dagen orkade vi inte ens gå ned till beachen. Det var för omständigt. Eller nåt.

 

På kvällen känns det ändå rätt att åka vidare på fredag morgon. 3 dagar bra - men mer än så måste man börja göra utflykter. Även paradiset blir enformigt.

 

 

Landar på Changi i Singapore vid 5-tiden. Zombie-mood. Men skönt att få röra på sig. 3 timmars lay-over. Till och med Changi är nästan dött vid den hör tiden. De flesta butiker öppnar först vid 6. Går på en långpromenad genom alla 3 terminalerna. Har väl gjort våra 10 000 steg för idag nu. Är frestad att gå och och prova deras takpool bara för att ha gjort det någon gång men solen går inte upp en på ett tag så det känns bara konstigt. Vi hoppar det. Den här gången också.

 

 

Silk Air till Koh Samui. Samma flight som förra året. Samma hotell som förra året. Då 2 dagar - nu det djärva beslutet att bo på beachresort 3 dagar. Det blir nog bra. Får se om vi går utanför resorten den här gången. Förmodligen inte.

 

Anländer vid 10:30 till hotellet. Den tjeckistfödde VD:n hälsar oss välkomna. Kanske mest en tillfällighet att han var där just då men känns lite coolt hur eller hur. Resorten är lika makalöst fantastiskt som minnesbilderna. Alla villorna ligger i branta regnskogssluttningar ner mot havet. Alla har egen pool omgivna av palmer där man ändå skymtar det turkosfärgade havet mellan bladen. Beachen är inte privat då det inte finns privata beacher i Thailand (fungerar ungefär som allemansrätten hemma) men den ligger som i en vik så om man inte kommer med båt kommer man inte dit. Så det är aldrig trängsel. Rätt jävla bra med andra ord. 

 

 

Frukost. Högt upp på en av kullarna. Bord intill kanten med utsikt över resorten, regnskogen och oceanen. Världens bästa frukostutsikt. Och en av de bästa matmässigt också. När man går därifrån så längtar man redan efter morgondagens frukost. Så bra är det.

 

Gör ingenting. Badar i poolen. Går till stranden. Vilar. Läser. Beställer middag till villaverandan. Tar ett kvällsdopp. Massage. Slut. Nästan. Varje tisdagkväll bjuder VD alla gäster på drinkmingel. Jag halvsuger på mingel men det är alltid lättare på semestern och om det är utomlands. Eller kanske är det bara roligare. Att småprata med paret från Perth i Australien är onekligen mer spännande än att höra någon prata om sitt landställe hemma. Så får jag lite egokick av att känna mig internationell och cool också. 

 

Har tänkt till över de bästa utsikterna vi har haft på hotell när vi ätit frukost, middag eller suttit i hotellebaren. Svårt som fan men nu jävlar:

 

1) Frukosten här på FS Koh Samui

2) New York-baren på Park Hyatt i Tokyo med utsikt över ett glimrande Shinjuku

3) Gran Domine Bilbao - jag gillade inte frukosturvalet alls men utsikten över Guggenheim Bilbao va stencool

4) Felix-baren på Peninsula Hong Kong - HK skyline by night är svårt att slå

5) Frukost på Mandarin Oriental i New York - sydvästra hörnet av Central Park med utsikt över parken och soluppgången över Manhattan. Sedan vi bodde där han nya skyskrapor byggts i vägen som jag tror tar bort utsikten

 

Ångestklassikern nattflight är tillbaka. Avresa 23:30 från Osaka via Singapore till Koh Samui. Hel dag till förfogande innan avresa eller bara seg väntan. Brukar tyvärr välja halvtomma glaset och inte halvtfulla. Väljer lång väntan alltså. Checkar ut vid 13-tiden. Tar ett pendeltåg två stationer österut till Otsu som ligger vid Lake Biwa vilket är Japans största insjö. Tåget åker genom Kyotos omgivande berg genom gröna dalgångar med nya småstäder omgivna av nya berg innan vi kommer fram. Mysig tur.

 

 

Otsu. Över 300 000 invånare och har till och med varut huvudstad i Japan under 5 års tid på 600-talet. Lake Biwa ligger bara 7-8 minuters promenad från stationen. Himlen är perfekt blå och temperaturen är inte lika klibbigt påfrestande idag. Hjulångare som heter "Lake Michigan" åker på runt sjön. Vi går planlöst utmed vattnet någon timme och sedan vänder vi tillbaka mot stationen. Nu har vi gjort en stad vi inte visst att den fanns för några dagar sedan ... Vill man bo billigt och göra Kyoto kanske detta kan vara ett alternativ då det bara är 10 minuter till Kyotos centrastation härifrån.

 

 

Tar tåget till flygplatsen. 1.20. Flygplatsen som är byggd ute på en konstgjord ö utanför Oskaka är mäktig när man kommer från tåget. Jag går igång på stora svulstiga infrastrukturprojekt. Renzo Piano. Cool arkitekt. 

 

Vin i loungen. Somnar innan planet har lyft. Vaknar tidigt på morgonen. Turbulens i över 1 timme. Jobbigt. Vill att det ska va över. Vill dö ett tag. Bara för att få slut på skiten. Men det går över tillslut. 

 

Läser tidningen. Kina är tydligen nu även världens nästa största biomarknad. Det säger en del om artikeln jag läste för ett tag sedan om att fler och fler stora Hollywood-filmer är planerade att innehålla någon/några scener som är inspelade och utspelas i Kina. Årets största film i Kina är dock inhemska äventyrsfilmen Monkey King med vår Hong Kong-actionfavorit Chow Yun Fat i en av de ledande rollerna.

 

 

Nästan 100 000 personer ansökte om att få gå in i tåget som kallas Doctor Yellow på en visning igår. Bara 400 blev utvalda. Tåget används för att checka av att rälsen är som den ska och ingen privatperson har tidigare fått se tåget inifrån. Nu fick de utvalda titta i 3 vagnar i det tydligen mytomspunna tåget. Det finns onekligen en utbredd community för tågnörderi i Japan. Framför allt för shinkansen-tågen och Yamanote-tågen (ringlinjen i Tokyo). Finns att köpa allt från tågtidningar, tåglego, tågbyggsatser, tågsmycken, ätpinnar i formen av shinkansen och så vidare. Vi älskar att åka tåg i Japan. Skulle kunna åka runt varje dag i flera veckor så viss förståelse för nördandet har vi.

 

 

Soft förmiddag. Slötittar på tv från sängen. Japansk tv är motsatsen till avskalade och meditativa attraktionerna i Kyoto. In-your-face-colors. Från alla hålla hela tiden. Japanska tecken i sprakande färger sprutar över skärmen. Engelskakurs för japanska barn. Fem myror a la Japan kanske.

 

Buss till norra Kyoto och Daitoku-ji. Stenträdgårdar. Major Zen. Nästan folktomt. Zen på riktigt. Mycket folk kan onekligen förta en del av njutningen. De mest kända och kanske bästa attraktionerna blir därför inte alltid största upplevelserna. Gäller att ha tur med att komma vid rätt tidpunkt också. Ryogen-in. Sub-temple på området. Vi är helt ensamma och sitter på trägolvet som vetter ut mot den perfekt krattade stenträdgården. Karesansui - rock garden på japanska. Perfektion. Hur kan det vara så vackert? Antingen gillar man eller så gillar man inte. Det finns inget att förstå. Man bara fångas in i enkelheten, stillsamheten och symetrin. En munk visar hur vi ska sitta. Jag blir lite hånad för att jag är trög och inte förstår direkt. Åsa den skurken förstår allt direkt. Sedan säger han på bräcklig engelska att jag med min brist på hårsvall redan ser ut som en munk-in-the-making. 

 

Åker buss vidare till närliggande Golden Pavillion. Passar bra att se den på nytt när jag läser boken om den. Här var det packat med folk. Det bara väller fram turister från världens alla hörn. Men den lyckas leverera ändå. 

 

Japan Times skriver att FN har tyckt till om att Japan måste ta tag i sina rasistiska tendenser mot minoriteter. Extremistiska demonstrationer mot bland annat sydkoreaner och att det fortfarande finns ställen som bara släpper in japaner. Jag vet att Abes regering ibland anklagas för att ha en rätt patriotisk agenda där man vid tillfällen har en tveksam historiebeskrivning vad gäller Japans inte alltid vackra historiska handlingar.

 

Lugn dag. Läser. Tänker. Vilar. 37 grader. Börjar bli too much. Inte en droppe regn heller. 

 

 

Promenad i de kvarteren i downtown som mest säljer japanska och Kyotiska hantverk. Butik med bara japanska strumpor, paraplybutik, japanska kort etc etc.. Mysiga kvarter. Gamla trähus. Japans mest kända (och kanske dyraste) Ryokan - Tawaraya ligger där. Kostar runt 10 000 kronor natten att bo där. Och då har jag för mig att du inte ens har tv på rummet. Och det går givetvis inte att boka via weben. Men nån jävla gång ska jag bo där. Spielberg, Steve Jobs och alla celebrity-japanofiler bor där någon gång. 

 

 

Åsa är på shoppinghumör. Det här är hennes kvarter. Hon han gå här i dagar. Jag gillar det också men här ligger jag i lä. Kyoto Design House. Liten butik med utvalda Kyotobaserade designprodukter. Designtorget är den närmaste liknelse jag kan hitta. Men ändå inte. Åsa har aldrig gått in där utan att köpa något. Det blev vinst den här gången också ... Tallrikar, koppar, saltkar och lite till. Jag är själv irriterad över att jag vek ner mig förra gången för två år sedan och inte köpte en matlåda av bambu där. Nu finns den inte längre. Fan.

 

 

Fikar. Surfar på bamboo lunch box Kyoto. Får träff via någon LA-butik som importerar från Kyoto. Kohchosai Kosuga. 5 minuters promenad. Allt som säljs är av bambu. Skohorn, bestick, champagne-ishink. Och min matlåda. Vi - eller jag - enligt Åsa viker dock ned oss på ishinken. Så nu kommer det att svida i några år. 

 

Hem. Vilar. Drinkar på stan. Sfera Bar i Sfera buildning designad av nästan-grannarna-på-Östgötagatan  "Claesson Koivisto Rune". Underbart stramt designad bar där man nästan sitter i mörkret. Vi kommer vid 21 och är ensamma första halvtimmen. Farligt bra drinkar. Ett holländsk par som letat upp baren via Wallpaper-guiden till Kyoto. Som vi ungefär. Alla som använder Wallpaper för att hitta rätt platser, sighter, barer får ett plus i min bok.

 

 

 

Shinkansen igen. 45 minuter söderut till Himeji. 1 stad 1 attraktion. Japans största, läckraste och mesta berömda samurajborg. Den har renoverats i flera år och varit gömd under ett jättelikt renoveringshus. Vi har väntat på avtäckandet och trodde inte att det skulle vara klart till denna resa, men så såg jag bilder på Instagram bara någon vecka innan vi åkte - och då var hela borgen synlig igen. Inget snack vi måste dit.

 

 

Jag har alltid tänkt att Himeji skulle vara en liten oansenlig småstad på gränsen till by, men det visar sig bo drygt 500 000 där. Den skulle alltså vara Sveriges nästa största stad och den känns betydligt kompaktare och mer riktig stad än Göteborg som är nästan jämnstor. Men det är Himeji-borgen som är grejen. Direkt när vi kommer ut från stationen ser vi en lång gata inramad av kontorshus och gallerior. Längst bort skymtar slottet. Alla skyltar pekar dit. 

 

 

Whte Heron. Vita hägern kallas den. Och nu när den är nyrenoverad strålar det om den perfekta vita fasaden. Vi har sett ett antal japanska borgar men den här är verkligen ett strå vassare än alla den andra. På ena sidan om slottet syns fortfarande en lyftkran och det går inte att gå in i borgen än men det gör inget. 

 

Borgen har synts i bland annat och James Bond-filmen "You Only Live Twice" och Kurosawa-filmerna "Ran" och "Kagemusha". Så måste väl se om alla tre när vi kommer hem. 

 

 

 

 

Tågar vidare. Kobe. Ungefär 25 minuter tillbaka norrut. Ler fortfarande över hur alla personal - konduktören, matförsäljarna som går runt med vagnar i tåget, städpersonal - alla bugar varje gång de lämnar vagnen. Japan it is.

 

 

 

Kobe är Japans 6e största stad med cirka 1,5 miljoner invånare. Tokyo, Yokohama, Osaka, Nagoya, Sapporo är större. Och Kyoto är 7a bara något mindre än Kobe. Måste beta av Sapporo i norra Japan och Fukuoka i sydvästra som ligger 8a. Himeji ligger 24a förresten. Hur eller hur Kobe har ett betydligt större downtown än Kyoto. Fler moderna butiker, varuhus och gallerior och högre hus. Alla lyxmärken har butiker här - det har de inte i Kyoto. Mer modern västerländsk känsla. Förmodligen delvis för att dowtown va tvunget att byggas om efter den stora jordbävningen 1995 då många byggnader rasade och flera tusen dog. Men jämförelsen mot Kyoto handlar ju givetvis också om att Kyoto har restriktioner på hur höga hus får vara och att bevara sin historia. Kyotos downtown är faktiskt ganska litet med tanke på sin storlek.

 

 

Dags pricka av punkt på min bucket list. Kobebiff i Kobe. Är den så bra som ryktet. Ja, jag tror det. Hade jag klarat ett blindtest? Osäkert då upplevelsen delvis handlade om en känsla som delvis kan vara inbillad. Men det spelar ingen roll - det var magiskt kul att sitta och titta på när kocken stekte det marmorerade köttet mittemot oss. Och sedan låtar man de underbara köttbitarna smälta i munnen. Gott som fan. Done that.

 

 

Va härligt det är att gå omkring i kvällsmörkret i en stad man knappt hittar i. Love it. Jag som aldrig fattade hur man läste en orienteringskarta kan nästan alltid orientera mig rätt även i miljonstäder utan problem. Det är stimmigt men inte stökigt. Varmt utan att vara galet kvalmigt som på dagen. Och sedan tar vi tåget hem. När man går av tåget i Kyoto fortsätter de flesta vidare. Till Nagoya, Yokohama eller Tokyo. 

 

En bra dag. Igen.

 

 

6,2 miljoner turister åkte till Japan första 6 månaderna vilket är ett rekordhalvår enligt dagens Japan Times. Drygt 1 miljon var kineser vilka leder ligan.

 

Har läst klart min 1000-sidors manga. Lite tonårig men ändå underhållande om framtida samhälle som slåss mot utomjordiska jättar. Kan tänka mig att köpa nästa volym när den kommer. Vetifan om det finns plats någonstans hemma för såna här jättetegelstenar dock. Nu är det motsatsen till snabb-berättad Sci-Fi/action-manga - Mishimas Den Gyllene Paviljongens Tempel. Jag har försökt att läsa den förut men inte kommit in i boken, men nu ska jag ta i lite hårdare. Titeln anspelar på Kinkaku-ji eller The Golden Pavillion. Japans mest fotade byggnad - det guldfärgade bländande vackra Zen-templet i norra Kyoto. Ska jag läsa den någon gång är det när vi är här. Boken handar om den förvirrade munken som 1950 brände ned originalbyggnaden. Mishima själv försökte 1970 genomföra en statskupp i Japan som totalt misslyckades och som slutade med att han tog livet av sig omedelbart. Seppuku style med svärdet i magen likt en äkta gammaldags samuraj. Språket är svårt men poetiskt vackert. Vi får se om jag kommer igenom den.

 

 

Vi hyr cyklar. 100 kronor för 2 cyklar i 24 timmar. Oväntat billigt. Har inte provat det i Kyoto förut men staden är en perfekt cykelstad. Ingen använder cykelhjälm här men eftersom alla cyklar på trottoaren kanske det inte heller behövs. Fan va skönt att kunna cykla på trottoaren förresten. Hade man kunnat göra det hemma hade jag cyklat till jobbet varje dag. Dagen efteråt när vi promenerar bland förbikörande cyklister svär jag givetvis åt samma beteende.

 

 

Vi cyklar på de nedsänkta promenad/cykelbanorna utmed floden Kamo. 37 grader men när man flyter fram intill det rinnande vattnet försvinner känslan av tryckande plåga. Frihet. Och med vilken lätthet och fart man tar sig överallt. Tunnelbana och buss fungerar utmärkt här men cykel kan nog vara ännu effektivare till många delar. Åsa krockar med en vending machine men annars är det bara fridfullt. Tempel, villaområden, matbreak. Dagen susar fram men när vi har varit ute 6 timmar börjar värmen och den hårda sadeln kännas. Inte van vid långa cykelturer. Kommer inte kunna sitta imorgon. Måste jag behöva stå och skita??

 

 

Shinkansen till Hiroshima. 90 minuter söder om Kyoto. Osaka-Kobe-Okayama-Fukuyama. Framme.

 

 

08:15 den 6:e augusti 1945 jämnades stora delar av Hiroshima med marken när atombomben detonerade på 600 meters höjd. 120 000 dog direkt eller i följder av bomben innan 1945 var till ända. Det går ju inte att förstå. Hur länge man än tänker på det.

 

 

 

Vad som är fascinerande när man går i Peace Memorial Park och de mästerliga museet är dock den dubbla känslan av både människans hemska sidor och våra fantastiska sidor. Ondskan, storhetsvansinnet och vilja att förstöra men också den makalösa förmågan att resa sig och bygga upp på nytt. Parken är lummig, finstämd, grön och vacker och dagens Hiroshima är en modern storstad med en betydligt större befolkning idag än innan kriget. Och uppbyggnaden av staden började bara kort tid efter bomben.

 

 

Man måste vara rätt känslolös för att inte bli berörd av museet. Trots att det är ganska mycket folk där så är det åndå helt tyst undantaget av en sorgsen vacker musikslinga i bakgrunden. Ingen fotar. Inga barn som springer omkring. Hemska bilder på brännskador. 

 

Och man blundar heller inte för Japanernas egna vidrigheter och skurkroll. Massakern i Nanking av tusentals kineser och landets hemska patriotiska stormaktsdrömmar som kostade 3 miljoner japaner livet under kriget beskrivs också. Att släppa en atombomb över en bebodd stad kan aldrig vara rätt men världen hade levt i det hemskaste av krig under 6 års tid och Japan var inte beredda att ge upp på de villkoren som de erbjöds. Den världen som ledde till beslutet går inte heller att förstå. Allt känns bara hemskt och så var det ju.

 

Jag kände att jag hade något mänskligt ansvar att åka hit och se det här. Och tänka ett tag.

 

 

Kokedera. Mosstemplet. Saiho-ji. Zen-buddistiskt mästerverk. Tänk Top Gun för trädgårdar. Up there with the best of the best. Ett av få tempel som måste bokas i förväg. Med 1600 tempel i Kyoto kan man undra om det är värt besväret att besöka något av de som kräver förhandsbokningar. Men det var det. Och dessutom var det hotellet som bokade åt oss då det inte går att göra via internet. 10:00 är vår slot.

 

 

 

Taxi till västra utkanten av Kyoto. Templet ligger i något som känns som ett förortsvillaområde a la Kyoto med risodlingar mellan vissa hus och ministenträdgårdar på tomterna. Blir förälskad. Nästan så jag vill ha villa för en stund. Men bara nästan så tro inget annat. 

 

 

För att få tillträde till till rundturen måste man delta i en buddistisk ceremoni. Den skiljer sig lite från gång till gång - ibland ska man kopiera sutror (skriva japanska tecken enligt dokument man får) och ibland som för oss så är det bara att sitta och lyssna när munkarna ropar ut sutrorna och slår i meditationsklockorna. Rätt rogivande. Zen it is.

 

 

Trädgårdsdags. Som namnet säger är tempelträdgården full av mossa. Mängder av olika arter. Det är fantastiskt vackert men lite komiskt också när ett 30-tal personer samtidigt står och tar närbilder med sina kameror på mossan på marken. Men det är inte bara mossa. Rundturen bland dammar, skogsstigar och träd är onekligen utöver det vanliga. Det är svårt att förstå varför dessa japanska trädgårdar är så speciella. Det är ju inte min grej alls i vanliga fall men när man går här i Kyoto kommer man in i något annat läge. Och plötsligt blir jag hänförd av perfektionen, stillheten och renheten. Vill gå runt i tempelträdgårdar i flera veckor ...

 

 

Vi går och åker vidare mot nordvästra Kyoto och Arashiyama. Bamboo Forest. Ett tempel till. Kytoto ser verkligen otrolig ut med de branta gröna sluttningarna som omger staden på tre sidor. Toei Film Studios. En filmpark med samurajtema. Egentligen en rätt lam temapark men ändå småcharmig att tillbringa någon timme eller två i. 

 

 

 

 

Värmebölja i flera delar av Japan. Flera tusen har förts till sjukhus i Tokyo och några har avlidit. Varmt är det. Men framför allt tryckande fuktigt. Känslan av att åska är på väg. Men det kommer ingen åska. Det bara är såhär hela tiden ... Ölen blir iallafall ännu godare när det är varmt.

 

 

Resdag. Väckning 05:00. Snabb frukost. Bilfärd till flytplatsen. Incheon. Flygplatsprocedurer. Vänta. Flyg. Osaka. Flygplatsprocedurer. 90 minuters bilfärd till Kyoto. Så var den dagen slut. Nästan iallafall.

 

 

Incheon. Ren. Snygg. Färgskalan är grå/stål. Luftig. Halvbra utbud av affärer och restauranger. Bra men hade hoppats på ännu mer. Så nu följer en lista på favoritflygplatserna i världen:

 

1) Changi Airport Singapore - mest utbud, mest att göra, sjukf effektiv - alltid halvvägs till staden när man på andra flytplatser svär över att baggaget aldrig kommer

 

2) Chep Lap Kok Hong Kong - ser fantastisk ut. Storslagen. Öppna ytor. Mästerverk av Norman Foster. Bra utbud men inte i klass med Singapore

 

3) Beijing Capital Internatinal Airport - Norman Foster. Ännu vackrare än Hong Kongs. Kan stå och titta på taket i veckor.

 

4) Schiphol Amsterdan - bra utbud. bra plats att mellanlanda på.

 

5) Haneda Tokyo - Narita är den större av Tokyos flygplatser men Haneda den trevligaste. Och närmare staden. Shoppingområdet är designat som en gammal japansk by. Stencoolt.

 

Frankfurt, Miami, Incheon, Shanghai är också bra medan jag fullkomligt avskyr stökiga och trånga Heathrow samt den delen av Charles De Gaulle utanför Paris som flyger ifrån.

 

Chauffören som kör oss från föygplatsen i Osaka till Kyoto pratar med oss större delen av tiden. Och den här gången gillar jag det. Från Okinawa och bosatt i Kyoto lär han oss en hel del om Japan som man inte hade hört annars. Att många säger "okini" och inte "arigato" (tack) i västra Japan (Osaka och Kyoto) och att det var en kulturchock att lämna laid-back-stilen på Okinawa för mainland-Japan. På Okinawa betyder inte mötestiden 10:00 att man dyker upp då medan man alltid kommer redan innan den utsatta tiden i Osaka. Annat var att Osaka är känd som handelsstad och att deras hälsningsfras betyder ungefär "hur går affärerna?". Kul småsaker.

 

Skönt att var tillbaka i Japan. I Kyoto. 1 vecka på samma ställe väntar.

 

 

Förstår inte många ord koreanska. Några maträtter och inte så mycket mer än så, men vi hör skillnad om någon pratar koreanska eller om de pratar japanska eller kinesiska. Sydkoreanska gangsterfilmer och skräckfilmer har varit ubertrendigt bland filmnördar de senaste 10 åren och en överkonsumtion av dessa gör att man lär sig lätena och tonerna i språket. Däremot är det svårare att se skillnad om de är koreaner eller om de kommer från något av grannländerna. Tycker vi.

 

 

Tappra försök att göra så lite som möjligt idag. Och ha semester på riktigt helt enkelt ... Bra start med poolhäng fram till lunch. Följt av tunnelbana till Coex Mall i Gangnam för att gå på bio. Fan det går att ta det easy om man verkligen anstränger sig. Men det får inte bli en vana :)

 

 

Dawn of the Planet of the Apes. Gillade förra filmen. Gillar originalet med Charlton Heston som fan. Tycker till och med att Tim Burtons version för 10-talet år sedan är godkänd. Så jag är kanske för apifierad för att ge objektiva åsikter. Men nya filmen är en av de bästa filmerna jag sett i år. Storyn innehåller onekligen en del klichéer och det finns karaktärer som är väl steoretypa, men atmostfären, miljöerna, actionsekvenserna och aporna är på hög nivå. En scen precis i början av filmen när aporna jagar en hord av hjortar är magnifik. Rekommenderas. 

 

 

 

Får in ett tempel mittemot gallerian innan vi går över gatan för att prova Park Hyatts Super Potato-designade bar. Nere i källaren. Nedtonat på gränsen till mörk. Bardisken i sig lyser dock likt något som Phillipe Starck hade kunnat designa. Här skulle jag kunna sitta varje dag. Det är söndag och klockan är bara straxt efter 18 så inte mycket folk på plats. Bartendern Justin Lee (vi fick ett visitkort med hans namn) är frenetiskt entusiastisk på ett härligt sätt. Han vill förklara allt om drinkarna. Åsa äter en tempura-maträtt medan jag fokuserar på alkoholen ... Provar Soju som är en koreansk typ av vodka gjort på ris. Jag var rädd att den skulle smaka som saké vilket jag tycker smakar blä, men det här hade en mjukare och sötare smak. Blir förtjust faktiskt. Mersmak. Måste köpa hem på något sätt. Oklart om alla Soju smakar lika bra dock.

 

 

 

Seoul är betydligt backigare än vad jag hade trott. Jag förväntade mig en relativt flack stad men det är rätt många och branta kullar som går mellan raksträckorna. Inte San Francisco men tillräckligt för att det ska ge lite extra träningsvärk dagen efter. Så idag är kroppen stel när den ska upp på morgonen. Stel som en jävla pinne. 

 

Hotellet ligger i utkanten av en stor park som heter Namsan. So far so good. Men för att komma fram till hotellet från utanför parken krävs att man går upp för att ett antal långa branta trappor. Vi sa redan första gången att efter fyra dagar kommer vi att hata dessa trappor. Iallfall när vi ska tillbaka från en lång dag på stan. Det har gått en dag och hatet har redan ett ansikte - trapporna ... Hotellet har visserligen gratis shuttle-bussar som går bland annat till närmaste tunnelbana, men det finns gränser för hur mycket man kan vika ned sig. Då är vi hellre irriterade på trapporna.

 

 

 

Vi åker några tunnelbanestationer norrut för att titta på Bukchon Hanok Village - ett område med gamla traditionella sydkoreanska hus. Smala gränder, branta backar, ibland förvirrande svårt att hitta rätt - men framför allt mysigt. Jag får lite Kyoto-känsla. Eller möjligen en koreansk version av de röda kåkarna på Södermalm - fast ett större område.

 

 

Vi går vidare i det närliggande Samcheong-dong vilket förmodligen är vårt favoritområde i staden. Fullt av gallerier, caféer, restauranger, konstmuseer, coola butiker. Promenadvänligt. Trendigt - det vill säga jag trivs ... Fikar på ett avskalat designat cafe och möter det som kanske var de enda svenskarna vi såg på hela tiden i Seoul. En bokhylla på fiket har fullt av gamla Wallpaper-tidningar vilket känns lite kul då hela stället andas precis den typen av ställen som de brukar rekommendera i sina guider. Coolt.

 

 

 

 

Hotellfrukost. En av de bättre bufféer vi har haft. Västerländskt och asiatiskt. Snyggt uppdukat. Fräscht. Mycket av allting. Snabb och vänligt service. De hade till och med en egen barista som fixade allt kaffe och te enligt beställning. Gillade även att de hade små perfekt grillade oxfilébitar vid en köttstation. Underbar start på dagen.

 

 

4 nätter och 3 dagar i Seoul. Helt ny stad och nytt land. Betyder bara en sak. Hårdkörning i bastuvärmen utomhus. Vill hinna med mycket ... Inleder dock med att ta en lugn stilla promenad genom hotellets enga fina skulpturträdgård. Men sedan blev det inget lugn innan sängen 16 timmar senare ...

 

 

Tunnelbanan hit. Tunnelbanan dit. Promenad norrut. Promenad åt andra hållet. Kort vätstestopp. Och så kör vi igen. 37 grader varmt. Fuktigt. Sa jag att jag tog långbyxor på förmiddagspasset. Big fucking misstake. Mörka tätt vävda jeans. Vet fan inte vad jag tänkte på men det var vidrigt. Det var till och med så att den här dagen kallas för chobok vilket är startdagen för den hetaste delen av sommaren. Den dagen ska man av tradition äta samgyetang vilket är kycklingsoppa. Så alla matställen som serverar det har kö ut på gatan denna dag ...

 

 

Staden är visserligen stor och utspridd men den är också lätt att navigera i. Tunnelbanan funkar nästan överallt. Bara att köpa ett kort och fyll på den med pengar så är det bara att "klicka" i spärren och åka. Ibland får man byta linje några gånger för att komma fram men även det är enkelt. Varje station har en "digital view-skärm" som är en pekskärm där det alltid finns kartor över tunnelbanesystemet samt allmän turistinformation och karta över det närliggande området ovanför stationen. Det borde finnas i Stockholm också. 

 

 

Varje station har också montrar med gasmasker och annat nödvändigt in-case-of-emergency. Bär mask i händelse av gasattack, kemisk, biologisk eller radioaktiv attack. Sydkorea har ju aldrig uppnått fred med Norkorea - det är endast vapenuppehåll ... Landet lägger desstuom 15% av de statliga utgifterna på försvar och har en av de högsta per capita-antalet individer som är militärer av alla länder. Så hotet finns alltid där även om jag är osäker hur mycket gemene man verkligen tänker på det.

 

 

Seoul är modernt, effektivt och high-tech. Men det finns fina historiska attraktioner att se även här och staden har några gröna guldkorn. Bland annat har de strömmen Cheonggyecheon vilket måste vara en av de bästa moderna urban planning-skapelser jag upplevt. Slår High Line i New York. Fram till 2005 var vattendraget begravt under mark och stora tunga vägar, men så beslöt man att ta bort vägarna som täckte strömmen. Idag är det en 11 kilometer lång öppen gångväg nedanför övriga marken i centrala Seoul med vattnet som kluckar intill gångstråket. Helt fantastiskt. Vi gick 3-4 kilometer av denna gröna oas i det annars hårt trafikerade Seoul. 

 

 

Kejsarpalats. Skrapor. Lite shopping. Gangnam. Tunnelbana. Gå. Svettas. Kul. Trött. En höjdpunkt är den helt nyöppnade Dongdaemun Design Plaza. En jättelik byggnad som ser ut närmast som ett rymdskepp från något Star Trek-avsnitt. Designad av Zaha Hadid som kanske är den hetaste arkitekten av alla just nu (gjorde bland annat simhallen till OS i London). Det här är nästan Guggenheim-Bilbao-nivå. Inte riktigt dock då den kändes mer banbrytande men det går inte att sluta titta på verket. Den rymmer allehanda som rör konst, design och musik. Affärer, muséer, utställningar, restauranger. Lite som kulturhuset men en miljon gånger roligare ...

 

Avslutar den långa dagen med att ta kvällsdopp i utomhuspoolen i den nu lagom varma Seoul-natten. Poolen har öppet till midnatt och vi är inte de enda som kopplar av till nära tolvslaget. Skönt. 

 

 

Flygdag. Som alltid sorligt att lämna men bara någon timme efter ankomst till nya platsen är det andra historia man inte tänker vidare på. Tur vi funkar så.

 

Inleder med kort 20 minuters morgonpromenad till Old Summer Palace. Stor grön park med ruiner av det gamla sommarpalatset. Och ruinerna är mestadels bara mindre stenhögar utan att det går att urskilja vad det en gång var. Men parken är fin och gåvänlig. Och stor som hela Djrugården. Vi hinner bara gå igenom en liten del. 

 

 

Lämnar vid lunch. Hej då rummet. Hej då fantastiska hotell och underbart vänliga personal. Bil till flygplatsen. Blir tagen på nytt av flygplatsen. Vilket tak. Njuter. Hur bygger man sånt här. Slår de flesta historiska attraktioner i staden. När vi växte upp brukade man säga att "allt är så stort over here" och då menade man USA. Nu är det Kina och Asien (och några oljestater) som står för "allt är så stort over there". 

 

1,5 timmes flight till Seoul med sydkoreanska Asiana. Första gånger vi flyger med dem. De har vunnit eller kommit högt upp på många listor över bästa flygbolag senaste åren. Flighten är fort kort för att vi ska få någon riktigt uppfattnig om Asiana. I väntan på att flighten ska bli klar för avgång spelas en instrumentalversion av Tysklands nationalsång. Om det har att att göra med VM-guldet eller om det alltid gör det är oklart. Lite märkligt känns det hur eller hur. Varför spelar ett sydkoreanskt bolag tyska nationalsången innan start? För det tur med sig eller nåt?

 

Läser Korea Times och Korean Herald. Alla länder måste ha tidningar som heter Times och Herald. Verkar vara naturlag. Fox Movies ska bygga en temapark i Sydkorea. Först ska dock en i Malaysia byggas klart och öppnas. Samtidigt bygger Disney en park utanför Shanghai som är tänkt att öppna redan 2015. Det finns redan temaparker av Disney och Universal Studios i Tokyo, Osaka, Singapore och Hong Kong. Stor marknad. Stora planer.

 

 

Flygplatsen Incheon ligger över 10 mil från Seoul. Likt Asiana har Incheon vunnit flera priser som bästa flygplats på sistone. När vi har använt den på vägen härifrån också så ska jag göra min egen TOP10-flygplatser-lista. Färden till hotellet tar någon dryg timme. Mörkret lägger sig på vägen in från förorterna in till staden. När vi åker över Han-floden mot norrsidan av staden är det bilar och skyltar som står för ljuset. Tänker på den lysande koreanska skräckfilmen "The Host" där ett stort odjur bor i Han-floden och käkar människor på löpande band.

 

Shilla Hotel. Helt nyligen totalrenoverat. Nytt är kul. Golven blänker. Tekniken är ny. Badrummet är stort och snyggt. Vi blir uppgraderade eftersom som det först har råkat ge oss ett rum med separata sängar. Det här är verkligen Samsungs hemland. Samsung-TV:n i rummet är 65-70 tum. Eller är den ännu större? Har alla större finare hotell deals med de inhemska tv-tillverkarna? 

 

 

 

Slömorgon. Massage straxt innan lunch. Hotellets Spa ligger två trappor ned under lobbyn. Total Zen. Nedtonat ljus på gränsen till mörkt. Stilla. Perfekt snygg inredning. All stress någonstan utanför murarna. Eller ovanför marken. Perfekt avslappnande musik i gammaldags kinesisk stil. Vaggas halvt till sömn redan i väntan på massösen. 

 

 

Massagerummet. Eller ska jag kalla den sviten. Eller paviljongen. Hur eller hur är den totala ytan för mitt personliga massagerum förmodligen större än vår lägenhet hemma. Först någon typ av hall där jag byter om. Sedan ett rum med badkar.Sedan en gång med duschrum på ena sidan och toalett på andra sidan. Och slutligen massagerummet. Ja plus något separat rum där massösen värmer handdukar. Galet. Galet härligt. Massageb är hård och välgörande. 

 

 

Åker tunnelbana till downtown. Lama Temple i nordöstra delarna av centrala Beijing. Tibetansk buddhistiskt tempel. Välrestaurerat. Fint. Men lite för mycket folk för att få rätt avslappnad stämning. Går snart in i tempel-fatigue-mood men några till ska vi fixa ..

 

 

 

Åker vidare. Sanlitun Village. Några stationer sydöst om Lama Temple. Plus en lång hemsk promenad i tryckande hetta och stengrå smoghimmel som målar halsen med hela Beijings avgaser. Dessutom går vi fel först och så blev det 40 minuter extra i helvetet. En felsväng på Beijings oändliga boulevarder och kilometerlånga kvarter kan vara förödande ... Första gången på den här resan till Beijing som luften verkligen kändes riktigt hemsk. Luften har i övrigt faktiskt varit över förväntan och himmeln har till och med varit blå nästan halva tiden ...

 

 

Sanlitun Village. Moderna Beijing. Moderna affärer. Galleria som går både utomhus och inomhus. High Street moden i södra delen och luxury brands i norra delen. Plus massa matställen överallt och det förbannat coolt avskalat designade hotellet The Opposite House. Där måste vi bo någon gång. Generellt är jag rätt ointresserad av att gå runt i gallerior eller att överhuvudtaget shoppa i Beijing - det kan vi göra på andra ställen. Men kul ändå att se hur samtida Beijing ser ut och fungerar. 

 

 

På vägen hem dundrar det loss. Ösregn som det bara kan regna utomlands. Vi blir stående med hundratals andra vid utgången till vår hemtunnelbanestation. Stationspersonalen delar ut ponchos till alla som vill. 45 minuter går och det regnar och åskar fortfarande så hårt att det bara går inte att promenera de 10 minutrarna till hotellet. Vi springer 15 meter i ponchos till en McDonalds och blir ändå plaskvåta. Så mycket regnade det. Tillslut lättar det upp men vattnet går fortfarande upp till knäna vid flera övergångsställen. Fascinerande ändå hur det kan bli så mycket vatten på så kort tid.

 

 

 

 

Facebook är blocked. Twitter är bocked. Men inte Instagram. Känns lite ologiskt. Och sedan någon gång under 2012 är New York Times blocked efter att de skrev en artikel där det antyddes att individer i närheten av Kinas högsta ledare hade tjänat pengar på att stå honom nära. Dessutom kommer jag inte in på bloggar som ligger på Blogspot heller så även det kanske är blocked. Jag får klara mig utan några dagar men det stör ändå ...

 

 

Vi åker på en privat tur via hotellet till 798 Art Zone i östra utkanten av Beijing. Vi åker helst runt själva via kommunala medel men det här ligger utanför tunnelbanenätet och det verkar för omständigt att ta sig dit via buss. Så bil med chaufför och guide. Egentligen gillar jag inte guider - jag vill får göra saker i min takt och dessutom orkar jag aldrig lyssna ändå. Men den här kinesiska guiden var riktigt bra. Född och uppvöxt i Beijing och guidat i över 30 år och hon talade en imponerande bra tydlig engelska. Egentlligen var det inte för de insikter om Art Zone som jag gillade henne - jag gillade henne för att det blev några timmars roliga pratstunder och för att hon hade ett härligt trivsamt sätt. Som alla kineser som läst engelska på universitetet har de fått ett engelskt förnamn vid sidan om sitt kinesiska namn - vår guide heter Jennifer.

 

 

798 Art Zone är ett gammalt fabriksområde som gjorts om till konstnärsområde. Från början var det nog mer av hang-out för lokala konstnärer men nu är det big-time gentrified och rätt turistigt. Major players som Pace Gallery som har gallerier i både New York och London finns exempelvis här. Men det är ändå väldigt mysigt och kul. Säkert ett 50-tal gallerier (kanske mer) och en hel del roliga mindra affärer och restauranger trängs. Vi var där i tre timmar och vi kunde säkert ha gått omkring 1-2 timmar till utan att få tråkigt. Klart värt ett besök om man gillar konst.

 

 

 

Vår guide tar gärna på oss när hon ska visa att vi exempelvis ska svänga. Lägger handen på armen eller axeln. Bara små rörelser. Jag har alltid tänkt att kineser (eller asiater generellt) inte riktigt gör det, men vi har också sett betydligt fler (mest unga då) som håller om varandra på gator eller i tunnelbanana. Kanske har det varit så även tidigare utan att vi märkt det eller så är något på väg att ändras.

 

 

 

Brevid 798 ligger 751 som är ett något nyare område men med fokus på framför allt fashion och design. Insprängt här ligger en gammal rostig elstation vilket ger en jävligt cool kontrast mot bland annat en till synes trendig uteservering som ligger bredvid. Tufft.

 

 

 

På kvällem kan vi kan inte låta bli att dricka lite Argentinskt vin till maten som en hyllning till att Tyskland slog de i finalen. Segerns sötma smakar mumma ...

 

VM-guld, VM-guld, VM-guld, VM-guld, VM-guld ...

 

Vilken galet dygn. Fotboll halva natten. 7-timmars äventyr i 36-gradig värme. Mat och drinkar vid den Zen-liknande uteserveringen på hotellet. Vilken start på den första riktiga hela dagen på resan. Beijing. Semester. När fan vi ska hinna sova har jag ingen aning om. Men sova är för verklingar så det får bli någon annan gång

 

Inför-matchen-uppsnacket pågår redan 2,5 timme innan matchen. Kanske har det pågått hela dagen. CCTV5. PÅ kinesiska. Behöver inte förstå. Bilderna talar för sig själva. Nu lämnar spelarbussarna hotellet. Highlights fram till finalen. Nedräkning. Ont i magen. 

 

Pokalen levereras till matchstart i en specialdesignad Louis Vuitton-väska beställd av FIFA. Fan va coolt. Jag undrar ändå vem som betalar vem. FIFA eller LV. 

  

Finns ingen bra stol att följa matchen i så jag står i 120 minuters matchtid plus pauser mellan 03:00 ch 06:00 på morgonen. VM-guld. Seger. Wow. Men det satt långt innen och det var sjukt nervöst. Argentina hade ändå ett antal chanser att göra 1-0. De kanske borde ha gjort mål. Men sett över hela turneringen var Tyskland bäst och förtjänade att vinna turneringen. Försöker övertala Åsa att segerbada efter matchen i hotellets damm men det går sådär. Och tur är väl det. Solen går upp och syrsorna börjar spela i takt med prisceremonin. Dags att sova. Någon timme eller två.

 

China Daily har en artikel om att Kina kan ta över VM 2022 och Qatar förlorar det. Det är nog en hel länder som gärna slåss om det ifall Qatar stryks på grund av mutmisstankarna. Det låter dock otroligt att det skulle ske. Kina skulle säkert leverera arenor och infrastruktur för ett VM.

 

  

Tunnelbanan till Temple of Heaven. Tre olika linjer. Knappt en timme totalt. Vet inte om jag ser en enda västerlänning på tunnelbanan. Skönt. Det är ju vardagen vi vill fly från. Åker inga turister tunnelbana eller försvinner klicken västerlänningar bland de miljontals kineserna? De flesta turister åker säkert arrangerade turer eller taxi. Men vi gillar tunnelbana. Det kostar 2 Yuan (ungefär 2 kronor) per person vart man än åker. Varför man ska ange i automaten vart man vill åka är därför lite oklart. Hur eller hur - det är billigt, lite i kul i rimliga mängder och oftast rätt effektivt.

 

Temple of Heaven ligger en bit söder om Förbjudna staden. På kartan ser det ut som en 10 minuters promenad men när enskilda kvarter kan var kilometerlånga kan det visa sig vara betydligt längre än så. Detta är kanske den sista stora attraktionen som vi inte har gjort på våra tidigare Beijing-resor. Det är en en stor park med ett antal tempel och andra byggnadsverk. Och grönska. Beijing är mycket betong, vägar, bilar men samtidigt också ett flertal väldigt stora parker. Dessa lungor behövs verkligen. De är dessutom ofta fantastiskt härliga och fridfulla att gå i. Undantaget är när hela Beijing samtidigt bestämmer sig för att invadera parkerna. Och det händer. Då blir det trångt och i värsta fall olidligt. 

 

 

Huvudattraktionen är "Hall of Prayer for Good Harvest". En stor rund byggnad i rött, gult och blått. Det är i princip alltid de färgerna som gäller i Kina. Man vet aldrig när man svänger runt hörnet för att se en berömd attraktion - ska den leverera eller blir det bara pricka av. Den här levererar. Den är fantastisk. Vi går runt flera varv. Wow faktiskt. 

 

Solen steker. Luften är tung att andas. En trappa upp till en bro över vägen gör att det känns som en astmaattack utan att vi har astma. Vi dricker vatten. Vi går på Starbucks för att få svalka. Vi fortsätter. Nanlouguxiang. Hutong omgjord till shoppinggata. Var härligt mysig förra gången men nu är det lite för mycket folk. Åker hem. Vilar. Nån timme.

 

Äter i hotellets lounge. Drinkar utanför i mörkret framför en stilla damm. Magiskt mysigt. Bestialiskt dyrt. Men det är värt det. 

 

Avslutar med mitt All-star lag för VM:

Neuer - Blind, Silva, Hummels, Lahm - Mascherano, Rodriguez, Kroos - Muller, Messi, Robben 

 

 

 

Sover större delen av flighten. Plockar aldrig upp seriealbumet. Ser inga filmer. Lyssnar på musik med hörlurarna är det enda. Ungefär som vanligt. Aldrig ro att göra något annat.

 

 

Landar vid lunch på Beijings fantastiska Norman Foster-designade flygplats. Långa svepande kurviga tak och härliga öppna ytor. Bara major players med tunga ambitioner att bli bäst i världen har råd och kapacitet att bygga den här typen av mästerverk. Loggar på mobilen så fort det går. Holland slog alltså Brasilien i 3/4:e matchen. Trodde Brasilien skulle kriga ihjäl sig för att återfå någon form av heder. Det gjorde de tydligen inte. Eller så räckte det inte.

 

Svisch svisch och en 45 minuters biltur senare är vi framme på hotellet. Aman Resort at Summer Palace i utkanten av nordvästra Beijing. En av de allra bästa hotellen vi bott på. Nu tillbaka. Låt hotellet leverera igen. Kyld Champagne väntar på rummet. Börjar bra även om jag inte är något större fan av Champagne. Har aldrig lyckats fastna för smaken. Men känslan av firande är ändå oslagbar när flaskan står i en ishink. 

 

 

Avnjuter te och en kort kalligrafisession på hotellet. Dagliga ingår-i-priset-aktiviteter. Dämpat ljus. Mörka träslag. Glest med människor. Avslappnande traditionell live-musik i bakgrunden. Zen. Semester. Asien. Ni Hao överallt. Kina. Eller kanske snarare oasen i den härliga galenskapen Beijing. Stanna tiden. Nu!

 

 

Går en promenad och handlar lite förnödenheter på en närliggande 7-11. 36 grader. Solen värmer typ. Rätt härligt ändå. Nej fel - underbart menar jag. 

 

 

Fortsatta traditioner. Bygga lego på rummet. Tar en kniv för att få upp den besvärliga förpackningen. Slinter. Ett rejält jack senare i pekfingret och blodvite uppstod. Vissa saker borde man lärt sig redan som treåring. Som hur man handskas med knivar. Eller kanske snarare hur man inte gör. Känner mig som kungen av klantighet. Ett hack i fingret är inte hela världen men den kunde ha åkt in i magen istället. Öppnar en spritflaska i minibaren och tvättar såret.

 

Lägger oss redan vid 21-tiden. VM-finalen börjar vid 03:00. Sover i tyska tröjan. Laddar sovande ...