matsfranzen

 

Shinkansen till Hiroshima. 90 minuter söder om Kyoto. Osaka-Kobe-Okayama-Fukuyama. Framme.

 

 

08:15 den 6:e augusti 1945 jämnades stora delar av Hiroshima med marken när atombomben detonerade på 600 meters höjd. 120 000 dog direkt eller i följder av bomben innan 1945 var till ända. Det går ju inte att förstå. Hur länge man än tänker på det.

 

 

 

Vad som är fascinerande när man går i Peace Memorial Park och de mästerliga museet är dock den dubbla känslan av både människans hemska sidor och våra fantastiska sidor. Ondskan, storhetsvansinnet och vilja att förstöra men också den makalösa förmågan att resa sig och bygga upp på nytt. Parken är lummig, finstämd, grön och vacker och dagens Hiroshima är en modern storstad med en betydligt större befolkning idag än innan kriget. Och uppbyggnaden av staden började bara kort tid efter bomben.

 

 

Man måste vara rätt känslolös för att inte bli berörd av museet. Trots att det är ganska mycket folk där så är det åndå helt tyst undantaget av en sorgsen vacker musikslinga i bakgrunden. Ingen fotar. Inga barn som springer omkring. Hemska bilder på brännskador. 

 

Och man blundar heller inte för Japanernas egna vidrigheter och skurkroll. Massakern i Nanking av tusentals kineser och landets hemska patriotiska stormaktsdrömmar som kostade 3 miljoner japaner livet under kriget beskrivs också. Att släppa en atombomb över en bebodd stad kan aldrig vara rätt men världen hade levt i det hemskaste av krig under 6 års tid och Japan var inte beredda att ge upp på de villkoren som de erbjöds. Den världen som ledde till beslutet går inte heller att förstå. Allt känns bara hemskt och så var det ju.

 

Jag kände att jag hade något mänskligt ansvar att åka hit och se det här. Och tänka ett tag.