matsfranzen

 

En regeringsombildning senare lämnar vi Sverige på fredagmorgonen. Flyger. Kort första flight. Inga bump. Köpenhamn. 4 timmars väntan. Går ändå rätt fort. Äter på steakhouse-restaurangen Mash. Gott. Köttbiten ligger givetvis som en sten i magen hela vägen till Tokyo men det var det värt. Sitter ett tag i SAS-loungen. Lätt flygnervositet under ytan. Bubblar men inte mer. Snart dags för långflighten.

 

 

Flighten mot Tokyo lämnar vid 16-tiden. Sitter på rad 1. Business-class genom SAS-poäng. Nice. Sängläge och allt det där. Ändå drygt 10 timmars flight. Livet i ultrarapid. Allt går långsamt. Även min hjärna känns trögare än vanligt. Allt är tråkigt. Lyckas tycka synd om mig själv fast vi är på väg på 4 veckors semester. Kräver en viss talang för det också. Tur jag är bra på något ..

 

 

Spelar ett småcharmigt plattformsspel i mobilen som heter "Dan the Man". Laddade ned för någon vecka sedan. Perfekt som distraktion. Annars orkar jag som vanligt inte läsa någon av böckerna jag tog med eller titta på någon av filmerna jag laddade ned. Slösurfar. Lite som vanligt alltså. Tittar ändå på "The Founder" på flightskärmen med Michael Keaton - en biopic om Ray Kroc - grundaren av McDonalds. Eller snarare han som gjorde franchise av bröderna McDonalds restaurang. Och sedan blåste dem .. Ganska bra. Intressant att det han fastnade för när han var på McDonalds restaurang första gången var framför allt hur effektivt och rent köket var. Kedjan byggde verkligen vidare på grundfundamentet från originalet.

 

 

Landar på Narita massa mil nordöst om Tokyo vid 9-tiden på lördagmorgonen. Först av planet. Viktig tävling att vinna. Känner mig patetiskt nöjd.. Flygplatsen är nästan folktom. Glider igenom immigration och customs på nolltid. Konnichi-wa och buganden överallt. Vi omfamnas av värme och service från himlen som vanligt. Myser. Känsla av att komma hem.

 

Tåg till Tokyo Station. Grå himmel. 30 grader. Lätt tryckande fuktig luft. Hotellet ligger 10 minuters promenad nordväst om stationen i kontorsområdet Otemachi. Vi rullar väskorna fram genom skyskrapstäta kvarteren. Svettas. Luktar redan skunk efter ett dygn på vift så gör varken till eller från ...

 

Hoshinoya Hotel. Öppnade för ungefär ett år sedan. Japan har en hotelltyp som heter Ryokan vilket är som ett värdshus i traditionell gammaldags japansk stil. Hoshinoya har gjort som en update av detta koncept och skapat en form av lyx-ryokan där man blandar det traditionella med nya designfaciliteter. Vi ska bara bo här en natt. Dyrt men det ser fantastiskt ut. 

 

 

 

 

 

Du tar av dig skorna när du kommer så förvaras de i ett skåp nere i lobbyn. Sedan går du i strumporna på tatami-golv genom hotellet till/från ditt rum. Magiskt promenad genom fantastiskt designade korridorer. Mörk belysning, ljusa träslag och mörka väggar som ser ut av vara av sten. Magisk känsla. Varje våningsplan har en egen lounge där man kan sitta och fika eller ta med sig japanska snacks och dricka till rummet. Mysig känsla. Servicen är äkta och på en absurt himmelskt nivå. På takvåningen finns en japansk onsen (bad i vatten från varma källor från under hotellet) och i receptionen finns en lite scen med traditionella uppträdanden på kvällen. Det känns helt genuint. 

 

 

Regnet öser när hela kvällen. Vi åker tunnelbana två stationer till Ginza och håller oss torra under varsitt stort paraply. Det är något speciellt när det regnar i mörkret på kvällarna i Tokyo. Det är en uttjatad beskrivning men visst fan är man plötsligt i filmen Blade Runner. Semestern har börjat..