matsfranzen

Juldagen är sista juldagen här. På annandagen har de mest spåren av julen försvunnit. Nyårsdekorationerna åker fram. Tre jular har vi varit här men inget nyår. För dåligt ...

 

Det är verkligen magiskt vakna varje morgon och blicka ut över panoramavyn över staden. Går inte att tröttna på. Går inte att ta in hur långt staden sträcker sig. Vaknar jag på natten - och det gör jag varje natt då jet-lagen lär hålla på till vi ska åka hem - så måste jag bara gå upp och sätta mig någon minut vid fönstret.  

 

Åker till Tomigaya. Västra Tokyo straxt norr om skräniga Shibuya. Men en helt annat värld än Shibuya. En up-and-coming stadsdel med låga hus och där det är tyst och folkfest när vi går fram på "deras main street" Moncocle har butik här vilket tyder på att området har tydlig coolhetsfaktor. Och på sätt och vis är området i den roligaste fasen just nu - en härlig mix av små trendiga butiker och caféer blandas med klassiska hantverksbutiker där det  tillverkas handgjorda tatami-mattor. Mysigt känsla.

 

Vi går på Fuglen vilket är ett mindre café från Norge designat i retroskandinavisk anda mitt i Tomigaya. Wallpaper och Monocle har hyllat stället och enligt tjejen i Monocle-butiken ska de öppna filial i Brooklyn snart. Och mysfaktorn omfanar oss direkt vi öppnar dörren. Småtrångt. Vintage (lite som String hemma men mycket mindre). Trevlig personal. Åsa beställer glögg och den kvinnliga bartendern/baristan förklarar hur förbam svårt det är för japanerna att försöka få till "ö" i glögg.

 

 

Fikar. Dricker eftermiddagsdrink. Äter. Timmarna försvinner. Tillbaka på hotellet. Ska vila lite. Sover från 20:30-tiden fram till 8-tiden dagen därpå. Jag har bara sovit 4-5 timmar per natt på grund av jet-lagen och nu sa kroppen ifrån. Jag vill vila!!

Åsa vill sova för alltid. Jag vill ut. Möts halvvägs. Morgonjogg runt Imperial Palace parken. Jag brukade alltid försöka jogga utomhus förut när vi kom till en ny stad. Man får ett nytt visuellt perspektiv på staden. Och det känns som man bor där på riktigt. New York. Paris. Rom. Milano. Singapore. Washington. Orlando. London. Säkert några till. Men aldrig i Japan. Senaste 7-8 åren har jag haft diverse problem med fotledenna så har varit svårt springa på för orda underlag. Därav mest löpband.

 

 

Kylig 15 minuters promenad till parken. Fryser. Börjar trevande springa. Vattengraven på ena sidan och Marunouchis skyskrapor på andra sidan. Värmen kommer på några få minuter. Det otränade överdrivna flåset också .. Känslan av att så här är det att bo här på riktigt kommer också även om det är en delvis falsk känsla. Hotellfrukostar, städare som fixar allt, utsikt över hela Tokyo ingår inte om man bor här någon tid. Om vi inte vinner fruktansvärt mycket pengar. Hur eller hur - den knappt 5 kilometer långa rundturen är härlig. Och jobbig på samma gång. Gammal är jag. Skruttig också.

 

 

Gillar verkligen rummet. Här kan jag bo i månader. Få rum har en sådan känsla av hem. Borden känns mer som bord man sitter och äter vid framför tv:n än de skrivbordsliknande borden som de flesta rum har.

 

Drömmer om bambu. Kräver bambu. Kyoto har smittat mig med en livslång sjukdom. Och House of Flying Daggers också. Lugnet. Åtrå. Vinden som får de att svaja stilla. Sagoskog. Medicinen heter Kamakura. 1 timmes tågtur söder om Tokyo. 30 minuter söder om Yokohama. Bara att få åka tåg gör det värt resan. Bra att åka tåg också för att lära sig uttalen på stationer och städer. När de ropar ut en del platser i högtalarna och betoningen läggs annorlunda fattar man först inte vad det är för station de pratar om.

 

 

Vi har gjort Kamakura en gång tidigare men bara en mindre del av staden. Kamakura är Kyoto light. Fylld av tempel och gamla mysiga traditionella japanska hus. Trädgårdarna går i lite samma still men ligger en bit från mästerverken i Kyoto. Vi har kollat upp ett tempel med en mindre bambskogsdunge som vi inte gjort förut. Den levererar. Magin lever. Flying Daggers på riktigt. Mersmak. Skogspromenaden tar bara några minuter. Men ändå.

 

Staden ligger vid vattnet och överallt finns det skyltar som talar om höjden från havet och samlingsplatser om tsunamin kommer. Det här ingen lek. Lätta rysningar. 

 

 

 

Breaking news. Den första manliga riksdagsledamoten i Japan som planerar ta ut pappaledighet är här. Kenzuke Miyazaki 34 år gammal. 

 

Hade med ett knäckebrödspaket hit för att kunna äta på rummet ibland. Tycker jag ätit en jävla massa brödskivor men halva paketet är fortfarande kvar. Det känns som det kommer nya skivor hela tiden. Magi. Pojken med guldbyxorna. Mats med knäckebrödbyxorna. Det spökar i Tokyo?

 

Julafton. Tomteluva på. Enligt vår egen familjetradition har jag alltid tomteluva på mig på julafton utomlands. Tokyo. Miami. Singapore. Ner York. Hong Kong. Sydney. Singapore var ju rätt varmt med mössan i dryga 30 grader men vad gör man inte för traditioner och fin julstämning.. Vid det här laget kan det till och med betyda otur att inte gå med mössan. Säger det som vet. Eller tror sig veta.

 

 

 

15-16 grader. Soligt och molnigt. Om vartannat. Tunnelbanan från hemstationen Toranomon till Omotesando. Gula linjen. Ginza Line. Lätt shopping i uberfashionabla Aoyama. Kanske min favorit-hood i Tokyo. Småskaligt men många undangömda guldkorn bland bakgatorna. Ibland på bakgator till bakgator nere i någon källare. Även med detaljerade kartor kan det vara svårt hitta rätt ibland. Hur eller hur - fler sjukt coolt inredda butiker per kvadratmeter här än någon annanstans i universum. Bra julklappapr-till-oss-själva-neighbourhood.

 

Och öl utomhus på julafton i solen kan inte vara fel någon gång. I t-shirt. Förbannat bra Pale Ale dessutom. Ge mig julafton i Tokyo varje dag. Forever.

 

 

Julklapp nummer 2. Vi går på massage på kvällen på hotellets spa. Hela Tokyo glittrar genom väldiga panoramafönster framför massagebänkarna. Spa-heaven. Älskar alla ritualer runt omkring. Fotbadet. Val av olja. Dricka te fast jag egentligen inte riktigt gillar te.

 

Synd bara att jag var så dåsig att jag somnade in efter bara några minuters behandling. Dvalatillståndet mellan vaken och sömn är sagolikt men rent sussande känns lite waste. Vaknar till. Somnar om. LIte för mycket sovande. Men men..

 

 

Takbar. Halvt inomhus. Halvt utomhus. Bra drinkar. Dyra drinkar. Åsa äter mini-wagyu-burgare. Salongsberusad. Lagom buzz. Japanerna bredvid tar bilder på sina drinkar. Ja jag gör också sånt. De tappar mobilen så den välter ut drinken. Shit happens i konstens namn.. De bor på Palace Hotel med utsikt över parken. Har funderat lite över det hotellet själv faktiskt. Ett av väldigt få som har balkong i Tokyo. 

 

Rummet. Nästa tradition. Bygga lego på rummet på julafton in på småtimmarna. Juldagen nästa ..

 

 

 

   

 

Tokys nya Olympiastadium är en lång on-going story. Zaha Hadid som designade bland annat simhallen till London-OS vann arkitekttävlingen i första läget. Kostnadsprognoserna stack iväg innan första spadtaget och efter många och långa diskussioner dumpades förslaget helt tidivare i år. Som alltid fanns det säkert andra politiska spel än pengar som avgjorde det. Hur eller hur - ny tävling under hösten och idag när jag slog upp Japan Times till frukosten fanns det en ny vinnare. Japanske arkitekten Kengo Kuma slog landsmannen Toyo Itos förslag. Tidsplanen är dock tight nu. Bygget borde redan ha påbörjats. Vinnande bidraget utlovar att arenorna blir klar senast december 2019. Hela hanteringen känns dock pinsamt för Japan då rygby-VM ska gå här 2019 och det var baserat bland annat på utfästelser att nya arenan skulle vara klar till dess. Så kommer det inte att bli .. Skulle stadion inte bli klar till OS2020 kommer det vara en hiskelig katastrof.

 

 

 

Våra närkvarter är döda idag. Känns nästan konstigt att promenera flera kvarter och ibland inte se en människa. Det är kejsarens födelsedag. Emperor Akihito fyller 82. Många har ledigt. Alla myndigheter verkar ha stängt. En av två dagar per år när man släpps in för närbilder på kejsarpalatset. Vi har gjort den förut så vi hoppar över det. 

 

 

Värmen från igår bortblåst. Ersatt av kall och fuktig kyla. Regnet hänger i luften. Straxt efter lunch hänger det inte längre .. Åker tunnelbana till Shinjuku. Stationernas station. 2 miljoner per dag åker här. En miljon uppgångar och passager men ändå lätt att hitta. Shinjuku var en favorit en gång i tiden men de senaste gångerna har vi tröttnat. Folk överallt. Butiker överallt. Pubar och restauranger överallt. Men ändå lite trist. Funkar bäst när det är mörk och det regnar. Total Blade Runner-känsla. Kakofonin av ljud, neon, tågen ovanför marken och berusade salary men på stadsdelens alla småpubar är så urbant det kan bli. Och varuhuset Isetan är kanske Tokyos bästa. Matavdelningen är enorm och det går att gå omkring och titta på delikatess-diskarna i timmar. Food as art. Haute cotoure inslagningar.

 

Läser August-vinnaren "Allt jag inte minns" av Jonas Hassen Khemiri. Hans första bok "Ett öga rött" tycker jag är en av de bästa svenska böckerna jag läst. Vilket språk. Vilka underbara formuleringar för att beskriva vardagliga funderingar. Och hur galna tankarna låter när någon annan läser dem. Jag ska bli tankesultan. Ler fortfarande när jag tänker på ordet tankesultan. Även denna gång briljerar han med ord. Någon har dött och ett pussel av människors berättelser gör att man bit för bit närmar sig vad som hänt. Och varför. Men man vet inte om det är en Rashomon-berättelse där bitarna inte hänger samman eller vad det kommer leda till. Och om varför ens är intressant. Om sorg. Om att alla är ensamma. Eller så vänder boken til l något annat. Jag gillar iallafall.

 

 

15 grader. Klarblå himmel. Sol. Allt vi behöver. Och så Tokyo på det. Vi badar i överflöd av små njutningar. Bara att lägga sig ned på en gräsmatta några minuter med solstrålar i ansiktet. 

 

Gör ett shinto-tempel. Trappan upp på kullen till templet måste var brantast i Tokyo. Benen är fortfarande stela efter flighten. Musklerna gör ont. Men det går. Det är inte Kyoto-kvalité på templet eller trädgården men gillar känslan av lugn oas mitt i storstadsjungeln. Tar ett till shrine av bara farten. Sanno Hie Shrine. En lång rad oranga torii-gates leder upp till området. Fushimi Inari light. Men där pågår det i flera kilometer.

 

Roppongi. Mori Art Museum i Mori Tower i Roppongi Hills-komplexet. Mori är en gigant inom real estate i framför allt Tokyo. De ligger bakom bland annat Toranomon Hills där vi bor och ett hundratal andra fastigheter i Japan och Kina. Grundaren Taikichiro Mori var ett tag världens rikaste man.

 

 

På 52a våningen ligger museet. Storslagen Takashi Murakami-utställning väntar. Pop-art. Mycket färger. Drogrusliknande hallucinationer. Inspirationer från manga och tecknad film. Extra allt. En av våra favoritkonstnärer. Stor stjärna som även gjort samarbeten med Louis Vuitton där hans mönster prytt deras handväskor. Utställningen är fantastisk. Höjdpunkten är en 100 meter lång målning uppdelad på fyra 25-meters väggar. Crazy. Ambitiöst. 

 

Äter. Dricker. Sover en timme. Kvällspromenad genom julskyltningen. Dricker lite till. 

 

 

Tillbaka på hotellet. En lapp och en citrusliknande frukt ligger på handfatet. Enligt traditionen tar man ett hett bad dagen när vintersolståndet innfaller och Yuzu-frukten ska då läggas i ned i badet för att bland annat avge en härlig doft och för att hålla influensa borta. Älskar överraskas när man kommer hem av sånt. Vi fyller badkaret och sänker ned frukten, Den doftar någonting mellan citron och grapefrukt. Härligt. Badar oss mot ljusare tider!

 

By the way är PixelMator en förträfflig photo editor-app för iPad. Enkel, snabb och riktigt bra funktioner. Gilla.

 

Toranomon Hills har såklart egen maskot. Så Japan..

 

Tåget från Narita till Tokyo Station är både magiskt och plågsamt segt. Efter 2 dygn och flera hundra mil genom natten tänker man att man är framme när planet landar. Och man vill framför allt vare framme. För man pallar inte en minut till. Narita Express (NEX) går obegripligt bara cirka 1 gång i halvtimmen och vi missar precis ett.. Taxi kan kosta flera tusen om man fastnar i köer och buss kan ta månader.. Så tåget alltså ändå. Väntan på perrongen är mitt i sin tortyrliknande långsamhet också ett ögonblick av förväntan. Vi är tillbaka. Semestern är här. Frihet. Drömmar. Allt vi älskar.

 

1 timmes tåg. 10 minuters taxi. Andaz Hotel i Toranomon Hills. Straxt söder om Ginza, mellan Shiodome och Roppongi. Ungefär. Valde hotellet delvis för att jag ville få bo in mig i ett nytt område och delvis för att det bara är ett drygt år gammalt och designat av Tony Chi. Nytt = kul och fräscht. Och Tony Chi.. Jag vet inte vilken division av störd hotellnördighet man spelar i när man börjar lära sig namn på de som designar hotell, men Tony Chi är fantastisk. Vi har bott på hotell som han inrett i Shanghai och Taipei och båda är bland de snyggaste jag bott i. 

 

 

Toranomon Hills är en skinande ny mixed-use skrapa. Kontor, hotell på 5 översta våningarna, restauranger, några få butiker och en utredel med egen trädgård. Designen i de publika områdena av komplexet är stramt minimalistisk eller lite sterilt beroende på smak. Rätt corporate. En del cool konst. Rätt corporate det med Kanske.. Jag gillar ändå känslan här.

 

 

incheckning på 51a våningen. Ingen riktig reception. incheckning sker sittandes vid stora mörkbruna rustiga träbord. Gillar informella känslan. Inkvartering på våning 49 med kick-ass utsikt mot Imperial Palace och Marunouchi. Rummet levererar. Känns som vårt hem efter bara några minuter. 

 

Världens bästa dusch är alltid den efter en långflight. Kan stå där för alltid i varmvattnet. Men är för trött för att stå tillslut. Tvungen att sova kort. Vi tvingar oss upp efter nån timme. Världen snurrar av trötthet men måste bara ut och ha semester. Tokyo nu kör vi!

 

 

Läst några recensioner om hotellet och att det ligger en bit från turistsiterna. De vet inte vad de pratar om. Vill du ha turistsiter åk till Kyoto elle Beijing. Tokyo handlar inte om det. De "stora" attraktionerna här är dessutom få och inte alltid wow. Tokyo är bakgatorna med hål-i-väggen barer, känslan av metropolernas metropol, exotism i att inte fatta va som händer och sägs, folkmyllret. Och tusen andra småsaker. Shoppingen och maten är väl turistattraktioner iochförsig och där levererar den maximalt. Alla områden har sina mysiga gator här även i kontorstunga Toranomon Hills.

 

 

 

"Jag kan flyga jag är inte rädd" ersattes idag av "jag kan flyga det är inte försenat.."

 

Vaknar flera gånger under natten av att hotellbyggnaden vibrerar lätt när några större flygplan går in för landning. Går upp och skiter vid halvfyratiden. Svårt somna om. Känns som jag har jetlag innan vi ens börjat röra oss österut. Hur fan lyckas jag med den?

 

Kvar i fortsatt Star Wars-rus. Laddar ned The Empire Strikes Back över natten till iPaden. Alltför länge sedan jag såg. De 4,6 GB via iTunes tar 13 timmar över segt wi-fi. Knäckte jag alla andras surfande också? 

 

 

Efter 1,5 dygn på flygplatser och hotell utan frisk luft tar vi en promenad genom ett närliggande bostadsområde. Väldigt närliggande. Kan inte va kul att bo med dånande jumbojetar i örat. Luften är härlig iallafall. Står still och bara andas ut och in ett tag. 

 

Flighten avgår i tid. 10,5 timmar genom mestadels mörker. Tittar på Rymdimperiet. Dricker vin. Äter för mycket varma rostade cashewnötter. Sover några timmar. Tiden går oväntat snabbt och inte ett gupp på hela flighten. Landar Tokyo 10:20 på måndag morgonen. Och bagaget fanns med.

 

 

 

Flyger man mycket så kommer det strula ibland. Så funkar det. Men man blir lika förbannad ändå när det väl händer. Somliga blir mer upprörda än andra. Jag är en av de som bli mer.. 

 

Intet ont anande vaknade vi på Radisson på Arlanda på lördag morgonen. Kjell (min bror) bodde också där på väg mot Hong Kong. Hans dag var bättre än vår trots att han satt på en seg 12-timmars flight större delen av eftermiddag/kväll.

 

 

 

Avgång mot Köpenhamn 1330. Blir 1350. Blir 1415. Mer försening och vi missar anslutningsflighten till Tokyo. Lätt oro. Kollar alternativa lösningar i mobil. Inga fler flighter med nåt bolag till Tokyo från Köpenhamn idag. 

 

Vi kan inte hitta något crew till flighten, hörs i högtalarna. Fuck. Nu går det åt helvete. Det förstår jag direkt. Sedan börjar soppan av delay på delay. Motstridig information. Ombokningar. Och nya ombokningar. Vid 1745 ställs flighten in. Vi får en ny flight söndag till Köpenhamn och ny Tokyo-flight söndag eftermiddag. Inte en jävla hotellnatt till på Arlanda. No fucking way. Det brinner till inombords och jag skriker både det ena och det andra vid servicedesken och kräver få åka med annan flight till Köpenhamn redan nu på kvällen. Vi får en 1830-flight men då tiden är tight måste vi själva hämta ut vårt baggage och checka in det på nytt. Självklart går det inte hitta något bagage och baggage-service-disken vet inte heller nåt.. Vi rekommenderas chansa gå på flight så kommer nog bagaget till imorn. Nog känns sådär..

 

Vi zig-zaggar mellan horder av andra mer eller mindre rasande passagerare. Förstår svårt informera alla om alla följder hela tiden då systemet med ombokningar på massa olika flighter måste vara svåröverblickbart. Men ändå - shit va det sög idag. 

 

Ett varv till genom security och bort till flighten. Bland skrik och bråk från fler som också vill på flighten kommer vi iväg något försenade till Köpenhamn. 

 

Köpenhamn. Hilton. Öl. Sova..

 

Mitt bland allt elände dyker det upp roliga moment också. När man fångar någon medpassagerares blick och båda rullar ögonen mot varandra om galenskapen. Vi hittade också en svensk tjej som var på väg till sin kille i Tokyo som vi "teamade" ihop med under dagen och kvällen i Köpenhamn. Mycket skratt blev det samtidigt som ilskan kokade både under och ibland över ytan..