matsfranzen

Norge. På morgonen i Naoshima får vi första rapporterna när vi sitter och surfar med mobilerna (ingen tv fanns på rummet). Då är det 7 döda i bombdådet och 10 döda på ön. Bara det känns ju helt ogreppbart hemskt. Och i Norge. Nästan hemma. Sedan dröjer det tills vi sätter på CNN 10 timmar senare på hotellrummet i Osaka innan vi får någon uppdatering. Då är totala dödssiffran helt plötsligt nästan 90 personer. Sånt här brukar vara svårt och verkligen ta in när man sitter hemma framför tv:n och nu på bortaplan i Japan är det ännu svårare. Svårt att förstå att en person ensam kan åsamka så mycket hemskheter. Och omöjligt att förstå hur någon kan omsätta sitt personliga hat till det här. Och hur kunde det pågå i flera timmar innan polisen kom? Deprimerande. Nyheten toppar alla sändningar även här. Japanska kanalerna verkar ha folk på plats Oslo.



Checkar ut från hotellet. Buss. Färja. Tåg. Tåg. Tåg. Vore det inte för två saker hade vi gärna tågat runt mer i Japan. För det är kul att åka genom de mindre samhällena. Risfält. Jordbrukssamsällen. Karakteristiska små japanska hus. Fridfullt att susa förbi eller igenom. Men det är dyrt att åka tåg och det är ett helvete att släpa på allt baggage. Ryggen skrek redan efter tre trappor med alla väskorna på färjan. Efter det fortsatte ryggens resa ett steg längre ned i skiten för varje tågbyte.


Shin-Osaka Station. Glömde regeln att alltid ha namnet på hotellet nedskrivet på japanska. Efter några minuters  domderande, kartvisande, gestikulerande med två olika taxichaufförer tror vi att de menar samma sak med Sano Regoa som vi menar med St Regis Hotel. Tror vi. Det löser sig alltid på något sätt. Och det blev rätt på första försöket.


St Regis Hotel Osaka. Nytt hotell. Knappt ett år gammalt. Det luktar fortfarande nytt. Nytt = senaste roliga tekniska hotell-lösningarna. Lamporna tänds automatiskt i rummen när man kommer in, touchpaneler styr öppnandet av gardiner och air-condition, toan spolar av sig själv så fort man reser på sig. Rummet är på 18e våningen med utsikt genom wow-höga panorama fönster. Tror fan det är de högsta fönster jag haft på ett hotell. Osakas urban landscape breder ut sig nedanför.



Osaka är Japans 3e största stad efter Tokyo och Yokohama med 2,6 miljoner invånare. Och världens 7e största Metropolitan Area med 18 miljoner (räknar samman Osaka, Kobe, Kyoto och förorter) invånare. Trots storleken är det inte någon traditionell turiststad. Undantaget av Osaka Castle är det nästan omöjligt att hitta några souvenirbutiker överhuvudtaget. Här bor, arbetar och äter folk. Och shoppar. Och har nattliv.

Vending machines är ju "the shit" i Japan. Överallt. I alla städer. I varje gatohörn. I tunnelbanan. I gallerior. I museum. Vi har fastnat för en kall Cafe Au Lait av märket Georgia som säljs i Colas vending machines.



Närområdet till hotellet känns business med många själlösa kontorsskrapor och breda gator. Trevånings-highways skär genom innerstaden. Lite sterilt men också urbant härligt. Men några minuters promenad bort börjar shopping och nöjeskvarteren. För varje kvarter väller det fram fler och fler människor från alla håll. Kulmen nås vid Dotonbori och Ebisubashi Bridge. Folklivet är i klass med Tokyos eller Hong Kongs. Neon. Partyn. Nattöppna butiker. Ljud överallt. Allting. Men det är alldrig jobbigt mycket folk. Och där finns även neonskylten Glico Man - en av Osakas mest kända landmärken. Coolt. Skylten kan bland annats ses skymta förbi ett flertal gånger i Ridley Scotts film Black Rain med Michael Douglas och Andy Garcia som delvis utspelas i Osaka.

Osaka by night. Saturday Night.