Lördag 30 juli - sista dagen i Tokyo
Utsikten från hotellrummet
Sista dagen i Tokyo. Flighten till Singapore går vid midnatt. Saknar Japan redan innan vi lämnat. Mer att vi inte vill lämna Japan än Tokyo. 5 nätter i Tokyo känns rätt lagom, men hade velat åka till några platser till. Sapporo, Nara, Hiroshima och Okinawa. Bland annat. Nästa gång. Till jul? Eller kanske vänta lite till ... Vetifan om jag skulle vilja bo i Japan någon längre tid dock - underbart som resmål men jag kan se frustrationer om vi skulle bo här på riktigt. Språkbarriären, prisnivån och svårigheter att hitta bra västerländsk mat utan att break the bank. Bland annat. Men vi kommer att sakna toaletterna som vi alltid saknar från Japan. Värmeslingor i stolen anyone ...
Packar. Checkar ut vid lunch. Spenderar dagen i favoritområdena - Harajuku och Aoyama. Från shinto-tempel till wild teen-fashion till upscale grown-up shoppping. Använder Superfutures app-guide för att spåra upp några udda coola ställen. Butiker eller gallerier som vi nog aldrig hade hittat annars. Som "Center for Cosmic Wonder" på en bakgata en bit ifrån the main action. Vi går in genom något som ser ut som ett vitt garage, ut på en stenbelagd gång i en miniträdgård och vidare in genom en glasdörr. Är vi rätt ute eller är vi på väg in på någons kontor eller någons bostad? Men det är rätt. Och så rätt är det. Inredningen, prylarna och kläderna är definitionen av cutting edge. Stramt, avskalat, japanskt, snyggt. For those in the know-känslan är uppenbar. Vi köper inget men upplevelsen är nästan surrealistisk. Och kul som fan.
Ingången till Center for Cosmic Wonder
Köper en t-shirt av japanska märket Original Fake. Ville ha någon streetigt japanskt och jag gillade trycken på tröjorna.
Timmarna rinner iväg. Tåget till Tokyo Station. Vimmel men aldrig sjukt trångt. Aldrig i närheten av påtryckare i tunnelbanan ens i rusningstid. Sista promenaden. Vemod. Väntar ut tiden. Tillbaka till hotellet för att hämta väskorna.
Vi ska ta en flygbuss som avgår några minuters promenad från hotellet och bort till Haneda International Airport. Spöregn. Shiori, tjejen som hämtade oss på tågstationen när vi kom hit, ska hjälpa oss med baggaget. Jag och Åsa får varsitt paraply. Shiori tar baggaget. Hon lägger allt på en vagn med ett skyddande plastskynke ovanpå. Regnet ökar i styrka. Shiori drar iväg vagnen helt oberörd och ett med ständigt leende på läpparna. Och det känns inte tillgjort för fem öre heller. Vilket fullblodsproffs. Shiori = my hero idag.
Åsa och Shiori
Bussen går på 20 minuter till Haneda söder om Tokyo. Vi har bara åkt via Narita-flygplatsen förut och då tar det oftast upp mot 90 minuter. Kort = skönt. Haneda började flyga internationella flighter i större skala för bara något år sedan. De har gjort nattflighter till sn grej. Flygplatsen är snygg. Känns ny och fräsch. Kurviga vita lijnjer. Shopping/restaurangdelen utanför security är sensationellt snygg. Byggd som en gammal samurajby där butikerna ligger i Kyoto-liknande gamla hus. Briljant.
Flighten skulle gå 00:30. Delayed till 01:30. Vad gär man på en flygplats mitt i natten när allt är stängt. Har tråkigt är svaret ...
Fredag 29 juli - Shinjuku = Tokyo in your face
Shinjuku är nog inte min favoritstadsel i Tokyo, men det är svårt att hoppa över denna härliga galna plats. Shinjuku sammanfattar så mycket av myten om den totala urbana framtidsmetropolen. Myllret. Trängseln. Oväsendet. Känslan av att vara i en film. Neon. Shopping. Sleaze. Skyskrapor. Nudelbarer under järnvägsspåren och lyxrestauranger för eliten. Big big city. Fucking everything. This is it. The Japanese Way. Love it. Vill du ha Blade Runner-känsla åk till Shinjuku en regning kväll. Vill du uppleva Lost In Translation på riktigt - checka in på Park Hyatt i Shinjuku eller ta en drink på New York Bar där Bill Murray och Scarlett Johansson träffades. Vill du se the busiest train station in the world - Shinjuku såklart. Vill du ha lugn och ro - stay out - hela stadsdelen är in-your-face 24/7.
Är det något vi kan bli galna på efter några dagar i Tokyo är det vilken tid det alltid tar varje gång man ska till en annan del av staden. Marunouchi till Shinjuku tar en halvtimme med Yamanote-line. En halvtimme är lika lång tid som det tar till Yokohama eller till Västerhaninge från Centralen hemma. Frustrerande.
Vi gör Shinjuku hela eftermiddagen. Åsa shoppar kläder på Uniqlo. Läste i Wallpaper i våras att grundaren och ägaren till Uniqlo är numer japans rikaste man. Likt H&M kör de trendigt och billigt (H&M känns möjligen som ett något chicare alternativ) och har låtit top-designers göra begränsade kollektioner. Enbart Frankrike och England har stores i Europa, men det lär komma till Skandinavien också om företaget tycker att att vår lilla marknad är värt etableringskostnaderna.
Shinjuku är mest ett fantastiskt state-of-mind och inte så mycket av traditionella sighter att se. Titta på folk, känn pulsen, känn energin, sitt ned någonstans och beskåda staden vibrera framför dina ögon. Butiken och barer kan finnas nere i skumma källarvarv eller på 14e våningen i en kontorsskrapa. Att hitta rätt kan vara svårt. Framför allt eftersom de flesta gator i Tokyo inte har några namn ...
Mitt bland allting finns det ändå stillhet. Ett shinto-tempel. Ett tyst cafe. en tom bakgata.
Trots att miljoner passerar Shinjuku varje dag är varenda japan i varenda butik, biljetthytt, varje litet hak alltid 110% service, 110% trevlig, 110% artig ständigt bugande. Ingenting kan rubba deras vänliga attityd. Inget. We're impressed. Varje gång man kommer in i en butik eller restaurang ropar hela stället glada hälsningsfraser. Hur fan ska vi orka komma hem till Sverige och de bistra minernas förlovade land efter två veckor här.
Golden Gai-bar
Golden Gai. Mini-mini-del av Shinjuku. 150-200 minibarer hoptryckta på 2-3 kvarter. Och mini-bar är verkligen minibar. De flesta barerna har bara 5-10 platser. Mysigt och lite skumt på samma gång. Och utlänningar kommer inte in på många av ställena. Området är ett unikum i världen iallafall.
Torsdag 28 juli - Tokyo sky tree
Semestertempo även i bustling Tokyo. Morgon-tv i sängen. Läser Japan Times i sängen. Läser någon bok. Frukost på rummet. Långduschar. Kommer ut vid 12-tiden. 
Brutalistisk arkitektur ...
Män i Hong Kong är de män som lever längst i världen. Trots att avgasluften är svår att andas. Trots att bakgatorna ser skitiga ut och att marknaderna som säljer mat ofta ser direkt ohygienska ut. Och att folk jobbar stenhårt och bor trångt som fan. Längtar tillbaka dit.
Tokyo sky tree är världens nästa högsta byggnadskonstruktion (efter skrapan i Dubai) sedan slutet av 2010. 634 meter hög! Den är inte färdigbyggd ännu, men den har nått toppen. Högt uppe på en avsats (400 meter upp?) kan man se en byggkran jobba utmed kanten. Blir knäsvag bara av tanken. Inte min typ av jobb. Stående nedanför tornet i nordöstra Tokyo är det som alltid svårt att känna av hur hög den verkligen är. Hade nog gissat på 300-400 meter om jag inte hade vetat höjden. Den är inte vacker, men mäktig det är den. Det är iallafall tydligt att byggnadsverket redan är på väg att bli en igenkänd ikon i Tokyo - vykort och kylskåpsmagneter har redan med tornet. Kanske är det morgondagens symbol av Tokyo.
Onsdag 27 juli - Är Tokyo världens dyraste stad?
Innan vi åkte på semestern dök en uppdaterad lista över världen dyraste städer upp och Tokyo var 1a på listan. Jag tänkte då att London, Paris, Rom etc tidigare har kännts dyrare som turist än Tokyo och att det framför allt är bostadspriserna som är absurt dyra här. Hur är det nu da? När vi skulle köpa en förpackning färska hallon häromdagen och de kostade cirka 120 kronor och motsvarande borde kostat runt 40 kronor hemma - då började jag bli fundersam. Hotellmässigt känns fortfarande flera Europeiska städer dyrare. Tittade kort runt vad top-of-the-line-luxury kostar och i exempelvis Paris kostar det 6000-7000 per natt mot 3500-4500 per natt i Tokyo. Och enligt The Economists Big Mac-index så ligger både Skandinavien och flera västeuropeiska länder en bra bit högre.
Det som är lite besvärligt tycker jag är när man vill spara lite pengar och bestämmer sig för att handla mat i någon livsmedelsaffär för att äta på rummet istället för att gå ut och äta. Grönsaker, frukt, kex, bröd, nötter är förjävla dyrt. Besparingen uteblir nästan. Om det beror på att flera av produkterna måste importeras är svårt att säga. Om det är dyrast i Tokyo beror framför allt vad man väljer att lägga pengar på (om man bara vill äta nudlar kommer man undan), men billigt är det verkligen inte.
Vi bestämmer oss för dagsutflykt. Kamakura 1 timme söder om Tokyo och Yokohama på vägen tillbaka. Vad är då det första man gör när man besämt planen för dagen? - laddar ned lämpliga appar såklart. Tunnelbane-app och karta för Yokohama och någon gratis-guide till Kamakura. All set. Dags för avgång. Suica-kort fram och så motsvarande pendeltåg från Tokyo Station.
Kamakura. Kuststad med cirka 170 000 invånare. Småskaligt. Lugnt. Känns väldigt långt till Tokyos neon och folkliv. Turister och Tokyobor åker hit mest för historiska byggnader och möjligen för stranden. Stranden är verkligen ingen wow-upplevelse dock. Stadens mest kända attraktion är den 13 meter höga brons-buddhan från 1200-talet. Det är vår turistiga huvudattraktion också. Vägen dit går via en gammaldags mysig spårvagn och promenerande på smala trevliga gator kantade av både gamla trähus och några mindre tempel. Det märks att vi följer en nästan snitslad bana till buddhan. Alla andra går samma väg.
Buddhan levererar. Kanske inte wow, men nästan wow. Vi svänger in på tempelområdet och vips så tornar den plötsligt bara upp sig bakom buskarna.
Stranden. Jag får nästan rysningar. Skylten ned till stranden varnar för att ta det försiktigt där om det kommer en tsunami och det är svårt att inte tänka på bilderna från de drabbade kuststäderna i våras. Området närmast stranden ser verkligen ut som de härjade områdena gjorde innan vågorna slog till. Staden Kamakura ligger bara 25 meter från stranden och marknivån är endast några meter högre i staden. Kommer det en större tsunami hit så kommer halva staden att försvinna i vågorna. Obehaglig känsla.
Yokohama - 30 minuters tåg från Kamakura. Japans näst största stad. Hamnstad. Yokohama Station. Stor. Förgreningar överallt till olika linjer. Tunnelbana. Pendeltåg. Gallerior. Bussar. Trängsel.
Vi är småtrötta redan när vi kommer Yokohama på seneftermiddagen. Kort sightseeing. Landmark Tower - Japans nästa högsta byggnad. Hamnen. Fota för att fota. Staden ser rätt trivsam ut när vi kommer en bit bort ifrån de lite sterila konferensliknande kvarterteren närmast vattnet. Gatorna påminner om delar av Sydneys kvarter. Hungrig. Törstig. Ser Hard Rock Cafe. Vilken räddning. Är så törstig att ölen som påminner om Pripps Blå smakar fantastiskt.
Mörkret lägger sig över Yokohama. Går halvvilse på centralstationen men vi räddas av en hjälpsam Japan som går med oss hela vägen till rätt del av stationen. Överväger att spela vilsen igen för att se hur snabbt det går innan någon kommer fram. Vi gillar båda tågturen i mörkret hem. Mysig känsla.
Tisdag 26 juli - Långpromenad genom halva Tokyo
Det brukar inte krylla av västerländska turister i Japan, men den här gången verkar det verkligen vara extra få. Jordbävning, tsunami och radioaktiv strålning har säkert skrämt bort många potentiella sommarturister. Inte oväntat. Många gånger i tågen eller på restauranger har vi noterat att vi verkar vara de enda icke-asiaterna. Rätt skönt. Och vi har inte hört någon prata svenska sedan ankomsten till Japan. Dubbelskönt. Den enda svenska vi hört var i något obskyrt program på tv som visade från ett svenskt sjukhus.
Åsa - mästaren av att spara på saker som kan vara bra att ha någon gång - har givetvis med våra tunnelbanekort (suica-card) från förra semestern. Det fanns åkpengar kvar på korten. Korten gäller inte för någon viss tid utan laddas med pengar (och kan återladdas med pengar) för att sedan minska i värde för varje åktur. I Åsas kortsamling finns även kort från Singapore, New York, London som bara väntar på att få återanvändas ...
Vi åker Tokyos klassiska ringlinje Yamanote som sneglar fram ovan jord runt de flesta av Tokyos intressanta innerstadsområden. Harajuku. Går igenom tonårskvarteren. Det galna Gothic Lolita-modet lever fortfarande. Ler fortfarande när jag ser de utklädda tonårstjejerna.
Vandrar vidare mot Aoyama. Ground Zero för luxury flagship stores. De stora modehusen tävlar verkligen om att out-spectacular varandra i överdådigt designade butiker. Madison Avenue/5th Avenue i New York ligger nästan i lä. Superarkitekten Zaha Hadid som bland annat har ritat simhallen till kommande London-OS har gjort en stram futuristisk och läcker butik åt Neil Barrett. Commes des Garcon, Marc Jacobs, Bvlgari har alla riktigt coola byggnader. Och så mästarbutiken framför alla andra - Herzog de Meurons Pradastore. Världens coolaste butik alla kategorier. Love it. Och insidan slår utsidan. No photos no photos säger alla i affären så fort de ser kameran på axeln.
Kawaii - ungefär gullig eller snuttig. En egen kultur. Eller kommersiell inriktning kanske. Finns överallt i Japan och i japansk populärkultur, men kanske mest i Tokyo. Kläder, leksaker, musik, film, prylar. Allt ska vara gulligt. Hello Kitty är kanske det första man tänker på, men det finns mycket annat. Affärer har hyllmeter med Drutten-prylar exempelvis. Drutten är cute det måste erkännas. Krokodilen Gena får inte mycket utrymme däremot. Till och med Swarowski har en "Hello Kitty-line". Swarowski och Hello Kitty låter bara konstigt. Annars har även många butiker Mumin-trollen-produkter just nu.
Framåt eftermiddagen blir det som vanligt - vi får för sig att det är att "vika ned sig" att åka med allmänna kommunikationer. Går oss halvt till döds. Aoyama, Omotesando, Shjibuya, Roppongi, trappor, affärer, stekande sol. Vi är dumma i huvudet. Vem lär sig av tidigare misstag? Inte vi iallafall. Snurrar nästan i skallen av trötthet. Men kul är det ändå. I ett sista ögonblick av klarhet tar vi iallafall tunnelbanan från Roppongi till våra hemtrakter (hade varit cirka 1 timmes promenad raka spåret).
Vilar på rummet. Varmt bad i badkaret. Rehabilitering av kroppen. Läser fantastiska Sci-Fi-seriealbumet "The Incal" som jag tog med. Sagolika och kreativa miljöer. Skön story. Förbannat bra.
Måndag 25 juli - Shinkansen till Tokyo
Krismöte på rummet. Alla resmål måste skicka ett vykort till mormor. Så är traditionen sedan urminnes tider. Problemet är att vi hittar inga vykort någonstans i Osaka. De hade vykort vid Osaka Castle, men dit är det för långt. Annars finns det inga att hitta. Har inte sett en enda souvenirbutik vid sidan om slottet. Finns inga i vykort bokaffärerna, inga i livsmedelsbutikerna, inga på hotellet. Fuck. Sista chansen nu innan vi måste checka ut och åka vidare. Hetsar runt. Är det inga turister i Osaka eller är det bara patetiskt omodernt att skicka vykort? Bokhandeln Kinokuniya levererar i sista sekunden. Inte direkt Osaka-motiv på kortet, men någon sagobjörn i japanska kläder i 3D får duga. Kortet kostar cirka 45 kronor. Nöden har ingen lag ...
Klipper visar när vi väntar på stationen - för mer klipp från resan klicka här
Checkar ut. Taxi till Shin-Osaka Station. 2,5 timmar med snabbtåget Shinkansen till Tokyo väntar. Avgång 12:17. Snabbt och ganska bekvämt. Varje gång någon i tågpersonalen passerar genom vagnen så avslutas besöket alltid med att han eller hon ställer sig i dörren in till vagnen och bugar. Japan. Tiden rinner på. Åsa sover sig igenom resan. Gråmulet. Tyvärr för gråmulet för att man ska kunna se Mount Fuji på vägen. Synd.
Hotellet i Tokyo har en fantastisk tjänst - de välkomnar gästerna på perrongen och bär baggaget till hotellet på en vagn. Och det är gratis. Briljant. Kanske är det för att Tokyo Station är så stort och labyrintlikt att turister går vilse annars. Tjejen som hämtar oss har gjort det här förut. Hon slänger upp det tunga baggaget på vagnen som det vore ingenting. Det visar sig att hon har jobbat åt hotellet i 6 månader - innan dess jobbade hon på japanska paviljongen på Epcot Center på Disney World i Florida. Promenaden till hotellet i Marunouchi tar bara några minuter. Vädret är oväntat skönt. Varmt men inte överjävligt varmt. Och inte så fuktigt heller. Incheckning på Four Seasons Hotel Marunouchi. 5 nätter i Tokyo väntar. We're back!
Ginza. "Hooden" intill vår hood Marunouchi. Hood för brand names och expense accounts. Människor överallt. Ljud överallt. Ljus från neon och videoskärmar överallt. Men inte riktigt Times Square. Mer upscale. Mer avslappnat. Lite färre turister. Och inga påflugna gatuförsäljare. Mörkret lägger sig. Ljuden blir till brus. Mer magi. Affärer stänger. Människorna är kvar. Vi äter och dricker öl. Går hem utmed barerna under järnvägsspåren. Fortfarande tänker vi Blade Runner varje gång när man går där genom kvällsmörkret.
Söndag 24 juli - Träffa Vivian
Slödag. Slöäter bra hotellfrukost. Vilar på rummet. Ligger i sängen och tittar ut över storstadsjungeln. Släpar sig in i duschen. Läser lite. Inte värst många måste-saker i Osaka så känns skönt att göra ingenting.
Alla cyklar på trottoarerna. Kommer ihåg det från förra resan till Kyoto. Men i Osaka är det ännu värre. Det är inte tillåtet och det är förbjudetmarkeringar överallt, men ingen cyklar på gatorna ändå. Och många cyklister är det. Svisch så blev man nästan omkullkörd. Lätt förvånande med tanke på hur välordnat allt annat är här.
Äter snabblunch på Freshness Burger - en japansk kedja som är något mer upscale än McDonalds. Något mer innebär ungefär att det går att beställa öl och att de kommer ut med maten till bordet efter att man gjort beställningen i kassan. Helt ok. Den ligger 2 minuter från hotellet vilket gjorde sitt till.
På eftermiddagen har vi en fika/promenadträff med Osaka-baserade bloggaren Vivian Morelli från Montreal. CNNGo utsåg hennes blogg till en av de 5 bästa engelskspråkiga bloggarna om Japan i julas och vi har följt bloggen sedan dess. Vi mailade några gånger i våras och sagt och gjort bestämde vi oss för att träffas när vi ändå var i hennes stad. Vivian är drygt 30 år och har bott först i Seoul i Sydkorea och sedan i Japan. Hon jobbar som engelsk-lärare här vilket är vanligt att utlänningar gör i Japan och Sydkorea för att kunna prova på att bo där. Hon har bott nästan ett år i Osaka men om tre veckor går flyttlasset till Tokyo. Coolt. 
Vi fikar på Tullys och promenerar bort till Umeda Station. Umeda är av en citykärnorna i Osaka med en gigantisk centralstation och galna Umeda Building som närmast kan beskrivas som en futuristisk triumfbåge. Kul att prata med någon i vår ålder (nåja..) som bott här en längre tid. Vivian går sedan vidare till en middag och vi fortsätter göra staden.
Avslutar kvällen på hotellets roof-top bar. Utsikt över en glimrande stad och intill borden är hotellets egen stenträdgård upplyst i blått sken. Kladdigt varmt i långbyxor i fuktiga kvällsluften (vad tänkte vi på...) men skön atmosför gör att vi biter ihop. I högtalare i bakgrunden spelas en jazz-version av gamla Duran Duran-låten Skin Trade. Udda val att jazzifiera den. Åsa ölar och jag drinkar. Svetten rinner och efter bar-besöket svalkar jag av mig i badkaret. En tv är inbyggd i väggen framför badkaret. Perfekt. Zappar mellan japanska kanaler. Förstår inte mycket men förstår att de visar från sista dagen på Sumo-turneringen i Nagoya. Någon gång måste vi se en sumoturnering.
Lördag 23 juli - Osaka
Checkar ut från hotellet. Buss. Färja. Tåg. Tåg. Tåg. Vore det inte för två saker hade vi gärna tågat runt mer i Japan. För det är kul att åka genom de mindre samhällena. Risfält. Jordbrukssamsällen. Karakteristiska små japanska hus. Fridfullt att susa förbi eller igenom. Men det är dyrt att åka tåg och det är ett helvete att släpa på allt baggage. Ryggen skrek redan efter tre trappor med alla väskorna på färjan. Efter det fortsatte ryggens resa ett steg längre ned i skiten för varje tågbyte.
Shin-Osaka Station. Glömde regeln att alltid ha namnet på hotellet nedskrivet på japanska. Efter några minuters domderande, kartvisande, gestikulerande med två olika taxichaufförer tror vi att de menar samma sak med Sano Regoa som vi menar med St Regis Hotel. Tror vi. Det löser sig alltid på något sätt. Och det blev rätt på första försöket.
St Regis Hotel Osaka. Nytt hotell. Knappt ett år gammalt. Det luktar fortfarande nytt. Nytt = senaste roliga tekniska hotell-lösningarna. Lamporna tänds automatiskt i rummen när man kommer in, touchpaneler styr öppnandet av gardiner och air-condition, toan spolar av sig själv så fort man reser på sig. Rummet är på 18e våningen med utsikt genom wow-höga panorama fönster. Tror fan det är de högsta fönster jag haft på ett hotell. Osakas urban landscape breder ut sig nedanför.
Osaka är Japans 3e största stad efter Tokyo och Yokohama med 2,6 miljoner invånare. Och världens 7e största Metropolitan Area med 18 miljoner (räknar samman Osaka, Kobe, Kyoto och förorter) invånare. Trots storleken är det inte någon traditionell turiststad. Undantaget av Osaka Castle är det nästan omöjligt att hitta några souvenirbutiker överhuvudtaget. Här bor, arbetar och äter folk. Och shoppar. Och har nattliv.
Vending machines är ju "the shit" i Japan. Överallt. I alla städer. I varje gatohörn. I tunnelbanan. I gallerior. I museum. Vi har fastnat för en kall Cafe Au Lait av märket Georgia som säljs i Colas vending machines.
Närområdet till hotellet känns business med många själlösa kontorsskrapor och breda gator. Trevånings-highways skär genom innerstaden. Lite sterilt men också urbant härligt. Men några minuters promenad bort börjar shopping och nöjeskvarteren. För varje kvarter väller det fram fler och fler människor från alla håll. Kulmen nås vid Dotonbori och Ebisubashi Bridge. Folklivet är i klass med Tokyos eller Hong Kongs. Neon. Partyn. Nattöppna butiker. Ljud överallt. Allting. Men det är alldrig jobbigt mycket folk. Och där finns även neonskylten Glico Man - en av Osakas mest kända landmärken. Coolt. Skylten kan bland annats ses skymta förbi ett flertal gånger i Ridley Scotts film Black Rain med Michael Douglas och Andy Garcia som delvis utspelas i Osaka.
Osaka by night. Saturday Night.
Fredag 22 juli - länge leve betong
Tidig väckning. Frukost på rummet. Lite kex och någon banan. Och grönt te förstås. Checkar ut. Taxi till Kyoto Station. Hej då Kyoto och avfärd mot Naoshima.
vår favoritjapan Takeshi Kitano (regissör/skådis)
Naoshima är en konstö tre tåg och en färjetur från Kyoto. Vad menas då med att det är en konstö? För 10-15 år sedan var Naoshima inte mycker mer än en anonym halvtropisk ö bestående av några fiskebyar. Då bestämde sig företaget Benesse för att anlägga ett modernt museum och ett hotell där. Japanske arkitekten Tadao Ando ritade ett stramt minimalistiskt mästerverk åt Benesse och baserat på det lyckade resultatet har det dykt upp fler och fler konstprojekt på ön. Wallpaper och Conde Nast Traveller har skrivit om ön och vi har varit nyfikna ett tag. Nu är det dags.
Japan känns både exotiskt och spännande att resa runt i samtidigt som att det alltid känns safe. Bra kombination för halvfega och bekväma äventyrare. Osaka på 15 minuter. Kobe ytterligare 15-20 minuter. Mångmiljonstäderna ligger på rad. Tågbytena tar oss tillslut till staden Uno. Eller samhället Uno. Stad känns för starkt uttryckt. 15 minuters behagligt långsam båtfärja och så är vi framme på Naoshima. Kokande fuktig hetta väntar. Palmer, gröna kullar, branta men låga berg, små badstränder. Naturskönt. Vackert.
Eftermiddagen är en lång wow-upplevelse där den grönskande ön omgiven av härligt blått vatten samsas med cutting-edge art, design. architecture. Och där alla delana integreras på ett fullkomligt makalöst sätt med den omgivande naturen. Vi är helt tagna. Skulpturparker, udda insatllationer nere på stranden eller gömda bakom buskagen. Och Chichu Art Museum - juvelen i kronan - Tadao Andos designade betongbyggnad under jorden med hål upp till markytan som förstärker konsten med naturligt ljus uppifrån. Ett minimalistisk wet-dream. Det här är i klass med Guggenheim i Balbao. Betong regerar.
Benesse House Hotel. Hotell och museum sitter samman. En hiss inne i museet leder till rummen. Vi bor i en specialdel av hotellet som heter "The Oval" och som endast består av 6 rum. För att komma till rummen som ligger hundra meter upp på ett berg ovanför museet måste man åka med en monorail som endast är för hotellets gäster. I fucking love it. Brant stigning dock och fega jag stelnar till. Pulsen slår hårt. Men det är coolt på samma gång. Bara att bita ihop och härda ut. Finns ju inget val heller för den delen. Finns ingen annan väg.
"The Oval har förekommit i designtidningar och inramningen uppe på berget är svårslagen. Rummet är inte så märkvärdigt, men vi har Keith Haring-tavla på väggen. Keith Haring! Need i fucking say more .. Vi är granne med en liten bar. Är baren till för bara de 6 rummen? Oklart. 
Inte mycket kvällsliv. Middag och sedan kvällstur på museet som är öppna för hotellgäster till 21. Vi ser bara två andra besökare i hela museet. Märklig känsla. Sjukt mycket mygg uppe vid "The Oval" på kvällen. Sjukt! Sprayar slut på insektssprayen som ingick i rummet.
The Oval
Fantastisk dag. Avslutar med öl och vin i baren intill oss. Somnar nöjd. Drömmer sköna betongdrömmar.
Utsikten från taket på hotellet
Torsdag 21 juli - Another Day in Paradise
Another Day In Paradise. Mera tempel. Fika på stan. En av världens vackraste städer levererar idag med. Känns som vi varit här i evigheter och att det är evigheter kvar innan vi ska vidare.
Köper ett vykort i en liten souvenirbutik nära vårt hotell. Verkar vara en en-mansbutik. Bakom disken går det att se in i hans vardagsrum/matrum. Tatami-mattor och knähögt matbord. Sinnebilden av hur det "ska" se ut. Jag blir lycklig bara jag ser det. Alla japaner i serviceyrken verkar helt oberörda av att vi är icke-japaner och inte kan japanska. De kan stå och kvittra långa artighetsfraser på japanska hur länge som helst trots att de vet att vi inte fattar någonting. Jag blir lycklig av det med. Skulle kunna stå och lyssna i flera timmar.
Överväger att åka till grannstaden Nara, men vi viker ned oss. Vilar några timmar på hotellet på eftermiddagen istället. Skönt. Medelålders som vi pallar inte annars ...
Bjudna på cocktail-kväll på hotellet. Drinkar och vin. Småsnurrig efter ingenting. Åldern som sagt var ... Tar bussen till Downtown. Vissa kvarter är verkligen en märklig blandning av style och sleaze. Och mellan fin-restaurang och turisthak. Paul Smith-butiken ligger i princip vägg-i-vägg med något som verkar vara en porrklubb. Fin-restauranger, nattklubbar och skumma hak delar en annan del av samma gata. Strange. Livrädd att hamna fel ... Fikar utomhus på en Starbucks. VM i safe bet.
På Safari i Afrika ska man se Big-5 och i Kyoto ska ma se Big-2. Geiko och Maiko. Geiko är Geisha och Maiko är Geishans lärling. De kommer i princip alltid i par. Geikon först med Maikon straxt bakom. Avprickad. Även denna gång. Nu kan vi gå hem och sova ...
Onsdag 20 juli - Tillbaka till Ryoan-ji
Tyfonen blev nedgraderad till "tropical storm" innan den nådde vår närhet. Regn och blåst över natten. Nu molnigt, men uppehåll.
25 minuters promenad till Downtown. Centrum är nästan som centrum i moderna städer. Mcdonalds och Starbucks. Louis Vuitton och Zara. Men inga skrapor, tempel insprängda mitt i smeten och det är klart färre av varumärkena som brukar dominera main-streets around the world. Åsa shoppar coola designprylar på Kyoto Design House. Butiken påminner lite om Designtorget. Som Designtorget var för 10 år sedan när de bara hade 1 butik och produkterna bara fanns där.
Grönt te finns i allting här. Grönt te-choklad, grönt te-muffins, grönt te-kakor. grönt te-glass ... Jag gillar grönt te till frukosten, men det andra har jag svårt för. Åsa tycker att man vänjer sig vid chokladen och efter ett tag faktiskt börjar gilla den. Jag är inte där ännu ..
Solen tittar fram. Det är varmt, men inte jobbigt varmt. Däremot är det så tryckande kvav luft att det känns som åskan måste vara på väg. Och den känslan av analkande åska har pågått i 5 timmar. Jag får lite lätt ont i huvudet av den tunga luften. Det här var värre än vad vi är vana vid. Och då är vi båda rätt vana från ett antal somrar av hetta och fuktighet i Asien och Florida.
Strosar planlöst genom staden. Njuter av semestern. Imperial Palace Garden. Vi lägger oss och vilar på en parkbänk. Vädret och långpromenaden suger energi. Syrsorna sjunger konstanst i varenda liten grön oas. Hur de kan överrösta bilbullret är verkligen fascinerande. Dricker vatten hela tiden. Går vidare. Alltid något nytt i var och varannat gathörn att titta på. Vilar ut på en McDonalds.
Buss till Ryoan-ji i nordvästra Kyoto. THE Rock Garden. Vi var här förra gången i Kyoto, men det här vill vi göra igen. Turister (och Kyoto-bor?) strömmar hit från morgon till kväll varje dag årent runt för att titta på en krattad "grusplan" på 20x8 meter med 15 utplacerade stenar. Ingen vet vad det ska föreställa och tolkningarna är många, men i slutändan är det "bara" 15 stenar på en grusplan. Och ändå är det helt fantastiskt att sitta där och bara titta i 20 minuter. A moment of Zen. Även om det bara är inbillat så funkar det.
Snålkväll. Köper öl och snacks på 7-11. Sätter oss på balkongen på rummet. Ser ut över Kyoto i kvällsmörkret. Bra kväll.
Tisdag 19 juli - Tempel, japanska trädgårdar och regn ...
Kyoto. Historia. Tempel. Japanska Trädgårdar. Gamla hus. Sofistikerad kultur. Men också den samtida staden som är Nintendos hemstad och författaren Haruki Murakamis födelsestad. Magisk är den iallafall. Även om staden till stora delar är en stor modern japansk är ändå illusionen av det gamla Kyoto så omfattande och stark att det är helt fantastiskt. Det finns gränder och japanska trädgårdar som är så förföriska att det känns som vi är i en sagostad.
Tyfonen Ma-On är på väg in över Japan. Kyoto ska inte bli direkt träffat, men forecast säger REGN i massor och stormvarning big time. Låter sådär.
Frukost på hotellet. Bra kvalité och mycket att välja på från buffén. Utsikt över hotellets japanska rock-garden. Svårslagen start på dagen. Läser Japan Times medan vi äter. Dagliga radioaktivitetsvärden för varje region i Japan rapporteras tydligen varje dag i tidningen. Samtidigt rapporterade nyheterna på tv att radioaktivt kött sålts i bland annat Tokyo. Tryggt och bra det här ... Japans VM-guld i fotboll är annars största nyheten. Alla tidningar har det på förstasidan och spelarna turnerar genom tv-kanalerna.
Regnet öser på och slutar helt med jämna mellanrum. Vi har bara 4 nätter i Kyoto så vi kan inte ta någon hänsyn till vädret. Off we go. Köper busskort och åker till Ginkakuji som vi aldrig hann med förra gången. Antingen gillar man japansk estetik och då kan man gå i timmar eller dagar bland tempel, parker, trädgårdar, gränder - eller så gillar man det inte och då är Kyoto förmodligen helt fel resmål. Vi är fans så vi hade en dag av nirvana-känningar. I nordöstra Kyoto ligger det sighter som pärlband som aldrig tar slut (läste exempelvis att det fanns 1600 tempel i Kyoto!). Philosopher's Path, Nanzen-Ji etc. Och överallt ständigt leende och bugande japaner. Alla gör det med stil och svårslagen värdighet. Och serviceandan är Alltid på max.
En skola med hundratals elever i 10-årsåldern invaderade Ginkakuji när vi var där. Vi står stilla ett tag och låter alla passera oss. 395 av 400 (eller något sånt) bugade och sa "hello" eller "morning" när de passerade samtidigt som de bugade för oss. Och många ville skaka hand.
Vädret är rätt skit tyvärr. Regn. Mulet. Kort tid av sol. Regn. Kvav tung luft hela tiden.
Framåt kvällen ökar regnet och blåsten. Vi äter sen middag på hotellets restaurang "Grill". Jag äter en perfekt japansk biff och Åsa äter en lika lysande kycklingmåltid.
Måndag 18 juli - mot Japan
Mot Japan. Hade vi inte 12-timmarsflighten hit nyss? Nu väntar en ny långflight - 6,5 timmes flygtur från Singapore till Osaka och därefter 1,5 timmes biltur till Kyoto. Varför gör vi så här mot oss själva? Framför allt jag med min flygnoja.
Läser i Singapore Straits Times tll frukosten om arbetstiderna i Sydkorea. Myndigheterna ska kampanja för att invånarna ska ta ut längre semestrar. De flesta sydkoreaner har rätt till 25 dagars semester, men 2 av 3 tar ut 3 dagar eller färre. Eller så tar de ut semester men kommer till jobbet ändå. Eller så är de konstant uppkopplade mot jobbet hela ledigheten. Nu vill staten ändra på det här - delvis för att de tror att produktiviteten och energin hos de anställda kommer att öka om de "recharge" mer och längre. Och delvis tror man att den inhemska komsumtionen kommer att öka och därmed bättre driva ekonomin. Om de även vill att invånarna ska ta mer ledigt för att det ger ett bättre liv framkommer inte i artikeln ...
Taxi till changi Airport. Avgång mot Osaka 13:50. Efter att ha frusit hela flighten till Singapore hade jag laddat med jeans och långärmad t-shirt. Självklart blir flighten en av de varmaste jag varit med om. Mats sitter med dumstrut i stolen och svettas hela vägen till Japan ...
Bara de börjar prata japanska i planet blir jag på gott humör. Vi går igång på japanska ljud ... Snart tillbaka i Kyoto. Landar 21:40 på Osakas Renzo Piano-designade flygplats. Snygg design. Snabb hantering hela vägen ut genomn tullen. Noterar i passkontrollen när man får köa efter nationalitet (japansk medborgare eller utländska) att vi är kanske 10 stycken icke-japaner och cirka 250 japaner.
Mörkret har lagt sig över Japan. Men värmen har inte lagt sig. Varmt. Klibbigt. Hotellet hämtar oss i bil vid flygplatsen. Kyoto har ingen egen flygplats och det tar ungefär 75 minuter från Osakas flygplats till Kyoto. Vi åker aldrig igenom själva staden Osaka - vi passerar genom förstaden eller förorterna och efter ett tag vet vi inte om det är Osakas förorter eller början på nästa stad. Det tar iallafall 55 minuter av tät bebyggelse utan uppehåll innan vi passerar ett litet skogsparti. Skogspartiet varar i cirka 3 minuter sedan börjar tätorten igen och håller på hela vägen till Kyoto. Fascinerande. Hela regionen har över 30 miljoner invånare.
Trött. Framme vid Hyatt Regency Hotel Kyoto. Kyoto är inte direkt någon partystad så alla verkar ha gått och lagt sig när vi kommer. Inte en enda gäst syns till. Vi slussas till rummet. Rummet är fullkomligt underbart. Blandad västerländsk och japansk design med ett helt sagolikt fristående träbadkar i badrummet som höjdpunkt. Zen-moment here I come. Från vår balkong ser vi ned på hotellets egna rock-garden. Kyoto - We're back! Nu sova!
Onsdag 30 december - Hej då Japan
Frukost. Kort bad i poolen. Packa. Lost In Translation-soundtracket går hela förmiddagen på rummet.
Bussen till flygplatsen lämnar vid 14. Går inte att koppla av och göra något riktigt kul samma dag som man ska åka vidare. Tar en tur bland skyskraporna i Shinjuku. Hinner inte se den Zaha Hadid-designade Neil Barrett-affären - skit också, men det får bli nästa gång ...
Avatar går sjukt bra och verkar bli den film som drar in mest pengar av alla filmer släppta 2009 - James Cameron är onekligen ett stort jävla geni!
Hotellet har på gatuplanet en lyxdeli och ett bageri. Great place. Vi tar en fika och så köper jag salt förpackade i coola rör. Bland annat ett rött salt från Hawaii.
Avfärd. Bussen tar nästan två timmar till flygplatsen. Ryggen är helt fucked redan innan 7-timmars flighten till Singapore. Inget vidare tecken.
Flyger med United Arilines. Har inte platserna bredvid varandra, men jag lyckas byta med passageraren intill Åsa. Rätt bumpig flight och mitt under den värsta bumpigheten säger en allvarlig röst i högtalarna - "Vi har ett viktigt meddelande, vi måste informera er om att vi har ett tekniskt problem". Efter en stunds tystnad och en halv hjärtinfarkt om att vi är i riktigt skit fortsätter rösten dock - "Vi har ett tekniskt problem med kanal 23 och 24 ...". Ok ....
Landar efter midnatt i Singapore. 28 grader. Känner direkt doften av tropisk hetta. Skönt.
Tisdag 29 december - Jag är Bill Murray
Måste åka tillbaka till Kyoto på våren eller sommaren när det är grönt. När vi lämnar en destination känns det alltid för tidigt, men så fort vi har kommit till nästa är det som att platsen innan försvinner direkt.
Luften är klar och sikten god så vi ser Mount Fuji någon timme innan Tokyo genom tågfönstret. Coolt.
Tokyo Station. Taxi till hotellet i Shinjuku. Lost in Translation-hotellet "Park Hyatt Tokyo". Jag är nu Bill Murray. Är Åsa Scarlett? Lobbyn och incheckningen ligger på 41a våningen och direkt när man kommer ur hissarna och ser utsikten åt alla håll så ler man bara för sig själv. Det är som "de" säger - det känns som att hotellet svävar uppe bland molnen. Vårt rum på 43e våningen. Vi blev uppgraderade till en svit och vilken jävla rum! WOW! Utsikten, de perfekta svarta möblerna, lamporna (ja även lamporna är en njutning) etc etc .. Vi har 3 tv-apparater varav den största i sovrummet är på över 50 tum. Den ser fan större ut än duken i biosalongen på Victoria 5.
Bara ett problem med hotellet. Vi har bara en natt här. Bajs.
Vi njuter av rummet. Tar en promenad i hektiska Shinjuku - halva stadsdelen är business och skrapor och andra halvan är shopping, neon och konstant myller av människor. Går till skivbutiken Tower Records vilket brings back memories - jag fick magproblem förr fem år sedan på julafton och då sket jag tre gånger på deras toalett ...
Shinjuku Station är i princip Crossroads of the World. 7 tunnelbanelinjer möts där, ett dröse pendeltåg, 2 miljoner passerar stationen varje dag. Det finns över 80 uppgångar till gatan.
Styrektränar på gymet som ligger på 45e våningen. Crosstrainers och cyklar är uppställda mot panoramafönster med utsikt över ett Tokyo som glimrar i natten. Ballaste gymet i världen?
Vi avslutar med att gå till New York Bar på 52a våningen. Ja det är väl i princip en turist-upplevelse att sätta sig i baren där filmen utspelade sig, men baren var cool innan filmen och den är fortfarande jävligt cool. I love it.
Måndag 28e december - Te och Osaka
Det är inte ens tillåtet att röka ute på gatorna i Kyoto. Wow.
Överäter mig på krispiga bacon till frukost - precis som alltid när vi är på semester.
Läser att antalet mord i New York under 2009 gått ned ytterligare till nya rekordlåga nivåer. Högst var det 1990 med över 2245 mord - sedan har det gått ned nästan varje år och i år är det nere i cirka 460. Imponerande, men samtidigt har jag har för mig att Sverige har ungefär 120 mord per år och det bor ungefär lika många i Sverige som det gör i New York så det finns fortfarande att jobba på ...
Smäller in huvudet i en dörrpost på väg in i en butik så jag blir alldeles vimmelkantig. Japanerna är för korta - så är det bara ...
Åsa shoppar en japansk bambu-skopa (att dricka vatten med) i de historiska kvarteren och sedan går vi till ett "Te-rum" i Downtown som vi läst om i Wallpaper - Kabuki Tea Room. Det ligger i anslutning till Ippodos tebutik som säljer Japans främsta lyxte vilket är tillverkat i närheten av Kyoto. Jag är inget te-fan direkt, men te-rummet är underbart snyggt inrett och te-ceremonin känns Kyoto (även om jag undrar om den yngre generationen verkligen gör sånt). Vi beställer in ett fint grönt pulverte som te-damen tillreder åt oss vid bordet. När vattnet hälls i liknar teet mest en trögflytande grön målarfärg. Smakade inte ycket bättre än så heller, men Åsa gillade det... Man får en sötsak av bönpasta till som är mer snygg än god. Coolt ställe iallafall.
Tunnelbanan till nästa stopp på to-do-listan. Fushimi Imari och flera kilometer av Torii Gates (portaler/bågar) som ringlar sig upp för en bergssluttning straxt söder om Kyoto. Flera kilometer alltså! När man ser bilder från Kyoto hemma tycker jag oftast det är detta man får se. Det är som en jättelik konstinstallation som aldrig tas bort. Sjukt kul att promenera igenom. Jag kommer att drömma om Torii Gates inatt. Eller så ska jag räkna Torii Gates istället för får för att kunna somna ...
Vi får för oss att ta ett pendeltåg från Fushimi till grannstaden Osaka cirka en timme bort. Vi kommer fram först vid 16:30-tiden och vi har inga kartor eller någonting att navigera efter. Osaka är Japans 3e största stad (det bor över 20 miljoner i regionen) och har bland annat 8a tunnelbanelinjer så vart fan går vi?? Vi hittar rätt enkelt till stadens mest kända attraktion - Osaka Castle - en samurajborg (syntes hela tiden när VM i friidrott gick i Osaka för några år sedan). Sedan blir det tunnelbana till "downtown". Vi käkar hamburgare på Hard Rock Cafe vilket är behövligt då vi inte ätit sedan frukosten tidigt på morgonen.
Skulle vilja se mer av staden någon annan gång. Pendeltåget genom kvällsmörkret tillbaka till Kyoto. Tittar på en final i en japansk game-show på tv och sover sedan gott.
Söndag 27 december - Kyoto Zen-moments
Frukost nere i hotellrestaurangen "Grill". Bra urval och inte så farligt dyrt. Och utsikt över hotellets egna "rock garden".
Vi har en pall i duschen. Har aldrig varit med om det förut. Morgontrötta duschare behöver inte stå längre. Bekvämt.
Hotell-lobbyn
Alla japaner cyklar fan på trottoaren. Irriterande. Samtidigt - vem vill inte cykla på trottoaren egentligen ...
15 minuters promenad bort ligger Kyoto Station. Byggnaden (vi hann inte titta när vi anlände) ser jävligt cool ut på insidan. Annars är det näromliggande området rätt trist. Grått och stel arkitektur. Plus ett och annat tempel eller shrine insprängt ...
Imponerande Tokyo Station
Kyoto känns betydligt mer anpassat efter turister än Tokyo - även för icke japansk-talande. Det är otroligt enkelt att navigera runt staden. vi kombinerade buss, promenad, spårvagn/rälsbuss, tunnelbana och allt flyter på och det finns bra skyltat på engelska hur man tar sig överallt. Enkelt och jävligt kul att åka runt.
Hela förmiddagen och i princip hela eftermiddagen ägnas åt att "pricka av" attraktioner. Golden Pavillion (japans mest fotade sight trots att foton inte gör den rättvisa alls), Ryoanji (världens mest kända "rock garden" och major Zen-moment), Bamboo Forest och en hel del till som vi plockade på vägen. Och alla levererade med råge. En underbar höjdare var också den spårvagnstur/rälsbuss vi åkte till Bamboo Forest. Det är bara en liten vagn per tur och enkelspåret åker mellan baksidorna på bostadshusen. Bor du där och tappar ut något genom fönstret ramlar det ner på spåret. Står du naken i fönstret syns nog det med ... Turen tog "tyvärr" bara cirka 15 minuter, men jag hade kunnat åka hela dagen ...
Golden Pavillion
Tillbringar kvällen med att gå runt i designbutiker i Downtown som vi läst om i Wallpaper och Time Out. Coolt, men vi har inte plats för så mycket prylar tyvärr.
Vandrar planlöst genom gränder och udda gator. Överallt finns det små hus som försöker utnyttja varje kvadratmeter för perfektion. Mini-japanska rock-gardens på 0,5*0,5 meter, stilrena altare och så vidare.
Förföriska uteställen
Svastikan syns ju överallt vilket inte är så konstigt då den kommer härifrån och har en något annorlunda historisk betydelse här - milt jävla uttryckt. Men det ger ju en makaber effekt när den syns precis bredvid en valaffisch. Vilken rubrik det hade blivit i Europa om den hade synt intill en valaffisch här ...
Vi är numer besatta av japanska rock-gardens förresten. Svårt att förklara charmen eller den visuella njutningen - vi har bara blivit lite småförälskade i fenomenet ...
Lördag 26 december - Tempelturnén i Kyoto startar
5 år sedan tsunumanin idag. Även då var vi i Japan. Svårt att glömma hur det som först verkade som vilken jordbävning som helst utvecklades till jättekatastrof.
Utcheckning. Shinkansen. Hotellet tar våra väskor och leder oss bort till tågstationen för snabbtågsfärden ned till Kyoto. Vi älskar båda två att prova på tåg i andra länder. Bara att stå på perrongen och vänta på tåget får mig att le inombords. Och nu är det Shinkansen-premiär. Tågen går i knappt 300 km/h men som vanligt är det svårt att känna av hastigheten. Vi ser knappt att Tokyo slutar innan vi är framme i Yokohama (Japans nästa största stad). Har städerna växt ihop?
2 timmar och 20 minuter efter startskottet rullar vi in på Kyoto Station. Väskorna är förbannat tunga att släpa på. 5 minuters taxifärd tar oss till Hyatt Regency Kyoto och incheckning. Hotellet är designat av Super Potato (Japansk trendig designbyrå) och är en cool mix av modernt och klassiskt Japan. Vi vill dock bocka av så många attraktioner som möjligt så vi får titta närmare på hotellet någon annan gång ...
Kytoto kan väl närmast kallas Asien Florens - en kulturstad stöpt i landets historia med glimtar av en svunnen tid i varje gathörn. Vi talar samurajhistoria, tempel överallt och mystiska gränder som leder in till gömda trädgårdar och restauranger. Hur magiskt som helst. Även om man bara följer "the tourist trail" rakt av så är upplevelsen total. Till och med butkierna som säljer krims-krams ser så snygga ut att även de är kul.
Vi går på en 6 timmars promenad genom östra och centrala Kyoto. Sanjusangen-do - som med sina 120 meter ska vara Japans längsta träbyggnad. Inuti finns 1000-tals buddhistiska statyer uppradade i långa rader. Amazing. Sedan ligger attraktionerna nästan på rad. Grymt sighseeing-eftermiddag.
Tar en tur i Gion och Downtown Kyoto. Bland annat den kilometerlånga men bara 3 meter breda promenadgatan "Pontocho". 90% består den av små restauranger och barer. I kvällsmörkret är den magiskt. Allting ser inbjudande ut.
Vi provar lokala ölet "Kyoto Amber Ale" - riktigt riktigt bra. Fortsätter med en drink. Och efter tågresan och långpromenaden räcker det intaget för att vi ska bli snurriga i huvudet och färdiga för sängen. Somnar lätt.
Fredag 25 december - Juldag i Tokyo
Juldagen. Vaknar tiiidiiigt igen. Går upp och läser tidningen, surfar på bärbara datorn, äter några kex bla bla ... Åsa bitchar om att jag väsnas och hon inte kan sova. Det kan inte jag heller ... Japan Times har en artikel om julbocken i Gävle - hur många städer i Skandinavien lyckas få artiklar i tidningar världen över? Rätt coolt.
När jag hämtade tidningen utanför dörren hängde det en julstrumpa på handtaget med godis i. Fan va kul!!
Vid 8-tiden får jag ett ryck och åker upp till hotellgymmet. Vi pratar alltså om 08:00 på juldagen! Där ligger ni alla i lä :-) Gymmet är ganska litet men välutrustat och ball utsikt över Marunouchi genom golv-till-tak-fönster. Passet är välgörande för den stela ryggen.
Skulle det vara roligare att var här om vi kunde japanska? Fan tveksamt - visst skulle det ge en större inblick i vardagen, men det är hur kul som helst att inte fatta någonting av vad som sägs. Och inte känna igen några bokstäver (tecken) alls. Och jag älskar att alla som jobbar i butiker pratar på med oss på japanska precis som om det är självklart att vi skulle fatta vad de sa. Vill ha mer. Samtidigt är det skönt att de flesta ändå kan lite engelska även om många pratar med ganska svår brytning.
Vi inleder ute-dagen med att promenera norrut genom Nihonbashi. Vi går in i varuhuset Mitsukoshis flagship-store. Generellt tycker jag varuhusen (depato) är småtrista i Tokyo, men det här hade verkligen klass. Matavdelningen är helt amazing. Rader på rader med små stånd med delikatesser. vi förstår i de flesta fallen inte ens vad det är, men de är alltid så fantastiskt inslagna eller upplagda att man nästan vill köpa ändå. Japansk design när den är som allra bäst.
Går vidare utmed och under de upphöjda järvägsspåren. Små butiker och restauranger överallt under spåren. Blader Runner-känslan infinner sig. Går in i en pachinkohall och spelar. Svårt att förklara pachinko för de som inte sett, men japansk version av flipper har jag hört som beskrivning och det är väl en halvnära beskrivning. De finns precis överallt iallafall. Det är rökigt, det är öronbedövande väsen, det är korkat nöje, men man måste ändå göra det om man är här. Det känns lika japanskt som manga och sushi.
Vi går omkring i elektronik-stadsdelen Akihabara vilket är en slamrande, tjutande, hysterisk stadsdel. Kul. Ett tag. Åker sedan Yamanote till Naka-Meguro som ska vara den trendiga stadsdelen som "gäller" just nu. Artister, konstnärer, inredningsbutiker och vintagebutiker samsas. Oväntat low-key och stilla. Området har en skön myskänsla, men som alltid med coola områden så ska man ha läst på innan för att veta var man hittar de "riktigt coola platserna" - det syns nämligen inte så mycket på ytan.
Naka-Meguro
Torsdag 24 december - Julafton
Vi hade tydligen tur när vi flög hit ändå. Tydligen var Frankfurts flygplats stängd i flera timmar igår på grund av is på marken.
Svårt att få in att det är julafton idag. Vi sätter på lite julmusik. Känns konstigt ändå. Sätter på mig tomtemössan - den följer med resten av dagen ...
Frukost på hotellets restaurang Ekki Bar and Grill. Precis vår typ av design - Asian Contemporary. Som alltid slår apelsinjuicen på lyxhotellen all juice som kan drickas hemma. Dricker även ett starkt japanskt grönt te som har en rejäl edge för magen. Mina bacon är perfekta och bärsalladen också. Vi äter i lugn och ro och bara njuter av stunden och nuet. Perfekta starten på julafton.
Vi tar får favorittunnelbana i världen - Yamanote Line - till Harajuku. Svårt att förklara varför det är så kul att åka den, men den går ovanför jorden och det är en skön känsla att sitta i längst bak i vagnen längst bak och titta ut över spåren. Känns nästan som man åker ett lekosakståg. Alla leker med mobilen eller läser någon manga-serie. Bara att höra när stationerna ropas ut i högtalarna är kul. Ja, vi är sjuka ...
Går till Meiji Shrine som vi alltid gör när vi är här. En stilla oas i galenskapen Tokyo. Några minuters promenad från stationen genom att skogsbelagd park och så är man framme. Arkitekturen är inte så märkvärdig, men det är något visst med platsen.
Vandrar vidare tilbaka till stationen och via tonårsgatan Takeshita Dori i Harajuku till Omotesando. Lyxbutikerna börjar reda upp sig. Vi börjar dock med att köpa nano-lego (mini lego ungefär) i leksaksbutiken Kiddyland. Här ska det byggas pagoda när vi kommer till hotellet. Jag sa ju att vi är sjuka ...
Commes des Garcon, BAPE exclusive, Dior med flera av butikerna är stencoolt designade, men ingen slår Pradabutiken i Aoyama. Herzog de Meuron som bland annat gjort fågeboet i Beijing har designat butiken och enligt mig är det den coolaste butiken i världen. Går in. Njuter. Går därifrån 10 000 kronor fattigare. Jaha, det var shoppingbudgeten det ... Jag blev nästan "manipulerad" av den kvinliga expediten att köpa en kavaj också - jag och kavaj hör ju inte ihop, men den här va grym det måste sägas. Dock kändes storleken lite trång och de hade den inte i större, vilket kanske var väl det med tanke på priset ...
Pradabutiken i Aoyama
Promenerar till Roppongi. Äter och tar en öl. Går till tunnelbanan, men det är stopp. Stopp i tågtrafiken finns ju ine i Japan - vad händer? Krismöten väntar ... Vi får promenera ända till Shibya och ta Yamanote Line hem istället. Hemma vid 20-tiden efter att ha varit ute i 10 timmar. Benen är möra.
Åsa köper några bakelser i en närliggande 7-11-liknande butik. Julaftonskväll firas på rummet med lego, kakor, choklad. Blir trött vid 10-tiden. Jävligt trött. Irriterande trött. Lägger mig i sängen vid 22:30. Åsa däremot kör vidare till halv-ett-tiden.
