matsfranzen

 

Vi flög via Hong Kong och Cathay Pacific och deras lågprisbolag Dragon till Da Nang som ligger utmed östkusten mittemellan Hanoi i norr och Ho Chi Minh i söder. För mig var Vietnam innan vi kom hit fortfarande väldigt förknippat med Vietnam-kriget och kanske främst 80-talets krigsfilmer som utspelade sig här. Uppvuxen som min generation var med Rambofilmerna, Platoon och Full Metal Jacket och många till. Da Nang hade en stor amerikanskt flygbas som under en period hade så många militära flighter dagligen att det var "the busiest airport in the world". Vi körde nu bara igenom miljonstaden Da Nang på vägen från flygplatsen till vår destination Hoi An. Eller snarare, vår resort är belägen intill vattnet cirka 10 minuters bilfärd från den antika staden. Bilturen kantas av pågående stora hotellprojekt som slåss om plats med bästa beachläget. 

 

 

Likt Thailand och Malaysia har Vietnam turistifierats de senaste åren men jag tycker inte folk varit på så oss speciellt mycket och aldrig att de tjatade vidare när man sa nej. Jag kommer snarare komma ihåg att vi mötts av leenden och vänlighet överallt. Och spelar man Samuel Barbers underbart vemodiga Adagio for Strings som hörs i bland annat Platoon efter några dagar här så vill man bara gråta över kriget som invånarna drabbades av här för mindre än ett halvt sekel sedan. Landet är fortfarande en kommunistiskt enpartistat men kommersialism verkar frodas överallt.

 

 

Resortlivet vid havet. Vila vid poolen. Gå ett tag på stranden utmed oceanens brusande vatten. Dricka drinkar. Cykeltur bland risfält. Några drinkar till. Vila på rummet för att svalka av oss. Massage på hotellets spa. 

 

Nästan ingen badar i havet. Strande som hotellet ligger på fortsätter flera kilometer åt båda hållen men är näsan tom. Alla ligger vid någon av hotellets tre fantastiska infinity-pooler, Vi hamnar där vi med. Jag läser Jens Lapidus "Top Dogg" - alla andra leker med sin iPhone. Jag är gammal som staden Hoi An som kom till för 2000 år sedan. Flera asiater badar som vanligt med långärmade tröjor. Koreaner eller Japaner tror vi. Gissar de inte vill bli solbrända - så ljus hud som möjligt är det som gäller för en del asiater. Och bara européer och en och annan australier som äter utomhus på hotellets restauranger. Asiaterna behöveer inte skryta till hemmapubliken att de åt utomhus - det är ju bara galningar och solsvälta nordbor som gör sånt.

 

 

Hoi An. Antik välbevarad och magiskt charmig liten stad på cirka 70 000 invånare. En av Sydostasiens allra äldsta städer. Lite för krimkramsifierad och lite för många tutande mopeder och vespor överallt men ändå romantiskt mysig och snygg, Några timmars promenad bland gamla tempel, smala gränder och flera fina gallerier är en perfekt turistaktivitet. Bara man kunde få bort en del andra turister så skulle det vara ännu bättre.

 

 

 

Tycker alltid fina resorts borta i Asien har lokala artister som spelar musik på lite udda lokala instrument under kvällarna för middagsgästerna. Ofta är det rätt charmigt och även om melodierna kan vara lite enformiga så ger det en skön kulturelll klang åt kvällarna, Ibland är det mest segt, Här hade de bland annat varje kväll en ceremoni vid hotellets spa när de spelar på "Crystal singing bowls" samtidigt som en av de vietnamesiska tjejerna på Spa-avdelningen sjöng till. Det var så vemodigt vackert och stämningsfullt att jag blir lite tagen och rörd av hela ceremonin. Så 24 timmar senare stod vi där igenom lyssnade på samma uppvisning ...