Har just haft 48 korta men fantastiska timmar i Borobodur-området. Vi hade en drygt 2 timmars flight från Singapore till Yogyakarta på Indonesiska huvudön java. Jag tror inte någon turist stannar i Yogyakarta dock. Inte vi heller. Alla åker hit för att se storslagna 1000-åriga buddhisttemplet Borobudur 1,5 timme med bil från själva staden. Vi med. Kinesiska muren, Taj Mahal och Angkor Wat är Asiens största och mest berömda sevärdheter. Iallafall bland det historiska ikonerna. Borobudur kommer straxt efter dessa på listan. Inte yttersta eliten men nära på.
Borobudur levererade. Storslaget. Mytiskt. Vackert. Första kvällen precis innan solnedgången är det bara vi och några få andra turister där. Magi. Men det fanns mer som levererade på dessa 48 timmar. Hotellet Amanjiwo. Cykeltur genom risfält och mysiga byar. Promenad genom en galet vacker dalgång med dessa fantastiskt vackra risterasser i de branta sluttningarna. Och vi hann softa på rummet och vid poolen också mitt bland allting. Bra 48 timmar helt enkelt.
Vägen från flygplatsen är som den är nästan överallt i tätbefolkade Asien. Trängsel. Trafik. Mer motorcyklar än det finns invånare i norra Europa. Skräpigt utmed vägkanten och när man ser in mellan husen man passerar. Men plötsligt svänger vi av en större väg och nu är det risodlingar, kaffeodlingar, palmer. Och botom plantagerna är det regnskogar och vulkaner. Men motorcyklarna de försvinner inte helt ..
Amanjiwo hotell. Vi blir hämtade av hotellets egna bil och chaufför vid flygplatsen men när man ska in på området tittar de ändå efter bomber med speglar under bilen. Därefter öppnas bommen och bilen släpps in. Det small några bomber i Surabaya tidigare i år och när man slår upp dagstidningen ”Jakarta Post” är det artiklar på förstasidan om en inhemsk organisation med kopplingar till IS som förbjudits. Allmänheten vill ha hårdare tag och lagarna ger polisen rätt stora mandat att agera förebyggande. Vissa människorättsorganisationer säger för långtgående lagar. Risken att vara på fel plats vid fel tillfälle är som vanligt minimal. Men det sätter sig i bakhuvudet ändå.
Tillbaka till hotellet och dess förträfflighet. Wow. Servicen. Vår villa. Arkitekturen. Läget i en lätt sluttning nedanför några brant regnskogsklädda berg. Utsikten mot Borobudur från rummet och restaurangen. Maten. Poolen. Kanske mest den här magiska Aman-känslan. Alla i personalen vet som vanligt vem man är redan första gången man möter de. Hur kan pool-personalen veta vem vi är redan första gången vi kommer dit? Det här är inget all-inclusive-hotell men du skriver aldrig på någonting men det blir ändå rätt när du checkar ut. Fan vad jag skulle vilja vara med bakom kulisserna i 24 timmar. Prislappen för vistelsen matchar tyvärr njutningen .. Hur mycket fonder måste vi sälja när vi kommer hem? :)
Åker på en halvdags cykeltur i närområdet ensam med en guide från hotellet. Åsa softade på rummet. Vilken underbar frihet att glida fram bland odlingar, regnskogsstigar och små byar. Ljudkulissen är både av natur, byliv och muslimska böneutrop. Guiden är i sann Aman-anda uppvuxen i en av byarna bara någon kilometer från hotellet. Deras hotell vill alltid vara en förlängning av den lokala kulturen. Gillar det.
Vi stannar bland annat vid ett av cafeerna där världens dyraste kaffe produceras på bakgården. Det som görs via kattbajs. Kopi Luwak. 4000 kronor kilot. Katterna ser mer ut som tvättbjörnar än som våra katter.
Vi åker igenom en keramik-by. Provar att dreja inne hos en av de boende. Fan va svårt. Inga andra turister syns till men trots det kan alla som sitter på golvet och jobbar bra engelska. Och det gäller nästan alla vi stöter på. De kan fan bättre engelska här än i exempelvis turisttäta Barcelona eller Rom. Klart att turism spelar roll här och klart inte alla kan bra engelska. Men ändå. Annars är det som vanligt när man är ute och reser. Den globaliserade världen känns liten många gånger. Går man igenom ett risfält där föräldrarna sliter med grödorna så sitter deras 7-åriga barna och spelar mobilspel. Och man behöver inte åka länge i någon av byarna innan man ser en jättelik Manchester United-logga målad på en husfasad.
48 timmar var nästan perfekt ändå. En dag till hade varit skitkul men sedan hade vi fått tråkigt. Solen går ned redan vid 17:40 och sedan finns det inte så mycket att göra på kvällarna förutom hotellbaren eller hotellrestaurangen. Eller massage. Och det finns inte någonting i närheten heller. Några dagar är det härligt men jag vet hur vi är. Det lugna och sköna blir snabbt det långsamma och tråkiga.
Vänta glömde det viktigaste. Varje dag fyllde hotellet på en stor glasburk med kakor på rummet. Kakorna var många. Och de tog slut varje dag. Och jag åt inga. Vem i familjen är kakmonstret?
